Everest +++

Regi Baltasar Kormákur, med Jason Clarke, Josh Brolin, Jake Gyllenhaal, Keira Knightly m fl

DRAMA I 3D

1996 var det dittills dödligaste året för bergsklättrare på Mount Everest, och "Everest" handlar om de expeditioner i maj som tog åtta människors liv. Beroende på hur mycket man vet i förväg kan man se filmen som ett spännande, om än obehagligt, äventyrsdrama eller en ren tragedi. "Everest" är på det stora hela oväntat osentimental, och lägger inte fokus på några heroiska insatser – man får tvärtom veta så lite om de flesta av klättrarna, och så lite om vad som driver dem att projektet mest framstår som dumdristigt och onödigt. Där många filmer i genren svarar "ja" på frågan om det ändå var värt det, säger "Everest" definitivt "nej". För en gångs skull fyller 3D:n en funktion, och det svindlar när kameran sveper över landskapen, djupen och höjderna.

Melbourne +

Regi Nima Javidi, med Peyman Moaad, Negar Javaherian, Roshanak Gerami m fl

IRANSKT DRAMA

Det är bara timmar innan Amir och Sara lämnar lägenheten i Tehran för att flytta till Australien. Mitt i fixar- och packningskaoset inträffar så något oväntat, och i ett försök att göra en film om moral har regissören/manusförfattaren låtit huvudpersonerna reagera på det oväntade med att fatta det ena obegripligt dumma beslutet efter det andra. Så obegripliga och dumma är deras reaktioner att det är omöjligt att känna varken med eller för Amir och Sara, eller att överhuvudtaget ta filmen på allvar.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Min lilla syster (4) / Dheepan (4) / Sicario (3)

... recenserade jag i Gomorron-soffan. Klippet finns här.

Flocken (4) / Straight outta Compton (2) / Ricki and The Flash (2)

... recenserade jag i Gomorron-soffan. Klippet finns här.

Flocken bygger i mångt och mycket på verklighetens Bjästa-fall, och i ljuset av vad offrets mamma skrev i Aftonbladet skäms jag djupt över att jag tar så lätt på verkligheten vs fiktion i min recension. Det hade varit så lätt att göra filmen utan att plocka detaljer från det som hände i Bjästa.

Men then again, jag var ju t ex en av Call Girl:s mesta försvarare när det kom till samma frågor, om verklighet vs fiktion. Kanske det handlar om hur nära i tid en film görs, och vem som är offret. Jag vet inte. Men så lätt som jag fick det att låta i recensionen är det helt oavsett inte.

Så ock på jorden (2) / Mandarinodlaren (3) / No Escape (2)

... recenserade jag i Gomorron-soffan. Klippet finns här.

HIPPOKRATES +++

Regi Thomas Lilti, med Vincent Lacoste, Reda Kateb, Marianne Denicourt m fl

DRAMAKOMEDI

Full av entusiasm börjar Benjamin sin allmäntjänstgöring på ett stort sjukhus i Paris, och kastas tillsammans med andra AT-läkare ut i korridorerna. Ansvaret är stort, arbetspassen långa, resurserna små. Tunga beslut måste fattas – och det blir snart tydligt att besluten ofta har mer med pengar än med etik att göra. Regissören Thomas Lilti är själv läkare parallellt med filmandet, och det märks att han har på fötterna när han skildrar de här miljöerna. Gemenskapen och jargongen bland personalen, villkoren de jobbar under, rökrutepraten och festerna. Patienternas utsatthet och de anhörigas oro. "Hippokrates" är kanske inte något hårtslående socialdrama som gör mycket väsen av sig, men filmen lyfts av fint spel ner i smårollerna, och Lilti har hittat ansikten som skänker äkthet. Det är synd att han inte hållit den realistiska tonen hela vägen, utan har känt ett behov av att både salta och sockra mot slutet.

(Publicerad i Aftonbladet.)

