kulturloggshighlights

Har inte delat med mig av kulturloggen på länge, men här är en snabbsnabb, floskeltät och förmodligen felstavad och grammatiskt hopplös genomgång av det bästa sedan sist. Läs, anteckna, bocka av! 

An army of phantoms: American movies and the making of the cold war och The Dream life; Movies, media and the mythology of the sixties 
Kan inte nog rekommendera de här två böckerna av J Hoberman! Film, popkultur, politik och strömningar, i ett flöde som ger klarare bild av en tid än något annat jag läst. Ser så väldigt mycket fram emot att läsa den kommande, sista delen i serien (där han går i genom tiden från 200-årsminnet av USA:s självständighetsförklaring till Berlinmurens fall).

Making the boys Mycket intressant om tillkomsten av den nu daterade, men då hemskt viktiga The Boys in the band. 

My life so far Jane Fondas självbiografi. Massor av skvaller och tidsanda, förvånansvärt öppet.

Torka aldrig tårar utan handskar En sorglig och/men fin och viktig historielektion som på något sätt borde ingå som obligatorisk läsning i gymnasieskolor. Ser fram emot SVTs dramaserie som bygger på boken.

Gösta Ekman: Farbrorn som inte vill va' stor Sveriges roligaste man har hunnit med så mycket, träffat så många människor och figurerat i så många olika sammanhang att det handlar om så mycket mer än bara honom. Nu: ännu mer sugen på att läsa Gösta Ekman den äldre-biografin, samt den nyinförskaffade Kurre Korint och drömfabriken av Hasse Ekman. (Någon som förresten har en Hasse Ekman-biografi att rekommendera?)

Full Service: My adventyres in Hollywood and the secret sex lives of the stars
Du hör ju. Men, det är inte bara en bok om Scotty Bowers och hans fullständigt osannolika liv, utan också  en bok om svunna, helt andra tider och allt det som doldes under allt det där Hollywood-guldglittret (och i och för sig, fortfarande gör det). Bjuder även på lite för mycket info om Charles Laughtons faiblesse för flensost och fekalier.

Wanderlust En otippat rolig komedi, som är skönt off och vrickad innan den trillar ner i någon form av tramsträsk.

Welcome to Pine Hill Vinnaren av FIPRESCI-priset i Seattle när jag satt i juryn, och jag hoppas verkligen att någon tar den hit till Sverige, på ett eller annat sätt. Ett utdrag ur en recension jag skrev för FIPRESCI:

A few years ago, Keith Miller and Shannon Harper met in the streets of NY, late at night. Miller had a dog with him, a dog he had found on the curb a couple of months earlier and kept as his own. It turned out the dog was Harper’s. They ended up having a long discussion, which in turn ended up with them making a film together. Welcome to Pine Hill is Keith Miller’s first feature, and in it Shannon Harper makes his first appearance as an actor. He plays the main character, who is basically a version of himself. The result of this highly unlikely collaboration will, quietly and without any fuss, knock you right out of your socks. 

The film version of Shannon is an ex dealer, has left his old life behind him and now works as a claims adjuster by day and a bouncer by night. Soon he receives bad news about his health, and, fly on the wall-style, we get to follow him around for the next few days: paying debts, talking to his mother, meeting up with his old friends. Nothing much happens, yet everything and a whole lot is going on. Without actually being about class and race, the film ends up saying a whole lot about those particular things. Some of us would, say, put up signs and knock on doors to get a lost dog back. Some of us know that that same door knocking could end up with people calling the police. Some of us are insured, others aren’t. Some of us go trekking as a hobby, others never set foot in a forest.

(Bilder jag tog i Seattle kan ses här.)

Kinasyndromet Till och med bättre än jag mindes den! Har Michael Douglas någonsin varit så här bra igen?

Take Shelter Tung och ångestframkallande ekonomikrisskräck.

Snow White and the Huntsman Who will ride with me? Who will be my brother? Älskar att det görs något så här stort, snyggt och pampigt med en tjej i huvudrollen! Och slutet, slutet! (Apropå det sorgliga efterspelet och hur det skrivits om det: du har väl läst Jodie Foster om Kristen Stewart?)

Eld Ännu bättre än Cirkeln! Klok, smart och fint och roligt om att vara tonåring, mitt i allt det spännande. Förtjänar all internationell framgång den kan få!

The Heartbreak Kid och Mikey & Nickey Elaine May är någon jag läst mycket om, utan att egentligen ha sett så mycket av det hon gjort. Men nu när jag gjort det har hon seglat upp bland dem jag är mest nyfiken på och mest imponerad av. Inte för att hennes filmer är perfekta - för det är de inte, de är väldigt ojämna - men för att de glimrar av briljans, och är så modigt egna.

Husbands Kompakt Cassavetes-ångest.

Till sist: Recensionerna av Weekend, Take this waltz och Tomboy.