Någon visslade precis Daryl Hannahs vissellåt från Kill Bill utanför fönstret. Vilket påminner mig om att tipsa er om att läsa om Death Proof-feminismen hos Roger. När Kulturnyheterna och Fredrik Sahlin pratar om en film som Death Proof som "grabbig" går skam pretty much på torra land.
13 kommentarer:
Ah, härligt! Förutom att jag nu absolut måste se filmen, får man verkligen hoppas på en våg av girl-power filmer (riktig girl-power, alltså, inte spice girls) :)
Dom menar väl inte specifikt denna film som grabbig utan programledarens(vad hon nu heter) intryck av Tarantino's tidigare filmer som grabbiga. Jag tyckte annars att det var en någorlunda bra recension. Bra mycket bättre än Roger på rodeos se-vad-man-vill-se analys.
Alex: Det är klart att man kan tycka att några av hans filmer är "grabbiga" - men jag känner inte riktigt att det är applicerbart på varken Kill Bill eller den här. Och vad gäller Rogers analys köper jag den med hull och hår. Jag antar att du med se-vad-man-vill-se menar att man sett något som regissören inte haft som intention? I så fall tror jag att du har fel. Men utveckla gärna.
Men det var väl inte helt ograbbig. Typ När Eli Roth snackar om att supa ner tjejerna i första halvan med jägershots? Fast det är ju nästan så grabbigt att det slår över i humor. "As long as guys are buying, a fucking bitch will drink anything!".
Fast de där grabbarna utmålas ju helt clearly som totala losers. Eller? Tycker du att den enda scenen gör filmen grabbig?
Jodå, visst är de töntar, Roth och hans vän. jag skrev bara att filmen inte var HELT ograbbig och det är dels tack vare den där scenen. Också Lapdancen samt alla rövinzoomningar, men de är ju ändå OK eftersom det var så filmerna såg ut back in the day liksom. Men visst är det en väldigt feministiskt stark film också, sista halvan är ju den bästa just av den anledningen.
Jag såg filmen igår, lyssnade på Fredrik Sahlin idag. Sahlin är onekligen den komiker som han anser Tarantino vara. Frågan är om han sett samma film som jag? Eller har han gjort en Wilde: I never read a book I must review?
Sahlin råder oss att inte se filmen, såvida vi inte är filmnördar. Tack! För mig är det dock för sent. Jag fick uppleva den grabbiga fröken Zoë Bells utmana döden uppe på en bil som for fram som ett kanonkula på vägen. Jag fick ståpäls. Det var ju hennes hår som ven i vinden, hennes kropp som skakade ovan den 450 hästkrafterna under henne.
Men vår Kulturcineast gillar inte biljakter så detta bringade honom inget annat än gäspningar. Faktum är så fann han det lika eggande som dammsugning. Kanske skull Bells farit fram på en dammsugare, då hade det kanske varit något i hans smak? Men sånt är det ibland. Vi roas av olika saker, imponeras av olika saker.
Professor Sahlin har en poäng i att filmen inte bringade det djup och filmiska paradigmskifte som vi alla hoppats på. Eller som han verkar ha hoppats på. Men inte ens vår eminente recensent kunde förneka att Tarantino ”har ju humor, karln!” Tänk vilken lycka för Tarantino om han skulle få höra dessa värmande ord. Att få vara regissörernas egen Benny Hill, var dock Sahlin skulle vara den som överseende klappar Tarantino på huvudet!
Men trots humorn så avråder han oss ifrån att se filmen. Vad var det en förlorad själ som jag fick bevittna? Som tillhörande könet ”man” fick jag bevittna girl power och jag svettades onekligen i biobänken. Jag stirrade mig vilt omkring i biolokalen. Jag förstår Sahlin. Där satt mängder av ”kvinnor”! Vad kan de ta sig till? Går de kvinna ur bion och kastar sig hejdlöst upp på bilar och far fram som kanonkulor på våra motorvägar? Kommer det hämndlystet att banka skiten ur en man som försökt döda eller förnedra dem? Tänk om denna girl power skulle sprida sig in i rättegångssalar och kräva att kvinnor inte längre accepterar att bli förnedrade i våldtäktsrättegångar? Hm, grabbigt värre!
Jag skall dock inte raljera runt sådana allvarliga saker utan istället passa på att tacka min kollega Dr. Sahlin för att han hjälper mig med att ställa en diagnos mer insiktsfull än vad förmodligen Medicine Doktor Göran Persson skulle kunnat klara av. Kulturnyheternas Dr. Phil kände ett oemotståndligt behov att klassificera Tarantinos själsliga tillstånd med diagnosen ”akut regression”. Åter igen, TACK!
Men jag kan ändå inte låta bli att undra över en sak? Om nu Dr. Sahlin påstår att Regissören till filmen sedan långt tidigare befunnit sig i tonåren, är ”pubertal”, vari består då det ”akuta”? Kallas inte ett sådant tillstånd ”kroniskt”?
Inget ont sagt om Sahlin, men det var knappast en av hans mer lysande recensioner.
Kristoffer: Fast jag håller nog med Roger om att inte ens den där lapdance-scenen är grabbig på ett tradgrabbigt sätt.
Fredrik: Ha HA!
Hej! Du som har dunderkollen - Om jag ska se en film idag, vad ska jag se?
Det är få filmer man verkligen kommer ihåg efter man sätt dem. Men ALLA Tarantinos filmer kommer i alla fall jag ihåg.
Öppningsscenen i Jackie Brown som mer eller mindre är en hyllning till Mandomsprovet, men med Dustin Hoffman utbytt mot Pam Grier säger väl allt om vad Tarantino vill belysa med sina filmer.
Att betrakta dem som "grabbiga" är en väldigt ytligt, förenklad, dålig analys.
För att slippa behöva göra en större feministisk analys så hänvisar jag istället till en tråd på SVT:s forum som berörde ämnet.
Martin;
Själv väntar jag på att få se en riktit bra sci-fi film gjord i Sverige som jag läst om på nätet...
/tomas
REKLAM!
Läs min blogg om visioner för ett nytt filmsverige!
Å jag som tyckte "Thelma och Louise" var grabbig, jag har inte kollat filmen än men soundtracket är som sagt jäkligt bra.
Johan
Martin: Ojojoj vilket sent svar du får men: På bio Death Proof, Blood Diamond, Vänner för livet, Darling eller Min granne Totoro. Snart på dvd: Half Nelson. Världens bästa film: Faces eller Minnie & Moskowitz.
Tomas: Åh din länk funkar inte - eller så är det knas på svts sida. Kan du inte försöka posta igen - jag hittade inte riktigt var diskussionen fanns men vill gärna läsa. Ska kolla in dina visioner!
Johan: Thelma & Louise grabbig? Näe vet du vad! (Men soundtracket har du rätt i. SJUKT bra!)
Oavsett om den var grabbig eller inte så blev jag helt kär i filmen och kär på nytt i älskling-Quentin.
Skicka en kommentar