BLACK OR WHITE +

Regi Mike Binder, med Kevin Costner, Octavia Spencer, Jillian Estell m fl

DRAMA

Elliots fru har dött och nu måste han ensam ta hand om 7-åriga Eloise, barnbarnet de haft vårdnaden om sedan mamman dog under förlossningen. Pappan är ute ur bilden. Eller? Nu vill Eloises farmor Rowena ha vårdnaden. Barnet ska växa upp med mer kärlek, leva i en svart familj där hon kan känna sig mer hemma. Däri ligger nämligen filmens upplägg: Elliot är vit, Rowena svart. Elliot är rik, lever i ett fint område i LA. Är kall, nästan omänsklig. Kostymerad alkoholist. Rowena bor i Compton i ett hus packat med släkt som umgås i färgglada kläder och gungstolar på altanen. Vid ett tillfälle visar det sig att de nästan alla behärskar instrument och improvisationsjazz. Grannarna röker crack, på gatan pumpar hiphop. Helt oavsett motsättningarna: ingen bryr sig riktigt om att prata med Eloise om vad hon vill och det är snudd på omöjligt att hålla på någon i tvisten. Regissören vill skildra fördomar, men har gjort en djupt fördomsfull film. I slutet står han givetvis där, Elliot, och glatt klappar takten när Rowena & co dansar.

(Publicerad i Aftonbladet.)

MAGIC MIKE XXL ++

Regi Gregory Jacobs, med Channing Tatum, Joe Manganiello, Matt Bomer m fl

DRAMA/KOMEDI

I uppföljaren till Steven Soderberghs underskattade "Magic Mike" har Mike (Channing Tatum) lämnat strippandet bakom sig och lyckats med drömmen om att starta en egen möbeldesignfirma. Men, det gamla gänget dyker upp i hans liv igen och vill få med honom till en stor strippmässa där de ska göra ett sista brakframträdande. Han säger nej, men ändrar sig samma dag när han står i verkstaden och svetsar med spelande, svettiga muskler: hans signaturlåt går igång på en hiphoplista på Spotify, det börja rycka i benen och han bara måste dansa, ligga med en stol och sexjucka en planka samtidigt som han borrar. Valet är självklart, han ska med. På vägen till mässan knarkas och dricks det, det pratas känslor och drömmar – och de har bara två dagar på sig att hitta på nya nummer.  

I föregångaren fick Soderbergh in riktiga känslor, riktiga människor och nyanser mellan strippnumren och de enstaka roligheterna, här ligger fokus mer på komedi. Det är inte helt lyckat, och "Magic Mike XXL" är klumpigare, sämre spelad och pajigare över lag. Men det finns ändå en hel del charm i hur de helt ogenerat kört ända in i kaklet vad gäller att vända sig till manstorsodyrkare och deras ögon – i filmen främst mot heterosexuella kvinnoögon, men också med en tydlig blinkning till HBT-delen av publiken. I en scen går Mike & co till en dragqueenklubb, inte alls på ett grabbflabbigt sätt utan med kärlek och med showandet som gemensam nämnare med de andra som uppträder. De passar också på att göra ett (helt fruktansvärt) voguing-inhopp. Överhuvudtaget är Mike och hans vänner den raka motsatsen till äckelgrabbigheten i till exempel "Baksmällan"-filmerna, och man har också ansträngt sig att leka med traditionella könsroller och fått med så många olika sorters kvinnor att i alla fall en och annan tanke går till "Mad Max: Fury Road".    

Mike och hans vänner reikihealar och pysslar med yoga, är bra på yoghurtglass och att måla tavlor, sy kläder och sjunga Bryan Adams "Heaven" i kör. En av dem säger till och med "hon" om Gud. De ser sig som helare och lyssnare, deras uppgift är att få kvinnor att känna sig hörda och sedda och känna sig vackrare. De är, kort sagt, strippor med hjärtan av guld. Och ja, ni hör, en motsvarande film om kvinnliga strippor skulle bli otittbar i de flesta regissörers och manusförfattares händer. Och fullständigt otittbar är faktiskt också "Magic Mike XXL" till stora delar, trots charmen. Mycket är så avgrundspinsamt att det är en mental kraftansträngning att ens hålla ögonen öppna. Man kvider, så att säga, inte helt sällan av helt fel anledningar.

(Publicerad i Aftonbladet.)

