Tja fråga är vad de är glada för igenteligen, lämna den relativa tryggheten från gymnasiet till ett liv med större ansvar och osäkerhet. Att gå från gymnasiet till ett låg avlönat skit jobb eller börja studera (igen?!) på universitet. Nej jag förstår inte riktigt det här glädjeruset folk har på studenten.
Ja, är det inte fantastisk vad roligt de har! Som en scen ifrån Animal House. Men brölandet ifrån flaken för tankarna till Musil:
…ropar ut sin vånda i universum likt en brunstig hjort som inte får annat svar än detta samma rivaliserande bröl från tusen andra ensamma, mot rymden ropande själar.
En ny kull flak med hjortar är att vänta nästa år! Så spar på tårarna.
Böla? Jag själv grymtar surt och välkomnar dom till arbetslöshet eller universitet. Sen inser jag hur många år det gått sen jag tog studenten, och plötsligt slås jag av insikten...jag börjar bli gammal
Jag busstursguidade ett lass amerikanska kryssningsturister när inte ett utan två studentflak passerade oss. Om det är känslosvallande att se ett studentflak för sig självt är det ingenting mot vad som händer när enn busslast kamerautrustande, upplevningstörstiga turister och ett flak med firande vita mössor passerar varandra. Kemin fullkomligt sprakar och känslouttrycken - i båda riktningar - vet inga gränser.
En händelse jag hoppas att så många som möjligt får uppleva under sin livstid.
Jag trodde det bara var jag som blev gråtfärdig av känslorörelse av fulla nittonåringar som brölar med i "Sommartider" som om ingen gjort det före dem...
jag vill sparkas och slåss när jag ser dem. jag misstänker att det har att göra med hur jag själv kände när jag stod där på flaket i västerås - så glad att det var över, så redo att göra något ANNAT och NYTT liksom. och att låtsas vara glad och att inte skämmas var svårt. i smyg sjöng jag och min bästis "glad att det är över" med ratata (eller mauro?) och lade alldeles extra mycket emfas på raderna "så lämna mig ifred" om jag minns rätt. heh. bittert för att vara arton.
Ah, är tvungen att kommentera. Jag stod på ett av flaken förra veckan och var så sjukt underbart överdrivet glad. inte för att jag vet om det är så mycket att fira, det är både roligt, sorgligt, jobbigt, befirande m.m. jävligt mångfacetterat. Men grejen är att det var så SJUKT ROLGIT att åka flak. Världens mest peppade dansgolv, på hjul, med vinden i håret. Och sen massa folk som vinkar vilket liksom dubblar peppen hela tiden. Alla är så glada och entusiastiska, eller ja, en del är det iaf och det gör en så himla glad. Hur mycket har man att fira när man festar en vanlig helg? Mer än så har man att fira på studenten, och man gör det hela dagen och gör massa roliga saker, tillsammans med människor som säjer grattis och uppmuntrar en hela tiden. Klart att man blir glad! Klart att man står där på flaket och skriker av glädje.
Åh, studenten är så underbar! Mest för att det är början av en underbar sommar som aldrig kommer igen. Man var så glad, det var NU livet började, man visste ingenting om arbetslöshet eller högskolestudier, man ville bara leva.
Jag började böla häromdagen när min dotter sjöng med sin klass - det lät så härligt och somrigt. Kanske för att man minns tillbaka hur det var..
Mmm, har jobbat i Gamla Stan (slottsbacken) ett par år nu. Vid det här laget suckar man tungt redan efter första tutandet med tillhörande skrål.
Men för att inte bara låta gammal och tråkig: det är kul! Studenten är en gigantisk urladdning oavsett hur pluggandet gått och om allt har varit piss. Det är ett klart och tydligt avslut och sedan kommer ingentinget...
Arbetslöshet schmarbetslöshet och trygghet schmygghet - det var ju FANTASTISKT att sluta gymnasiet. Frihetskänslan var ju TOTAL! Den kändes i varenda liten cell, man höll ju på att explodera, det sjöng i blodet - sen att man satt i en jeep iförd studentmössa (alltså både bilen och jag hade studentmössa på oss - don't ask) och åkte varv på varv på varv runt torget i Älmhult och skämdes och var lite rädd för att trilla av är ju en helt annan sak.
Jag började gråta på riktigt i förrgår när jag gick förbi ett studentutsläpp i Lund. Och jag grät inte av ångest eller förakt, jag blev bara så RÖRD! För mig som kommer från en liten småstad där alla ser likadana ut, var det fantastiskt att se så många glada, OLIKA männskor. Mest grät jag när jag såg en (antagligen) muslimsk tjej i heltäckande vit långklänning och slöja under studenthatten vrålskrika "fy faaaaan vad jag är bra!". Helt obesrtivligt!
17 kommentarer:
Eller bara berusade.
//JJ
Tja fråga är vad de är glada för igenteligen, lämna den relativa tryggheten från gymnasiet till ett liv med större ansvar och osäkerhet. Att gå från gymnasiet till ett låg avlönat skit jobb eller börja studera (igen?!) på universitet. Nej jag förstår inte riktigt det här glädjeruset folk har på studenten.
Ja, är det inte fantastisk vad roligt de har! Som en scen ifrån Animal House. Men brölandet ifrån flaken för tankarna till Musil:
…ropar ut sin vånda i universum likt en brunstig hjort som inte får annat svar än detta samma rivaliserande bröl från tusen andra ensamma, mot rymden ropande själar.
