årets bildskörd

Bilder från 1) Mina nya hoods. 2) Sommaren. 3) Berlin. 4) Mannheim. 5) Heidelberg. 6) Norrköping.

Årsbästalistan

I dag summerar jag och Aftonbladets övriga filmskribenter filmåret 2011. Här.

Vilka är dina favoriter?

New year's eve +

Romantisk komedi

Regisserad av Garry Marshall med Hilary Swank, Katherine Heigl, Robert De Niro m fl

Nyårsnatten 2011, New York. Någon är på väg att dö, två främlingar fastnar i en hiss, en 15-åring vill ut på egna äventyr, folk rusar omkring för att vara på rätt plats med
rätt människa på tolvslaget och kärlek får förhinder i största allmänhet. Allt det där är förvisso viktiga ingredienser i ”New year’s eve”, men det enda du egentligen behöver veta om upplägget är att en viktig premiss för handlingen är att en bredbent Jon Bon Jovi (som här spelar artisten Jensen) i röd skinnkavaj är det hetaste som musikindustrin kan uppbringa, och således spelar på både Times Square och stans hippaste nyårsfest. Köper du det köper du allt, och köper du allt kan du möjligen tycka att ”New year’s eve” håller godkänd klass som underhållning. Annars inte, och då gör du bäst i att i stället se bitterljuvliga, fantastiska ”Ungkarlslyan” eller ta ”När Harry träffade Sally” en gång till för en dos nyårsromantik. Det må finnas stora stjärnor i ”New year’s eve”:s minsta biroll, men inte minsta ögonblick av vare sig romantik eller komedi. En slarvig och totalplastig uppföljare till regissören Garry Marshalls förra, fullständigt förglömliga, men inte riktigt lika hafsiga ”Valentine’s day”.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Alvin & gänget 3 ++

Animerat äventyr med svenskt tal

Regisserad av Mike Mitchell

Dave och hans familj/kompani av sjungande och dansande ekorrar är på semesterkryssning. På grund av sedvanligt Alvin-strul hamnar de skeppsbrutna på en öde ö. På plussidan är "Alvin och gänget 3" en gullig historia om försoning, om de roller man blir tilldelad i livet och om att växa med ansvar. Det är sorgligt att det är så, men det är också uppfriskande i familjefilmssammanhang att se en pappa som är fullt kapabel att ta hand om barn (eller, ja, ekorrar) utan att komedi automatiskt utbryter. På minussidan: "Alvin och gänget 3" lider av uppföljarsjuka, med tvångsintryckt action här och där, och sångnumren är fortfarande gräsliga. Könsrollerna och ögonfransfördelningen mellan pojk- och flickekorrar känns också en smula förlegade.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

GOD JUL!

kulturlogg v. 50

Attenberg Lillasysterfilm till mästerliga Dogtooth, med flera briljanta scener - och så några som känns lite obekväma och obehagliga mest för sakens skull.

Play Försöker inte vara jobbigt tvärtemot nu, men jag kan inte begripa hur den kan ha genererat så mycket text. Östlunds klumpigaste och fingertoppsokänsligaste film. Ni som inte sett Gitarrmongot, se!

Maktens män Så gjord?

Our idiot brother Söt och rolig! Ni vet hur Julia Roberts ett tag kändes som en av grabbarna? Paul Rudd känns mer och mer som en av brudarna. Tycker väldigt mycket om honom för det! Han och Rashida Jones var fina ihop i I love you, man, och är roliga ihop i ett stickspår här också. Tycker väldigt mycket om henne också när jag tänker efter, även om jag missat henne i en himla massa tv.

The Girl with the dragon tattoo Fincher-tintad kopia av medioker film. Varken mer eller mindre. Men mest satt jag bara och tyckte att soundtracket var en sådan besvikelse.

Crazy, stupid, love Smårolig och småsöt.

Vi har redan sagt hej då Har hjälpt till att tonsätta den, här. Min motivering till låtvalet säger lite om stämningen i boken.

The skin I live in Inte så förtjust, av egentligen ingen annan anledning än "inte min påse".

The three musketeers (1948) Det finns nästan inget som motar bort feber så bra som äventyrsmatinéer och glass!

Stöd Stadsmissionen, följ @betalvaggen!

Den här veckan twittrar jag och flera andra på @betalvaggen, för att försöka hjälpa till att dra in pengar till Stadsmissionen. Att följa kostar 25 kronor. Gör det gärna, eller skänk pengar på helt vanligt sätt!

