Min låtsasfru - Kaktusblomman 0-1

Veckans recension: Min låtsasfru.

--

Har också skrivit en (inte alls debattig) text om Oscarsgalan på Aftonbladet Debatt.

--

In other news svänger Voddler riktigt bra nu. I alla fall gratisfilmerna (har inte provat betalfilmer än) - och det finns en hel del sevärt där!

Lika som bär

All the world's a stage osv

Apropå Andres Lokkos krönika om scenskräck häromdagen: Har tackat nej till ovanligt mycket som innebär scenstående på senaste. Funderar på om det beror på att jag blivit fegare, klokare eller latare. Eller om jag har mindre tid, eller möjligen behöver mindre bekräftelse eller har blivit snällare mot mig själv.

Tänkte på det igen när en våg av andrahandsnervositet å James Francos och Anne Hathaways vägnar sköljde över mig häromdagen.

veckans recensioner

Sanctum 3D

Gullivers resor

Veckans recension

Four Lions

--

När det gäller veckans biopremiärer: Missa inte Danny Boyles 127 timmar. Den ligger långt, långt bort från sötslisket i Slumdog Millionaire. Otäck, obehaglig, tajt, och faktiskt, en rent fysisk upplevelse. Huvudpersonens panik och törst känns i hela kroppen. Skruvade ihop mig till en boll i biostolen. Se!

R.I.P

Tura Satana i Faster, Pussycat! Kill! Kill!

Veckans recensioner

Morning Glory

Jag dödade min mamma

--

Bloggbonus: en längre Jag dödade min mamma-recension som jag skrev för FIPRESCI i samband med filmens premiär i Cannes 2009:

At the closing ceremony of the Quinzaine at this years edition of the Cannes film festival, the first time director Xavier Dolan had to go up on stage no less than three times to pick up an award. The third time he was notably moved, lost it for a moment and said something along the lines of “I just thought I’d go to Cannes, walk down the Croisette and see a few movies.” I have a strong feeling he’ll be back at the Croisette again. At 19, he does after all have a lifetime of moviemaking ahead of him. If they’re even close to being as good as this one, you’d better keep an eye on him and his future endeavors.

Not that I killed my mother (J’ai tué ma mère) is in any way a perfect film, but there is a raw energy there that makes almost every frame sparkle and buzz with electricity. A lot of that energy comes directly from Dolan himself. Impressively enough he has not only written and directed the film, but also plays the main character: Hubert Minel. Hubert is a troubled teenager, a rebel without a real cause - but where James Dean had a problem with his dad not being manly enough and, well, putting on an apron, Hubert hates his mother for the noises she makes when she eats, the crumbs and mayo she gets in the corner of her mouth, the small talking, the bad dressing and... The list continues.

In the first part of the film mother and son seem to argue constantly, and since neither one of them is a sympathetic character it’s also difficult to take side with - or even like - either one. At least to begin with. It’s when they start warming up to each other that the film really picks up. There is for instance a fantastic scene when Hubert, high on drugs, confesses to his mother how he really feels about her, and tries to speak about where it all went wrong between them. Dolan and Anne Dorval plays it out just right. Not too much, not too little - and they keep the balance between the humour, awkwardness and the sadness of the whole situation.

Some might argue that it’s a narcissistic film, and that Dolan has put too much effort in making himself look good - mind you, he really doesn’t have to try that hard to look good - but I don’t really see a problem in the fact that the camera obviously loves him. The feeling seems mutual. Dreamlike images mix with more realistic ones, and Dolan has definitely put in a little bit of James Dean swagger here, a slow Gus van Sant walk or two through a corridor there - but he has stolen with finesse, and has ultimately put all these elements together in a style that is his own.

More than anything, he perfectly captures the feeling of being a teenager - and manages to convey very well how the smallest things can be so full of meaning and emotions when teenage hormones are raging and every feeling is so big it feels like you’re about to explode. Many have tried and failed before, and it’s no easy task.

The Long Riders - The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford 1 - 0

Hägersten

dagens outfit

Visst är den fin? Mammas hemmastickade från 80-talet. Minns att jag tyckte det var lite småjobbigt när hon hade den på sig på ett föräldramöte - de andra mammorna hade blusar med sjömansspetskrage - men så här, snart 30 år senare, tycker jag hemskt mycket om den.

vaknade och hittade det här

veckans recensioner

The Green Hornet

Welcome to the Rileys

--

Första kvällen i nya lyan, är omringad av flyttkartonger. Känner mig märkligt osentimental över att lämna lägenheten jag bott i de senaste nio åren. Fäster mig inte så mycket vid saker och platser längre. Var jag än lägger min hatt, min unge och M osv.

Nu: sova. I morgon: utforska mina nya hoods.

Tydligt tecken på nyhetstorka: man hittar ordet "filmkritiker" på ett löp

Besöksstatistiken säger mig att det är en del som tror att jag är den filmkritiker som enligt Metros löpsedel blivit misshandlad av en manlig filmkritikerkollega. Så är inte fallet.

veckans recensioner

Vår dag skall komma

Gudar och människor

--

Har ni läst det här? Go straddle a narwhale. Kanske den bästa skymfen. Någonsin.

Snäll är inte dum och feg. Snäll är bra.

Läser det här och det här på Linna Johanssons blogg och blir lite trött, igen, på den där definitionen av ordet snäll. Kan vi inte göra 2011 till året då vi en gång för alla slutar säga att snäll är detsamma som dum och feg? Att vara snäll är inte detsamma som att vara en dörrmatta eller att inte våga ta plats. Att inte ta plats och vara en dörrmatta är bara, bara dumt och har inget som helst med snällhet att göra. Att vara snäll innebär inte att man är dålig på att löneförhandla eller offrar sig själv för andras skull, det innebär bara att man gör världen till en lite, lite bättre plats - både för sig själv och för andra. Men om ni går och tänker att ni också ska bli mindre snälla i år, kan ni inte istället sikta på "vänlig men bestämd"? Deal?

--

Uppdatering: Har nu läst igenom ovanstående några extra varv, och kan fortfarande inte riktigt begripa hur man kan tolka det som Linna Johansson uppenbarligen gjort. Jag är väl snäll och lite dum, I guess. Och har det alldeles för lätt. Men ja, vet hur man gör.

Uppdatering 2: Har läst nu igen på morgonen, och kan fortfarande inte riktigt se att jag på något sätt skulle ha försökt att förnumstigt och självgott livstilscoacha er tillbaka till stenåldern. Jag påstår inte heller att jag är snäll, eller att det skulle vara lätt att vara det, och definitivt inte att om man nu slutade vara en dörrmatta så skulle "livet och relationerna rulla ut sej oproblematiskt och fint". Jag är bara inte med på att snäll skulle vara något dåligt. Lydig däremot, är nästan alltid dåligt. Och att göra våld på sig själv för någon annan. Men snäll? Näe.

Minisummering av filmåret 2010

Har gjort en liten summering av filmåret 2010 här. (Som grädde på moset kan du få se en skymt av Sveriges kanske fulaste bylinebild.)

Gott nytt år!

Julkalender #24: Faces

Tar internetledigt ett tag. Önskar er alla en riktigt fin jul!

Julkalender #23: The Conversation

Julkalender #22: Carrie