SELF/LESS ++

Regi Tarsem Singh, med Ryan Reynolds, Ben Kingsley, Matthew Goode m fl

SCI-FI/THRILLER

Den extremrike och helt skrupelfrie affärsmannen Damian (Ben Kingsley) kan förgöra finansvalpars karriärer med en fingerknäppning, men kan inte stoppa cancern som snabbt sprider sig i hans kropp. Däremot kan han förlänga livet genom att utsätta sig för ett mystiskt företags medicinska experiment: "ömsning", en bortom exklusiv metod för att överföra någons medvetande till en ny kropp. Damian har roligt med sitt nya skal (Ryan Reynolds), men får också märkliga hallucinationer och flashbacks som inte är hans egna. När han försöker ta reda på varifrån de kommer och varför blir det twist-, jakt- och skottlossningskalas med inslag av "Bourne"-fimerna och mer än en hel del stulet från John Frankenheimers "Seconds" från 1966 (som för övrigt ska ha skickat Beach Boys Brian Wilson ännu längre ner i paranojaträsket). Tarsem Singhs tidigare filmer – bland andra "The Cell", "The Fall" och senast sagan "Spegel, spegel" – har lidit av att de handlat betydligt mer om vacker form än om funktion, men här är det mindre av det förra och i alla fall något mer av det senare. Resultatet är en på intet sätt fläckfri, osentimental eller internlogisk sci-fi-thriller som funkar som hyfsad underhållning.

(Publicerad i Aftonbladet.)

RÄTTEGÅNGEN – AMSALEM VS AMSALEM ++

Regi Ronit och Shlomi Elkabetz, med Ronit Elkabetz, Simon Abkarian m fl

ISRAELISKT DRAMA

Viviane vill skilja sig – i ett land där något sådant är omöjligt utan mannens tillstånd: inte ens rabbinerna i den religiösa domstolen i Israel kan fatta beslut utan den tvärvägrande Elishas medgivande. Viviane är maktlös, situationen fruktansvärd. Processen blir utdragen och Kafka-artad, ofta komiskt absurd. Ett klaustrofobiskt kammarspel som, trots inslagen av svart humor, blir för stelt och teatralt.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Medan vi dansar ++++ (10 000 km)

Regi Carlos Marques-Marcet, med Natalia Tena, David Verdaguer m fl

DRAMA

Alex och Sergi har precis börjat försöka få barn när Alex får ett erbjudande om – och tackar ja till – att lämna Barcelona för en ettårstjänst i Los Angeles. Vad händer med deras relation när de har många tusen kilometer mellan sig och den ene är kvar hemma medan den andra hela tiden fylls med nytt? Merparten av filmen består av deras Skype-samtal, och regissören och hans manusmedförfattare lyckas med något förvånansvärt sällsynt: att på ett smart sätt väva in "nya" sätt att kommunicera. De dagliga Skype-samtalen blir glesare och går över till sms som i sin tur går över till att leta bland bilderna på den andras Facebook. Tonträffen vad gäller ett långdistansförhållandes olika stadier är hjärtskärande exakt, spelet och allt från sexscener till Skype-bråk känns äkta.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Tel Aviv ++++ (Out in the dark)

Regi Michael Mayer, med Nicholas Jacob, Michael Aloni, Jamil Khoury m fl

DRAMA/THRILLER

Palestinske studenten Nimer och den israeliske advokaten Roy träffas på en bögklubb i Tel Aviv, känslor uppstår. Roy kan leva öppet och har det väl förspänt. Nimer måste smyga in i Tel Aviv om nätterna och smyga inför sin omgivning. För honom står allt på spel: framtiden, familjen, kärleken. "Tel Aviv" går från Romeo och Julia-drama till thriller, den fina kemin mellan skådespelarna går genom hela filmen. Finstämt, välspelat och spännande.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Samba ++

Regi Olivier Nakache och Eric Toledano, med Omar Sy, Charlotte Gainsbourg, Tahar Rahim m fl