Som en del av Vi hörs i Sthlm/#vihors-projektet kan man också följa fyra hemlösa som twittrar om sin vardag. Gör det också!

kulturlogg v. 48 - 49

The Big Combo Ruggigt snygg noir! Finns att se här.

Shark Night 3D Se recension.

Page One: Inside The New York Times Min spontana reaktion? Vad långsamt de gick i korridorerna! Och vad ostressade de verkade? Men vad löjligt snabbt de knattrade på tangenterna! (Blir nyfiken: hur gör ni när ni skriver? Tittar ni på skärmen eller på tangenterna? Jag tittar på tangenterna, sällan på skärmen. Jag vet när det blir fel ändå, oftast.) Annars, intressant inblick men som dokumentär var den väl lite ostyrslig.

Boy Quirk blir verkligen inte bättre för att det är Nya Zeeland-quirk.

The Greatest Movie Ever Sold Lite... o-Morgan Spurlockigt, kändes smartare än hans andra filmer. Men om det nu ändå var så meta att man fick se honom göra pr i filmen i olika talkshowsoffor, kunde han inte gått hela varvet runt och visat oss hur sponsorerna reagerade på den färdiga filmen? Kändes som om man blev på tok för snuvad på den konfekten.

Barneys många liv Bra ålderssminkning, och slutet tog faktiskt ganska hårt - men i övrigt mest pinsam.

Nader & Simin - En separation Vilket spel! Åkte direkt in på listan över årets favoritfilmer.

The Magnificent Ambersons Skulle ju hemskt gärna vilja se den som Orson Welles tänkt den, förstås - men den version jag såg på Cinemateket är också mycket bra. Faster Fanny, vilken magnifik dramaqueen!

Submarine Inledningsvis väldigt rolig och söt, men tappar en hel del mot slutet.

Attack the block Nja. (Precis som jag kände inför Östlunds Play som hade liknande tema, minus aliens.)

The Adventures of Tintin Näe.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy Hoyte van Hoytema-snygg! Min gamla Hoyte-intervju finns att läsa här.

The Marriage Plot (bok) Lite lurig, känner att jag kanske missade för många referenser för att riktigt "fatta" den helt. Men annars, so and so, med briljanta meningar och insikter här och där.

It's Kind of a Funny Story Half Nelson-regissörernas senaste film. Söt och rolig, och/men ganska enkel.

Shark night 3D ++

Skräck

Av David R Ellis med Sara Paxton, Dustin Milligan och Chris Carmack m fl

Upplägget är enkelt: Ett ovanligt eklektiskt kompisgäng (en plugghäst, en skojare, en idrottare osv) beger sig mot ö omringad av hajinfesterat vatten och hillbillyland där mobiltäckningen är dålig och lokalbefolkningen har dåliga tänder. Vilka klarar sig till eftertexterna? Vägen dit är dock inte fullt lika klyschig som man skulle kunna tro. Ungdomarna beter sig (i alla fall mestadels) förnuftigt, skådespelarna är (i alla fall mestadels) okej, det finns lika mycket solbrända manstvättbrädor och muskulösa överarmar för publiken att titta på som bikinikroppar och man har lekt (i alla fall lite grann) med könsrollerna. Men ja, det bjuds varken på större överraskningar eller så värst mycket skräck. Vill man ha sin hajskräck en smula mer nattsvart och otäck föreslår jag att man ser ”Open water”.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

#småbarnsseminariumpåSFI

Har tillbringat dagen på SFI, där det hållits småbarnsseminarium. Det inleddes med ett klipp ur filmen ovanför: fina, fina 10 minutes older som jag bloggat om tidigare. Se den, se om den.

Annat vi fick se: bl a Potter Puppet Pals-klippet nedanför, och en liten söt barndokumentär från SVT/Bolibompa, En stund med Hugo.



(Vi fick också höra att det funnits en form av sjöjungfrutrend bland flickor. Man har tydligen tillverkat egna fenor en masse? Jag har aldrig hört talas om det här, och tydligen är trenden redan på övergående. Oh well.)

--

Åh. Glömde en grej! En dansk filmpedagog visade en övning de brukar göra med små barn för att lära dem lite om filmkonstruktion: att man tillsammans klappar på alla klipp i en spännande sekvens. Funderar på att göra det på nästa pressvisning av en Bay-film.

kulturlogg v. 47

X-Men: First class Vad ful den var! Och vad fånig. Och vad störtlöjligt, gammeldags lättklädda alla brudar var. Och vad illa January Jones passar i exakt alla sammanhang utanför Mad Men. (Samma sak för Jon Hamm.)

