Why be happy when you could be normal? Mamma släpade med mig till Kulturhuset för att lyssna på ett samtal med Jeanette Winterson. Jag hade inget förhållande till henne alls, förutom kanske vaga minnen av teveserien Oranges are not the only fruit. Men, jag grät, jag skrattade, gråtskrattade och föll pladask. Tyckte sedan mycket om Why be happy, och tänker ta mig an allt annat hon skrivit. En del av boken går ut på att hon söker efter sin biologiska mamma, och på sätt och vis liknar den A M Homes A Mistress's Daughter. Läs den också, och allt annat A M Homes skrivit. Hennes nya, May we be forgiven, är på väg hem till mig i detta nu. Yay!
Music for chameleons Utan att jag riktigt vet hur det gått till är det här det första jag läst av Capote. Och, det är bland det bästa jag läst. Någonsin. Perfekta textbyggen. Det är exakt så här jag skulle vilja kunna skriva själv. Slutraderna i varje historia gav gåshud. Läs, läs, läs!
Cyrus Om man bortser från den lite larviga premissen med den jobbige sonen: en fint spelad komedi med en hel del skönt off humor.
Bergmans Video Finns kvar här i 12 dagar till. Studsade i första avsnittet på allt det instagrammiga och designade runtomkringet, men antingen tonade de ner det, eller så vande jag mig, eller så var intervjuerna så bra och intressanta att jag slutade lägga märka till det. John Landis-intervjun i sista avsnittet är extra bra. Hoppas på mer sådan här filmbevakning från SVT!
Stephen Fry: The secret life of the manic depressive Såg den först nu. Mycket intressant! Del 1 finns här. Nu: sugen på att läsa Touched by fire.
Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860 - 1960 Lite torftigt skriven och tjatig emellanåt, men ovärderlig som överblick över svensk homohistoria. Läs! (Apropå svensk homohistoria: ni tittar väl på Torka aldrig tårar utan handskar? Finns här.)
Bully Tung, men viktig.
The Road Ännu jävligare att se efter att ha blivit förälder. Boken var otäckare, men det är fortfarande en riktigt bra filmatisering.
Prater Violet Christopher Isherwood skrev om sina upplevelser i filmbranschen, och boken är väl egentligen rätt... sådär. Men så, WHAM, de sista sidorna gör det värt läsningen.
Phantom of the paradise Carrie, Blow out och den här, De Palmas bästa.
The Kid Om ni inte sett den innan, se! Om ni redan sett den, se om! Finns här.
Paragraph 175 Mer homohistoria. Inte jättebra dokumentär egentligen, men sevärd. Finns här. (Docutube är för övrigt en himla fin dokumentärsamling.)
Äta sova dö Årets näst bästa svenska film! Bröderna Dardennig, men med humor.
--
Har missat att lägga ut mina recensioner ett tag. Här är de senaste: Premium Rush (++), Omar dödade mig (+++) och 2 dagar i New York (++++).
The Intouchables (1), Liten Skär och alla små brokiga (3) och Laurence Anyways (4) inhoppsrecenserade jag i Gomorron Sveriges soffa här, och Lawless (2) och Rivalerna (2) här.
5 kommentarer:
Intresserad av att höra vad du tycker om avslutning av - eller själva premissen med - dokumentären Bully. Precis som du skriver är den tung men viktig fast jag har vissa problem med att det först under den sista kvarten som det framgår att det är en berättelse om en organisations historia och tillkomst. Det känns oärligt. Är det för att man kanske påverkas av hela Kony-spektaklet? Eller är det en besvikelse över att dokumentären inte står på egna ben? Jag är kluven.
Ah, så såg jag inte riktigt på den... Jag har mer kvar en av killarnas ansikte när han snudd på får skäll av sina föräldrar för att han blir mobbad. Men står på egna ben gör den väl ändå?
Ja. Tycker den är riktigt gripande och bra. Fast vad jag menar med att den inte står på egna ben är att den producerats av en organisation som tydligt arbetar med den här typen av frågor.
Det behöver absolut inte vara något negativt med det men jag tycker det är intressant hur dokumentärfilmen i första hand används som ett sätt att nå ut med ett budskap snarare än att vara ett journalistisk verktyg för att beskriva någon form av realitet.
Här finns förstås inga skarpa gränser - dokumentärfilmer kan vara politiska, konstnärliga, osv. - men jag upplever att det pågår en sammanblandning mellan marknadsföring och journalistik där dokumentärfilmen spelar en viktig roll i sammanhanget.
Hur upplever du det?
"...hur dokumentärfilmen i första hand används som ett sätt att nå ut med ett budskap snarare än att vara ett journalistisk verktyg för att beskriva någon form av realitet."
Fast de där två sakerna motsätter väl inte varandra? Filmen gör väl både och? Den HAR ju ett tydligt budskap, och det budskapet handlar om att uppmärksamma7morarbeta mobbing - och inte att man ska ge pengar till en viss organisation? Upplever det inte som ett problem.
Skicka en kommentar