En ny kull flak med hjortar är att vänta nästa år! Så spar på tårarna.
Det svårmodiga bandet Vapnet sjöng en egen sång om studenten:
Det krävs hat
för att orka med allt,
som att vara kär i dig
så jag hatar vita mössor
framför rådhuset ikväll
Åh, så sorgligt det nu känns
i kostym och nya clarks
på ett äckligt lastbilsflak
där hjärtat klirrar i mig
du är allt jag inte har
Rådhusgatan
har sett mig krypa
hört mig sjunga tyst om dig
även om du har flyttat ifrån mig nu
så går du bredvid mig
Åh, så sorgligt det kändes
i kostym och nya clarks
på ett äckligt lastbilsflak
hjärtat klirrade i mig
du är allt jag inte har.
Böla? Jag själv grymtar surt och välkomnar dom till arbetslöshet eller universitet. Sen inser jag hur många år det gått sen jag tog studenten, och plötsligt slås jag av insikten...jag börjar bli gammal
Jag busstursguidade ett lass amerikanska kryssningsturister när inte ett utan två studentflak passerade oss. Om det är känslosvallande att se ett studentflak för sig självt är det ingenting mot vad som händer när enn busslast kamerautrustande, upplevningstörstiga turister och ett flak med firande vita mössor passerar varandra. Kemin fullkomligt sprakar och känslouttrycken - i båda riktningar - vet inga gränser.
En händelse jag hoppas att så många som möjligt får uppleva under sin livstid.
Upplevelsetörstande, skulle det nog vara. Jag vet inte, jag trasslade in mig lite...
Jag trodde det bara var jag som blev gråtfärdig av känslorörelse av fulla nittonåringar som brölar med i "Sommartider" som om ingen gjort det före dem...
jag vill sparkas och slåss när jag ser dem. jag misstänker att det har att göra med hur jag själv kände när jag stod där på flaket i västerås - så glad att det var över, så redo att göra något ANNAT och NYTT liksom. och att låtsas vara glad och att inte skämmas var svårt. i smyg sjöng jag och min bästis "glad att det är över" med ratata (eller mauro?) och lade alldeles extra mycket emfas på raderna "så lämna mig ifred" om jag minns rätt. heh. bittert för att vara arton.
hahaha jag får mer några sorts odefinerbara ångestkänslor
Ah, är tvungen att kommentera. Jag stod på ett av flaken förra veckan och var så sjukt underbart överdrivet glad. inte för att jag vet om det är så mycket att fira, det är både roligt, sorgligt, jobbigt, befirande m.m. jävligt mångfacetterat. Men grejen är att det var så SJUKT ROLGIT att åka flak. Världens mest peppade dansgolv, på hjul, med vinden i håret. Och sen massa folk som vinkar vilket liksom dubblar peppen hela tiden. Alla är så glada och entusiastiska, eller ja, en del är det iaf och det gör en så himla glad. Hur mycket har man att fira när man festar en vanlig helg? Mer än så har man att fira på studenten, och man gör det hela dagen och gör massa roliga saker, tillsammans med människor som säjer grattis och uppmuntrar en hela tiden. Klart att man blir glad! Klart att man står där på flaket och skriker av glädje.
Åh, studenten är så underbar! Mest för att det är början av en underbar sommar som aldrig kommer igen. Man var så glad, det var NU livet började, man visste ingenting om arbetslöshet eller högskolestudier, man ville bara leva.
Jag började böla häromdagen när min dotter sjöng med sin klass - det lät så härligt och somrigt. Kanske för att man minns tillbaka hur det var..
Ja visst sjutton är det jobbigt att se alla de där ungdomarna så glada och lyckligt ovetande om framtiden... jag hatar de första veckorna i juni!
Kul att jag hittade till dig förresten!
Mmm, har jobbat i Gamla Stan (slottsbacken) ett par år nu. Vid det här laget suckar man tungt redan efter första tutandet med tillhörande skrål.
Men för att inte bara låta gammal och tråkig: det är kul! Studenten är en gigantisk urladdning oavsett hur pluggandet gått och om allt har varit piss. Det är ett klart och tydligt avslut och sedan kommer ingentinget...
Jag med!
Trodde jag var ensam med att bli som en sentimental tant, men uppenbarligen inte!
:)
Arbetslöshet schmarbetslöshet och trygghet schmygghet - det var ju FANTASTISKT att sluta gymnasiet. Frihetskänslan var ju TOTAL! Den kändes i varenda liten cell, man höll ju på att explodera, det sjöng i blodet - sen att man satt i en jeep iförd studentmössa (alltså både bilen och jag hade studentmössa på oss - don't ask) och åkte varv på varv på varv runt torget i Älmhult och skämdes och var lite rädd för att trilla av är ju en helt annan sak.
Jag började gråta på riktigt i förrgår när jag gick förbi ett studentutsläpp i Lund. Och jag grät inte av ångest eller förakt, jag blev bara så RÖRD! För mig som kommer från en liten småstad där alla ser likadana ut, var det fantastiskt att se så många glada, OLIKA männskor. Mest grät jag när jag såg en (antagligen) muslimsk tjej i heltäckande vit långklänning och slöja under studenthatten vrålskrika "fy faaaaan vad jag är bra!". Helt obesrtivligt!
Skicka en kommentar