Oslo, 31 augusti Fastnade inte lika omedelbart för den som för Triers Reprise (se den om du inte gjort det!), men har märkt att jag gått och tänkt mycket på den efteråt. Anders leenden på krogen tog hårt. Cykelturen med rökpuffarna var magiskt vacker, och är en perfekt beskrivning av hur roligt man kan ha när man är oerhört ledsen och aldrig vill gå hem. Tycker också att det varit intressant att läsa hur olika recensenter beskriver hans problem. Helena Lindblad använde ord som "existentiell provokation" och "i-landsproblem", skrev att filmen ställde frågor som "Har man verkligen rätt att kasta bort sitt liv – om man inte behöver göra det?". ("Behöver" någon ta sitt liv, mer än andra? Har vissa mer rätt att må dåligt än andra?) Jeanette Gentele skrev om "tidspessimism". Tycker att Bernt Eklund beskrev Anders känslotillstånd och filmen mycket fint: "... även likgiltigheten är honom likgilitg" och "... en nästan alldaglig bild av den hisnande tomheten bortom såväl droger som vardagsrutiner." Många tycker att mötet mellan Anders och Thomas är bäst i filmen, men jag hade väldigt svårt för just den biten. Thomas stannar vid att vara en typ. (En typ som jag dessutom avskyr med hela mitt hjärta, vilket kanske är anledningen till att jag ogillar de scenerna. En annan sak med deras möte skaver: Anders har ju någon att prata med. Men det är kanske mest för att jag själv musslar och skojar bort när jag mår dåligt och/eller går in i avstängdhetsmode.)

The Umbrella man Intressant Errol Morris-dokumentär i miniformat! Se den här, och läs bakgrundsinfo här.

Real steel Se recension.

Rio Bravo Dean Martins ögon i öppningsscenerna! Så mycket känslor förmedlade med så små gester! Över lag mycket fint spel från John Wayne, Dean Martin och Walter Brennan.

Red river Njä. Inte riktigt min påse, och mil från det fina spelet i Rio Bravo.

Real Steel ++

Drama/Robotaction

Av Shawn Levy med Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly m fl

År 2020. En kringresande i robotboxningsbranschen är skyldig en massa pengar. Han får besked om att ett ex dött, och att den son han för länge sedan tappat kontakten med bara har honom och en adoptionsvillig moster. Vad han gör? Säljer ungen. Till moster plus man, som först ska semestra lite. Därför måste han - hemska tanke! - umgås med sitt barn i två månader innan han blir av med honom. Detta vore i en mer socialrealistisk film underlag för livslånga ärr. Här är dock tanken att man ska tycka det är underhållande och gulligt när en empatistörd nolla bondar med sin son över robotar som boxas. Det gör man nu inte. Men, lite gulligt är det när sonen tar en uträknad robot till storslagen final, ”Rocky”-style. ”Real steel” trycker på alla underdogknappar i boken, och tårarna som undertecknad fällde på slutet var högst motvilliga.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

Tror inte att jag övertolkar om jag tänker att det är något djup, djupt skevt med ett samhälle där publiken förväntas hålla på någon som beter sig så jävla illa som Hugh Jackmans figur gör i början. Komedier där all humor byggs upp kring att pappor/män är inkapabla att ta hand om ungar är illa nog, men det här?

Dean Martins ögon i öppningsscenen i Rio Bravo. Aaahhhhhh!

kulturlogg v. 45 - 46

Snows of Kilimanjaro Ken Loachig saga av det väl sockriga slaget, med klumpiga politiska poänger. Men fint spel och rolig då och då.

Drive Se recension. (Lustigt det där. Jag hade lite grann tänkt tiga ihjäl min recension eftersom den skrevs under tidspress och jag tyckte den blev dålig och tramsig, men jämfört med en del andra är den helt ok. Min är alltså fortfarande inte bra, Drive verkar bara ha genererat ovanligt mycket dåliga texter. Som om fler än jag skrev utifrån vad de trodde/ville att filmen skulle vara, och mest reagerade på hur andra redan reagerat.)

Drive (soundtrack) Grämer mig över att jag missade att skriva om soundtracket i recensionen. Det var så uppenbart och självklart bra att jag glömde bort det.

Abschied von Gestern (Yesterday girl) Skrev om den lite som hastigast här.

Hollywood (bok) Bukowski om tillblivelsen av Barfly, som han skrev manus till. Rolig, rörande, fantastisk! Måste se om filmen nu.