ROMANTISK KOMEDI

Volontärarbetande, utbrända karriärskvinnan Alice. Papperslöse Samba som kommit till Frankrike från Senegal och i 10 år levt på dagsjobb som diskare, fönsterputsare, byggnadsarbetare, sopsorterare. Två människor från två olika världar, och mot all förmodan et cetera. Det är den äldsta romantiska historien i boken, och rent romantikmässigt tillför "Samba" inte heller något nytt. Men kanske är den trots allt är en viktig film i dag, när den i ett lagom lättsamt paket visar hur många papperslösa måste leva: instängda i förvar, och utanför dem alltid hålla låg profil, försöka "klä sig som en europé", aldrig tjuvåka på tunnelbanan, undvika stora stationer. Bli rädd av uniformklädda. Hopplös byråkrati. Tonen är helt klart allvarligare än i regissörsparet Olivier Nakaches och Eric Toledanos förra film, megasuccén "En oväntad vänskap", men det viktiga budskapet till trots är "Samba" långt ifrån bra. Emellanåt avgrundsdjupt pinsam, krystad, (den franska) humorn svänger ytterst sällan. Noll kemi mellan Omar Sy och Charlotte Gainsbourg. Man kan bara hoppas att filmen ändå kan göra någon liten, liten skillnad.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Rättegången ++

Regi Ronit och Shlomi Elkabetz, med Ronit Elkabetz, Simon Abkarian m fl

ISRAELISKT DRAMA

Viviane vill skilja sig – i ett land där något sådant är omöjligt utan mannens tillstånd: inte ens rabbinerna i den religiösa domstolen i Israel kan fatta beslut utan den tvärvägrande Elishas medgivande. Viviane är maktlös, situationen fruktansvärd. Processen blir utdragen och Kafka-artad, ofta komiskt absurd. Ett klaustrofobiskt kammarspel som, trots inslagen av svart humor, blir för stelt och teatralt.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Rendez-vous ++

Regi Lisa Azuelos, med Sophie Marceau, François Cluzet, Lisa Azuelos m fl

FRANSK DRAMAKOMEDI

Elsa och Pierre träffas på en bokmässa. Hon är singel, han lyckligt gift. Det som sedan följer är en dramakomedi om slumpen, attraktion och ögonblick som har all potential att bli livsavgörande, men lika gärna kan flyta ut i ingenting och leva kvar bara som en fantasi. Grundidén är bra, stundtals är den smart genomförd – men sammantaget är alltihop inslaget i lite väl glansigt papper för att det ska kännas på riktigt.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Sagan om prinsessan Kaguya +++

Regi Isao Takahata, med röster av Aki Asakura m fl

ANIMERAD SAGA

Gammeldags stil, vattenfärg och kol. Studio Ghibli-regissören Isao Takahatas filmatisering av en japansk folksaga har tagit åtta år att göra. En skogshuggare hittar en handflatestor flicka i en bambustam, hon växer sedan upp hos honom under enkla förhållanden – tills han hittar guld och får för sig att hon ska uppfostras till fin dam. Filmen är barnvänligare än Takahatas tidigare, och jag kan tycka att man trots längden på 137 minuter, vissa longörer och något våldsamt inslag borde ha dubbat den till svenska när den nu finns engelskdubbad. Prinsessor som gör uppror mot konventioner, och en längtan tillbaka till det enkla känns inte som obegriplig mark, och när man dessutom får en sådan fin inblick i en annan tid och kultur vore det fint om också icke läskunniga barn kunde se den.

(Publicerad i Aftonbladet.)

It Follows ++

Regi David Robert Mitchell, med Maika Monroe, Keir Gilchrist, Olivia Luccardi m fl

SKRÄCK

Den som har sex med fel person drabbas av "Det", vilket betyder att de när som helst blir jagade av zombieliknande personer som är osynliga för alla andra utom dem själva. Detta händer Jay, som nu snabbt måste passa vidare "Det" genom att ha sex med någon annan – och övertyga sina vänner om att hon inte blivit galen. Den John Carpenter-liknande musiken är mycket bra, och filmen är också lite av en blandning mellan Carpenters "Halloween", "Invasion of the body snatchers" och amerikansk indiefilm om runtdrällande förortsungdomar med frånvarande föräldrar. Det är den senare delen som funkar bäst, och vänskapen i Jays gäng är fint skildrad.Som skräck däremot funkar det sämre. "It follows" lever helt enkelt inte upp till sitt rykte.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Intervju med Benny och Ludvig Andersson om Cirkeln-musiken

Gud vad jag saknar att göra intervjuer! Hur som helst, nu har jag gjort en. I Nöjesguiden, med Benny och Ludvig Andersson om Cirkeln-musiken. En längre, webbexklusiv version finns här. Vi pratade bland annat om musik, ljud, Game of Thrones-korpar och ordvitsar.

