onsdag, oktober 02, 2013

The Grandmaster, Spirit of '45 och Monica Z

Här kan man se mina recensioner av The Grandmaster, Spirit of '45 och Monica Z. Blackoutade i princip av nervositet av att veta hur många som med all sannolikhet skulle vara nyfikna på Monica Z-recensionen, men i alla fall.

4 kommentarer:

Alexander. O sa...

'The Grandmaster', från det jag har läst, skulle tydligen ha varit 4 timmar lång. Om det är sant, så är jag personligen nyfiken på hur saker utspelade sig bakom kulisserna så att filmen klipptes ner till 2 slarviga timmar. Jag antar att en av anledningarna kan ha varit och göra med att locka besökare till biograferna - inte många orkar sitta i 4 timmar o glo på en film utan att bli drabbade av rastlöshet. Men jag hoppas en 4 timmar version finns och släpps inom en snar framtid, bara så allt det som rusades mot slutet får naturligare övergångar.

Personligen så gillar jag 'The Grandmaster', och jag tycker det var synd att den i helheten blev så slarvigt ihopsatt. Men, som med flera andra Asiatiska filmer, så är det mest specifika scener jag tycker om. Jag tycker slagsmålen var det absolut sämsta med filmen, och i början av filmen så var jag orolig över att det skulle bli 2 timmar av det man såg i öppningssekvensen - "Schlock". Bra att det tog sig. Jag hade hellre sett att Wong Kar Wai skippat alla generiskt stilistiska slagsmål och gjort en karaktärsdriven film som fokuserade enbart på Yip Man och kampsportens spirituella betydelse för honom. Jag menar, de tar upp den hemliga kretsen, alla de olika stilarna och lite om ursprunget bakom dessa; skildrar den eran samt Yip Man och hans bidrag till kampsportsvärlden under den perioden - detta gillar jag mycket. Jag hade bara hellre sett att fokuset låg mer på djupet och inte så mycket på ytan.

Det fanns en bit i filmen som bidrog med god nyans - när Japanerna invaderar och tar ifrån Yip Man hans egendom. Jag gillar hur Wong Kar Wai använder sig av 'Will You Ever Come Back' i bakgrunden, och sedan hela perioden då Yip Man blir tvungen att be om mat så hans barn inte ska svälta ihjäl - framför allt scenen där Yip Man hugger ner sin trägubbe, vilket också på ett sätt symboliserar förfallet av hans liv under den perioden då kampsport var hans allt. Scener som dessa bidrog med en del djup till filmen, och jag var personligen väldigt rörd under dessa stunder - därför skulle jag hellre ha sett en mer karaktärsdriven och biografisk film. Att göra action på det sättet filmen försökte med är inte Wong Kar Wais starka sida - han är mer av en drömsk, hopplös romantiker, vilket smärtsamt lyser igenom i alla hans filmer.

I vilket fall som helst så är 'The Grandmaster' den bästa filmen om Yip Man jag sett hittills, tills det kommer en bättre. Och nog älskar jag Wong Kar Wai filmer alltid. Ibland önskar jag att jag vore lika snygg, stilig och charmig som Tony Leung och fick umgås med vackra damer hela dagarna - ah, man kan ju drömma... Men sådana världsliga ting bjuder på inget annat än smärta och man gör bäst i att hålla sig borta från sådant.

För övrigt såg jag 'Only God Forgives', och det är den bästa filmen jag har sett i år. Det var skönt att få se en mytologisk actionfilm - jag kände mig som en fjortonåring igen. Och måste jag påpeka att det var kul att Refn var självgod nog att inkludera supersnygga skådisar som Ryan Gosling och Yayaying Rhatha, samt inkludera en scen där Ryan Gosling sitter fastbunden och Yayaying onanerar framför honom - jag trodde jag skulle kollapsa ihop inuti för ruset av den erotiska fasan var så överväldigande. Den här filmen var som ämnad för mig att se. Jag älskar varenda scen - det är som visuellt godis för mig, och i slutet blev jag illamående som om jag hade ätit för mycket schweizisk choklad. Det finns så mycket att säga om denna film... Men jag kan genast påpeka att Sveriges kritiker verkar ha missat poängen med den här filmen. Det är den perfekta erotiskt sadomasochistiska drömfilmen för alla vackra bisexuella människor som tycker om att dansa nakna i mörka hallar. Men också en film för alla som tycker om actionfilmer som använder sig av mytologi och symbolism.