Fils unique (My only son) Småputtrig bagatell med fläckar av både rörande och roliga scener, och med väldigt fint spel från Laurent Capelluto i huvudrollen.

Generation P Ibland ser jag filmer där jag får svårt att avgöra om det är någon form av kulturkrock som uppstått, eller om en film bara är obegriplig (eller dålig). Ryska Generation P var en sådan film. Snygg för det mesta, rolig då och då. Men ja... uppåt väggarna konstig. (Enligt Wikipedia är det DJ Shadow som gjort musiken, men det har jag oerhört svårt att tro, och en snabb googling verkar inte bekräfta.)

Here I am Mer välmenande än bra, men den hade sina stunder.

Collaborator Som amerikansk 00-talsindependent brukade vara, innan allt blev quirky. Smart, om än med vissa brister.

Silver Tongues Den enda film jag såg på Mannheim - Heidelberg-festivalen som jag hade några egentliga förväntningar på, mest kanske för att den är så festivalberest. (Visades t ex på Stockholms filmfestival.) Gillade inte alls. Självmedveten och låtsassmart filmskolefilm.

Elle ne pleure pas, elle chante På filmfestivaler drunknar man ofta i filmer om sexuellt utnyttjade, trasiga kvinnor som alla beter sig ungefär likadant. Den här tillförde just ingenting, men Laurent Capelluto dök upp igen och var bra i en pytteroll.

Lao Wai (The Foreigner) Lagom söt kärlekshistoria, som lyftes av fint spel från Gauthier Roubichou. Vill se mer av regissören Fabien Gaillard!

Tatal Fantoma (The Phantom Father) Småcharmig.

Up there Imponerande konsekvent långfilmsdebut! Rolig, fint spel från Burn Gorman (som jag ju måste ha sett innan, men aldrig har tänkt på tidigare).

Some dogs bite Socialrealistiskt äventyr, fint spel från Aaron Taylor. Nyfiken på vad regissören Marc Munden kan hitta på framöver.

Secrets of the tribe Inte precis en reklamfilm för antropologyrket, men sevärd. Finns här.

(Fint spel, fint spel, fint spel. Ja, jag upprepar mig. Det jag mest av allt tog med mig från Mannheim - Heidelberg är ett gäng nya skådespelare att hålla ögonen på, och bara en och annan regissör.)

Drive ++++

Av Nicolas Winding Refn med Ryan Gosling, Carey Mulligan m fl

Drama/Action

En namnlös huvudperson (Ryan Gosling) varvar bilmeckarjobb med stuntförardito om dagarna, om nätterna jobbar han som rånarchaufför. Han blir förälskad i en granne (Carey Mulligan), indragen i hennes och hennes sons liv - och in i en stöt som kan lösa problem eller leda åt helvete.

I sina senaste filmer har Nicolas Winding Refn (mest känd för ”Pusher”-trilogin) varit extra tydlig med varifrån inspirationen kommer. I snudd på mästerliga ”Bronson” både lånade han från och hyllade Stanley Kubrick, i hypnotiska och oförtjänt hårt kritiserade ”Valhalla Rising” gick han Werner Herzog. Vad gäller ”Drive” har han pratat om den som en Alejandro Jodorowsky-hyllning, och här låter han Jodorowskyskt ultravåld möta Ryan O’Neals tystlåtna rånarchaufför från ”The Driver” (1978) och Michael Mannskt 80-tal. Mest finns det av det senare. Förtexterna är rosa, soundtracket synthigt, bilderna nattglittrande stadssiluetter, motorljuden mullrande, männen sorgsna machos vars planer går snett. Det är gåshudssnyggt, från första bildrutan till sista. Hade människoporträtten bara varit en aning mer... djuplodande hade ”Drive” varit perfekt. Perfekt!

Vissa har hyllat, andra har avfärdat filmen som “bara snygg”/tom och innehållslös/för våldsam. Någon annan har sagt att det är en film om våld som inte ger bakgrund eller förklaringsmodeller. Och ja, ”Drive” är våldsam. Blodig och splattrigt kladdig. Men, utan den sortens brutala våld hade ”Drive” varit en till - ytlig och tom - film med en lättidentifierad hjälte i en svartvit värld. Istället är det en film om män som inte har några andra lösningar på problemen än våld - och om att våldet aldrig kan vara lösningen. Med våldet som drivkraft åker man ensam mot solnedgången, varje gång. Vare sig man vill eller inte. (Dock oerhört sällan lika snyggt som här.)

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Heidelberg

Mannheim