Berättelsen om Askungen ++

Regi Kenneth Branagh, med Lily James, Hayley Atwell, Helena Bonham Carter, Cate Blanchett, Stellan Skarsgård m fl

SAGA

Flickan Ella har en fin uppväxt med sin mamma och pappa, men båda dör tidigt och hon blir lämnad ensam med en elak styvmoder, två hemska styvsystrar och en styvkatt som heter Lucifer. Hon får slava, sova på golvet framför eldstaden för att hålla sig varm, har möss som enda vänner. Till dess förstås att hon stöter på en prins och en god fé, åker förvandlad pumpa, går på bal, tappar en glassko och sedan lever lycklig i alla sina dagar.

Regissören Kenneth Branagh och manusförfattaren Chris Weitz har gjort några välbehövliga modifikationer på Disneys animerade version av "Askungen" (1950), men har ändå varit den förvånansvärt trogna. Nästan underligt trogna med tanke på alla de fint moderniserade versioner av gamla sagor som kommit de senaste åren. "Alice i Underlandet", "Frost", "Maleficent", "Trassel" och "Snow White and the Huntsman", för att bara ta några exempel.  

I "Berättelsen om Askungen" är det knappast tal om något i stil med avskurna tår eller hälar för att få på den där glasskon, det mesta är väldigt snällt – bortsett från sorgliga scener när mamman dör, och grymheterna när styvmodern och styvsystrarna sliter av Askungen hennes nysydda balklänning – och filmen har också ett fint budskap om att det är viktigt att vara snäll. Det är det ju, även om Ella/Askungen tar i lite väl.

Cate Blanchett som styvmodern är definitivt den största behållningen, det är tydligt att hon och Branagh haft roligt med rollen och de utstuderade elakheterna. Rob Brydon ("The Trip") gör ett roligt litet slapstick-inhopp som porträttmålare, Helena Bonham Carter är väldigt mycket Helena Bonham Carter i rollen som den goda fén. Övriga skådespelare verkar ha ringt in prestationerna, och vad gäller den där omdebatterade, hårt åtdragna korsetten runt Askungens midja känns det både onödigt och ogenomtänkt i en barnfilm 2015.

På alla visningar går också en liten "Frost"-film på sju minuter, "Frostfeber", som förfilm – och det hade förstås kunnat vara en stor bonus. Så synd då att den är så förvånansvärt mjäkig i förhållande till "Frost".

(Publicerad i Aftonbladet.)

Dyke Hard ++

Regi Bitte Andersson, med Lina Kurttila, Peggy Sands, Maria Wågensjö, Alle Eriksson m fl

LESBISK ACTION/KOMEDI/MUSIKAL

1986. Rockbandet Dyke Hard har precis splittrats. Vännerna Peggy, Scotty och Bandito har dumpats av den pudelhåriga frontpersonen Riff, men ger sig i väg till en musiktävling i jakt på ära, pengar och berömmelse. Under roadtripen musikalas, splattras och sexas det, och trion råkar på ninjas, megaskurkar, kåkfarare, cyborgs och en spökande Ylva Maria Thompson. Med mera. Konstnären/serietecknaren/b-filmsentusiasten Bitte Andersson siktar mot glimten i ögat-dålig exploitation i Troma- och John Waters-stil – och landar någonstans i en mikrobudgeterad roliga timmen-variant där alla talar svengelska. Men, det är inte bara tokroligt, det finns förstås också en viktig poäng i att "Dyke Hard" är sprängfylld av människor, grupper och kroppar som vanligtvis inte syns i svensk film. Men det räcker inte riktigt, och idén håller inte för en hel långfilm. På bio och Video on Demand.

(Publicerad i Aftonbladet.)