den räddhågsna svenska filmbranschen

Höll på att sätta frukosten i halsen i morse när jag försökte komma ifatt med helgens tidningsläsning och stötte på artikeln med rubriken Små filmbolag ska bort från i fredags. Att ha som mål att minska antalet filmbolag kraftigt känns fullständigt barockt, bakåtsträvande och något alldeles i hästväg räddhågset.

Nu är de stora finansiärerna i svensk film och tv-drama överens om att antalet enmans- och fåmansbolag måste minska kraftigt. Många småbolag gör att kompetensen inte tas om hand, menar de. Dessutom är risken stor att filmer görs för att de inblandade behöver en inkomst snarare än att man har ett fantastiskt projekt.

Men... men... skämtar de? Många småbolag gör att kompetensen inte tas om hand? Hur tas den om hand av de stora kolosserna om jag får fråga? Och exakt vilken kompetens pratar vi om? Och de verkligt bra svenska filmerna från de senaste åren, var har de egentligen kommit ifrån och har de verkligen gjorts för att någon velat ha en inkomst? Exakt vilken mångfald är vi egentligen ute efter när begreppet så fint diskuteras på seminarier och debatter om den svenska filmbranschen? Att göra ett uttalande som

- Att göra film för att betala sina hyror är inget bra incitament för att göra film. Tjänar de inte pengar på en film, har de inga att göra nästa med. Det skapar ingen hälsosam filmbransch.

när svensk film ser ut som den gör känns snudd på rubbat - och dessutom som ett stort hån mot oberoende filmare i det här landet. Uppfattningen jag med få undantagsfall får när jag sitter i mottagaränden och ser svensk film är att ingen brunnit, att samtliga gjort den bara för att de kan - och någon gett dem pengar.

Nej, om ni inte har vett nog att stödja de uppstickaraktörer på den svenska filmbanan som faktiskt hängt med i utvecklingen och kan göra väldigt bra eller intressant och annorlunda film för lite pengar - motarbeta dem i alla fall inte aktivt.