Emma sa...

Som jag har förstått det finns det tre olika versioner av den här filmen, en amerikansk version som är ungefär 20 minuter kortare än den som visas i Sverige, som också ska vara mer linjär och det finns 15 helt nya scener tillagda. Det kanske låter dumt, men det låter som en version jag hellre skulle vilja se.

Jag tycker att Kar-Wai har en tendens just att göra lite FÖR drömska filmer, så drömska att de inte riktigt hänger ihop och flyter ut och blir luddiga i kanterna...

Åh, jag hoppades in i det sista på Only god forgives - men jag tyckte att den var helt och hållet meningslös. Musiken var fantastisk, det visuella ok - men resten?

Alexander. O sa...

>>Åh, jag hoppades in i det sista på Only god forgives - men jag tyckte att den var helt och hållet meningslös...<<

Det beror väl på vad för mening du förväntade dig av filmen. Refn är en väldigt självgod regissör, precis som Lars von Trier. 'Melancholia', som jag personligen tycker om, tolkas av många som en ganska meningslös film som dessutom gör åtlöje av vetenskap och förolämpar människor som faktiskt haft o göra med depression. Men vi vet, 'Melancholia' är en liknelse för depression - planeten slukar jorden likt depression slukar individen och dess omgivning. Resten av filmen är "flum" i sann Trier anda - flum som kastar åsido vetenskap, logik och psykologi. Trier är en bristande intuitiv regissör, och jag relaterar väldigt mycket till hans sätt att skildra fobier, depression och det absurda i det alldagliga livet - det är ett spektakel, som man också gör bäst i att inte ta på för stort allvar. Men jag tror att det är mycket väl möjligt att Lars upplever delar av mänskligheten så som filmerna skildrar den. Frågan är: Varför ödslar vi vår tid med att titta på detta? om det nu är så verklighetsfrånvänt. Jag menar, Trier har ju själv erkänt att han själv inte vet vad hans filmer ens handlar om.

Samma sak skulle jag säga gäller 'Only God Forgives'. Det är en film som kastar åsido logiskt berättande, och där mytologin bakom maskulinitet, våld och sex har mer av en betydande roll än psykoanalys. Du har gamla testamentet, där huvudkonstapeln är, antingen Gud själv, eller Guds dödsängel, som, hårt men rättvist, håller ordning och reda i byn; sedan har du Heretikerna, ledda av modern, som går i krig mot Gud och vill etablera sina egna lagar. Och sedan har vi sonen, fast mellan dessa 2 världar – tyglad av sin mor, men också en fånge av sin maskulinitet, som i slutet frigörs av Gud genom kastration. Samma Gud som sonen ser i sina drömmar och fruktar – samma Gud de alla fruktar. Likt en fabel, hittar du här inte logik, kontinuitet eller psykoanalys. Det är en väldigt simpel saga, och jag finner den filmiska eskapismen i Refns sätt att skildra Thailand som en amfiteater som endast existerar i hans drömmar. Men det är en ”film film”, precis som en saga är en saga – du har mytologiska skildringar av den moderna ”Gangsterismen”, kampsportskulturen, karaokekulturen, och allting är med flit väldigt exotiskt. Det är en film som gjord av en 14åring för 14åringar. Det är en absurd, överdriven och mytologisk förvrängning av människans verklighet gällande vår relation till allt det här - och den funkar för mig.

Jag menar, du antingen gillar filmen eller hatar den. Det är en actionfilm, och jag skulle säga ett fullständigt slöseri på tid om man är den som söker spirituell uppfyllelse i sina alster. Däremot är det lite intressant att jag har kompisar som är troende Muslimer som tycker om den här filmen. Så, jag vet inte… Alla tycker väl lite olika, och visst upplever vi världen på olika sätt.

Emma sa...

ÄLSKAR Melancholia. Rycker på axlarna åt Only God Forgives.

Att se Melancholia för mig var som att uppleva att någon hade kikat in i mitt eget huvud, och in i mina egna drömmar. Min recension: http://www.svt.se/kultur/film/melancholia-emma-gray-munthe