Sommaren inleddes med två veckors stugliv, där en rutin av att sova, äta, läsa, cykla till Kattviks hamn och äta våfflor, läsa, titta på Tour de France på svajig uppkoppling, lyssna på P3 Kultur, äta, se filmklassiker till sent och sen börja om från början, ganska snabbt infann sig.
I läsväg intogs The Granta book of American short stories vol 2 (många uppslag på ny läsning!), Vi i villa (bra!), Varulvsvalsen, Blonde (Har inte varit sugen förrän nu, men den var ju helt omtumlande fantastisk. Fick våldsam lust att läsa om Marilyn-biografin som står i bokhyllan, se om alla filmerna - och ta ner det Leif-Erik Nygårds-tagna och -signerade fotot som plötsligt kändes så konstigt att ha på väggen), My favourite wife (spektakulärt tråkig), The White Album (grön av avundsjuka inför hennes språk och bredd, men texterna om feminism och filmkritik gillades inte alls. Är de inte lite... självgoda och lillgamla i tonen? Eller, blev jag trampad på någon form av öm tå?), Stulna juveler/Hundstunden/Bekantskap önskas med äldre bildad herre och så påbörjades äntligen Madame Bovary.
I filmväg intogs Taxi Driver, The Red Shoes (väldigt snygg, men kanske i långsammaste laget), Jason and the Argonauts (fantastiska effekter!), Trion från Belleville, Hoffa (sömnpiller), Ringaren i Notre Dame (Laughton-versionen), Fritz the Cat (vad är grejen med Ralph Bakshi?), Welcome to the Dollhouse (inte alls lika bra som jag mindes den), Friday Night Lights (fullständigt värdelös när man sett den fina serien), Necrobusiness, The Streetfighter (otroligt snyggt foto, annars var det väl kanske inte jättemycket att ha), The September Issue, Bruno, Touch of Pink (söt och charmig), Flickan från tredje raden (Varför visar inte SVT den här kring jul varje år? Får dig in the christmas spirit på två sekunder, plus att den innehåller en av de mest galghumoristiska och roliga scener jag någonsin sett i en svensk film), Torch song trilogy, Fahrenheit 451 (snygg!), Harry Potter och halvblodsprinsen, Män kan inte våldtas, När Harry mötte Sally och Suspicion.
(Jag inser ju att det är oerhört ovuxet och fånigt att föra logg över allt man ser och läser, men ja, nu är det lite så jag jobbar.)
Sedan, Paris. Vi kom fram sent på kvällen, och besöket inleddes med upptäckten att vattnet i lånelägenheten var avstängt. På restaurangen dit vi väl gick mest för att låna en toalett passade jag på att bli matförgiftad. (Kombinationen matförgiftning och lägenhet utan rinnande vatten rekommenderas ej.) När allt bestyr med att fixa vatten fixats sågs bl a Martin Parr-utställningen på Jeu de Paume (där jag fick nya fotografnamn att kolla upp, bl a Graham Smith) och en graffiti-utställning, Palais de Tokyo besöktes (rymdutställningen var betydligt mer spännande och intressant än resten), det tittades på Tour de France på tv i diverse barer och sedan på finalen live på Champs-Élysées (Lance-faktorn var enorm längs kravallstaketen. Människor intog sina platser redan kl 9 på morgonen, och irritationsnivån efter att de stått i solen i ungefär 8 timmar i gassande sol var markant. De två gängen framför oss höll på att ryka ihop i ett slagsmål.) Det promenerades också en hel del, och dracks en hel del grand crèmes. Det finns inte många anledningar till att flytta till Paris, den franska humorn och den parisiska arrogansen är det definitivt inte, men kaffet. Och bioutbudet. Bioutbudet! Jag blev på riktigt tårögd av att skumma genom filmsidorna i Pariscope. Och det är något djupt, djupt sympatiskt med ett land där svennebanankids går på dubbeldejt och ser 7 vågade livet.
Man kunde se Happy Sweden av Rüben Ostlund om man ville, men vi såg istället Public Enemies (vilken gruvlig besvikelse!), The Girlfriend Experience (gillar det faktum att Soderbergh faktiskt gör en sådan film, betydligt mer än jag gillar själva filmen. För att uttrycka mig diplomatiskt.), Bronson (en snudd på magnifik Kubrick-hyllning, med noga ihopsatt soundtrack), nämnda 7 vågade livet och William Wylers Children's Hour.
