tisdag, september 16, 2008
hjärnsläpp
Kan inte för mitt liv förstå vart Eleven kinds of loneliness har tagit vägen. Min första impuls var att ringa upp boken för att kunna lokalisera den. (Mitt livs bästa hjärnsläpp inträffade dock en stressig måndagsmorgon under tandborstningen. Istället för att föra munnen under vattenkranen för att ta en klunk satte jag av oklar anledning näsan där, drog in ett djupt andetag, inhalerade vatten och fick en kallsup.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
annars är det ju en klassiker att ta med soporna på bussen
Jag tror att jag redan skrivit det här nånstans, men en gång hällde jag salt ur en stor JOZO-burk ner i mitt vidöppna öga. Jag tittade ner i det stora hålet och tänkte att det vore coolt att se saltet komma rusande mot mig som en lavin.
När jag bråkade med min pärm med Viktiga Papper gjorde jag ett misstag så att papprena liksom rann ut åt alla håll – min första instinkt var att "nu måste jag trycka ctrl+alt+delete". Vad det säger om mitt myckna datoranvändande vill jag inte riktigt tänka på...
Själv har jag en gång prövat Google för att leta efter saker jag tappat bort i min egen lägenhet. Givetvis borde jag ha ringt dem istället. Så korkad jag var.
Jag får ofta en första impuls att använda ⌘-F när jag ska hitta något i en bok och blir alltid lika frustrerad när jag millisekunden efter kommer på att det inte går.
Själv har jag försökt fylla i både förfallodag och OCR-nummer istället för summan när jag betalat räkningar. Hittills har jag dock inte haft de åtskilliga miljoner som krävts för att betalningen skulle ha gått igenom. Och tur är väl nästan det. ;-)
Haha, skönt att höra att det inte bara är jag som är lite halvstörd. :)
Josefine: Det är ju JÄTTEroligt gjort att hälla salt i sitt eget öga! När jag var liten stod jag och kastade trådrullar ner för trappan. Plötsligt såg mamma mig ligga som en liten rem i luften, flygandes vertikalt. Enligt min egen utsago ville jag känna hur trådrullarna kände sig.
Haha! Vilken underbar kommentatorstråd. Jag känner mig plötsligt väldigt normal.
Lustigt nog så bevittnades salt-incidenten av just min mamma. Jag försöker föreställa mig hur det måste ha sett ut för en utomstående. Ögat uppspärrat mot det stora hålet på burken.
Tilläggas kan också att jag alltså inte var liten när det här hände, utan typ... i övre tonåren.
saom: Visst är det skönt? :)
josefine: Haha, jag kan i alla fall skylla på att jag var två.
Kan meddela att precis var på väg med soppåsen till tvättstugan.
Skicka en kommentar