Under hela juli har jag varit fullständigt datorlös (Touren sågs via Ms dator) och har inte saknat internet det allra minsta. Mitt höstlöfte är att dra ner slösurfandet till ett absolut minimum. Tiden ska istället användas till att gå promenader mitt på dagen, läsa, lyssna på radio, se film som jag vill se och inte måste se och träna. Helst skaffa Linda Hamilton-armar. Typ så.
--
Uppdatering: Såg just Gentleman's agreement. Vilken film! Se den om ni inte redan gjort det!
14 kommentarer:
Med risk för slösurfande: upptäckte nyligen serien Multiplex.
Public Enemies; utöver JD, ja; var finns alla Michael Manns skarp dialog? En film som lämnar man tomt.
Japp, internet är människörs musrulla. (Mouse wheel?).
dahnielson: Hahahahahahaha! PRECIS så gick diskussionen om Public enemies. Tack för tipset! (Även om det nu leder till ökat slösurfande...)
Gabh: Hamsterhjul tänkte jag att man säger - men jag hade ju fel, det heter ekorrhjul på svenska. Men musrulla låter också väldigt användbart. :)
Hej Emma och välkommen tillbaka! Du tycks ha haft en härlig semester med ett innehåll som även jag gillar. Själv började jag min igår. Paris blir det inte, inte heller London tyvärr. Branchage Film Surgery tänkte knåda en av mina kortfilmer ikväll på The Hospital Club, men jag hade inte en chans att hinna dit. Så, semestern ägnas åt at göra film istället, inte heller fel!
All lycka med filmandet! Och vad kul med din kortfilm!
Jag gillade också "Vi i villa". Är sugen på att läsa Hypnotisören nu. (Också skriven under pseudonym.)
Läste i nån Empire om hur jobbigt Linda Hamilton tyckte det var, att "få" Linda Hamilton-armar. Hon var (tyvärr) inte intresserad av att göra om det.
Du blev besviken på Public Enemies av samma anledning som de flesta som inte gillade den. Du hade förutfattade meningar om vad du skulle få se. Här finns en snabbt skriven analys om Mann som behandlar ämnet lite.
http://www.dvdforum.nu/artikel/michael_mann_-_missforstadd_filmskapare/694
Jag tror Jean Stafford är representerad i den American Short Story boken, hennes "The Collected Stories of Jean Stafford" är helt jävla otrolig om du skulle vara intresserad..
Superkrypet: Aftonbladet scoopade ju idag och halvavslöjade vilka det är som skrivit Hypnotisören. Vi får väl se. (Det här kan ju vara old news, har inte surfat så värst i veckan...)
ilovemichaelmann: Ska läsa, tack för länk!
Anonym: Tack för tipset! Ska absolut ta mig igenom volym 1 av short stories-böckerna också. Det är nog där Stafford finns med. I tvåan uppskattade jag mest Donald Barthelme, Thom Jones, Dennis McFarland, Matthew Klam och Lorrie Moore. Kanske mest den sistnämnda.
... och förresten. Nej, Linda Hamilton-armar är väl, tyvärr, inget man bara "får". Suck. Men jag tänkte att jag skulle sikta mot stjärnorna och sedan kanske nå någon trädtopp. Och i alla fall försöka jobba upp mig ett snäpp från Kermit-armarna.
Du hade läst "Bekantskap önskas med äldre bildad herre" va?
Jag undrar vad du tyckte om den och Lugns stil.
Jag tycker mycket om hennes sätt att skriva och beskriva. Enkelt, träffsäkert, roligt och hjärtslitande sorgligt på samma gång. Ungefär så. Vad tycker du om hennes saker?
Hej Emma. jag bor i paris och håller defintivt med om att kaffet är bland det värsta jag smakat på.
däremot vet jag inte riktigt om jag håller med dig på bioutbud fronten? vilka biografer gick ni till? paris har ju ett mycket större utbud än sthlm (är själv sthlmare egentligen, o föredrar sthlm generellt över paris, men inte när det gäller bioutbudet faktiskt)
det finns små smultronställen som med olika teman som kan vara värda att gå till, sen har du ju storfilmerna också. vad var det som du inte fastnade för? mvh
Oj, nej - nu missförstod du mig! Jag tycker ju alltså att både kaffet och bioutbudet är anledningar att flytta till Paris. Bioutbudet i Paris är ju bland det bästa i världen! Man blir GRÅTFÄRDIG när man bläddrar bland bioannonserna...
Skicka en kommentar