Everest +++

Regi Baltasar Kormákur, med Jason Clarke, Josh Brolin, Jake Gyllenhaal, Keira Knightly m fl

DRAMA I 3D

1996 var det dittills dödligaste året för bergsklättrare på Mount Everest, och "Everest" handlar om de expeditioner i maj som tog åtta människors liv. Beroende på hur mycket man vet i förväg kan man se filmen som ett spännande, om än obehagligt, äventyrsdrama eller en ren tragedi. "Everest" är på det stora hela oväntat osentimental, och lägger inte fokus på några heroiska insatser – man får tvärtom veta så lite om de flesta av klättrarna, och så lite om vad som driver dem att projektet mest framstår som dumdristigt och onödigt. Där många filmer i genren svarar "ja" på frågan om det ändå var värt det, säger "Everest" definitivt "nej". För en gångs skull fyller 3D:n en funktion, och det svindlar när kameran sveper över landskapen, djupen och höjderna.

Melbourne +

Regi Nima Javidi, med Peyman Moaad, Negar Javaherian, Roshanak Gerami m fl

IRANSKT DRAMA

Det är bara timmar innan Amir och Sara lämnar lägenheten i Tehran för att flytta till Australien. Mitt i fixar- och packningskaoset inträffar så något oväntat, och i ett försök att göra en film om moral har regissören/manusförfattaren låtit huvudpersonerna reagera på det oväntade med att fatta det ena obegripligt dumma beslutet efter det andra. Så obegripliga och dumma är deras reaktioner att det är omöjligt att känna varken med eller för Amir och Sara, eller att överhuvudtaget ta filmen på allvar.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Min lilla syster (4) / Dheepan (4) / Sicario (3)

... recenserade jag i Gomorron-soffan. Klippet finns här.

Flocken (4) / Straight outta Compton (2) / Ricki and The Flash (2)

... recenserade jag i Gomorron-soffan. Klippet finns här.

Flocken bygger i mångt och mycket på verklighetens Bjästa-fall, och i ljuset av vad offrets mamma skrev i Aftonbladet skäms jag djupt över att jag tar så lätt på verkligheten vs fiktion i min recension. Det hade varit så lätt att göra filmen utan att plocka detaljer från det som hände i Bjästa.

Men then again, jag var ju t ex en av Call Girl:s mesta försvarare när det kom till samma frågor, om verklighet vs fiktion. Kanske det handlar om hur nära i tid en film görs, och vem som är offret. Jag vet inte. Men så lätt som jag fick det att låta i recensionen är det helt oavsett inte.

Så ock på jorden (2) / Mandarinodlaren (3) / No Escape (2)

... recenserade jag i Gomorron-soffan. Klippet finns här.

HIPPOKRATES +++

Regi Thomas Lilti, med Vincent Lacoste, Reda Kateb, Marianne Denicourt m fl

DRAMAKOMEDI

Full av entusiasm börjar Benjamin sin allmäntjänstgöring på ett stort sjukhus i Paris, och kastas tillsammans med andra AT-läkare ut i korridorerna. Ansvaret är stort, arbetspassen långa, resurserna små. Tunga beslut måste fattas – och det blir snart tydligt att besluten ofta har mer med pengar än med etik att göra. Regissören Thomas Lilti är själv läkare parallellt med filmandet, och det märks att han har på fötterna när han skildrar de här miljöerna. Gemenskapen och jargongen bland personalen, villkoren de jobbar under, rökrutepraten och festerna. Patienternas utsatthet och de anhörigas oro. "Hippokrates" är kanske inte något hårtslående socialdrama som gör mycket väsen av sig, men filmen lyfts av fint spel ner i smårollerna, och Lilti har hittat ansikten som skänker äkthet. Det är synd att han inte hållit den realistiska tonen hela vägen, utan har känt ett behov av att både salta och sockra mot slutet.

(Publicerad i Aftonbladet.)

BLACK OR WHITE +

Regi Mike Binder, med Kevin Costner, Octavia Spencer, Jillian Estell m fl

DRAMA

Elliots fru har dött och nu måste han ensam ta hand om 7-åriga Eloise, barnbarnet de haft vårdnaden om sedan mamman dog under förlossningen. Pappan är ute ur bilden. Eller? Nu vill Eloises farmor Rowena ha vårdnaden. Barnet ska växa upp med mer kärlek, leva i en svart familj där hon kan känna sig mer hemma. Däri ligger nämligen filmens upplägg: Elliot är vit, Rowena svart. Elliot är rik, lever i ett fint område i LA. Är kall, nästan omänsklig. Kostymerad alkoholist. Rowena bor i Compton i ett hus packat med släkt som umgås i färgglada kläder och gungstolar på altanen. Vid ett tillfälle visar det sig att de nästan alla behärskar instrument och improvisationsjazz. Grannarna röker crack, på gatan pumpar hiphop. Helt oavsett motsättningarna: ingen bryr sig riktigt om att prata med Eloise om vad hon vill och det är snudd på omöjligt att hålla på någon i tvisten. Regissören vill skildra fördomar, men har gjort en djupt fördomsfull film. I slutet står han givetvis där, Elliot, och glatt klappar takten när Rowena & co dansar.

(Publicerad i Aftonbladet.)

MAGIC MIKE XXL ++

Regi Gregory Jacobs, med Channing Tatum, Joe Manganiello, Matt Bomer m fl

DRAMA/KOMEDI

I uppföljaren till Steven Soderberghs underskattade "Magic Mike" har Mike (Channing Tatum) lämnat strippandet bakom sig och lyckats med drömmen om att starta en egen möbeldesignfirma. Men, det gamla gänget dyker upp i hans liv igen och vill få med honom till en stor strippmässa där de ska göra ett sista brakframträdande. Han säger nej, men ändrar sig samma dag när han står i verkstaden och svetsar med spelande, svettiga muskler: hans signaturlåt går igång på en hiphoplista på Spotify, det börja rycka i benen och han bara måste dansa, ligga med en stol och sexjucka en planka samtidigt som han borrar. Valet är självklart, han ska med. På vägen till mässan knarkas och dricks det, det pratas känslor och drömmar – och de har bara två dagar på sig att hitta på nya nummer.  

I föregångaren fick Soderbergh in riktiga känslor, riktiga människor och nyanser mellan strippnumren och de enstaka roligheterna, här ligger fokus mer på komedi. Det är inte helt lyckat, och "Magic Mike XXL" är klumpigare, sämre spelad och pajigare över lag. Men det finns ändå en hel del charm i hur de helt ogenerat kört ända in i kaklet vad gäller att vända sig till manstorsodyrkare och deras ögon – i filmen främst mot heterosexuella kvinnoögon, men också med en tydlig blinkning till HBT-delen av publiken. I en scen går Mike & co till en dragqueenklubb, inte alls på ett grabbflabbigt sätt utan med kärlek och med showandet som gemensam nämnare med de andra som uppträder. De passar också på att göra ett (helt fruktansvärt) voguing-inhopp. Överhuvudtaget är Mike och hans vänner den raka motsatsen till äckelgrabbigheten i till exempel "Baksmällan"-filmerna, och man har också ansträngt sig att leka med traditionella könsroller och fått med så många olika sorters kvinnor att i alla fall en och annan tanke går till "Mad Max: Fury Road".    

Mike och hans vänner reikihealar och pysslar med yoga, är bra på yoghurtglass och att måla tavlor, sy kläder och sjunga Bryan Adams "Heaven" i kör. En av dem säger till och med "hon" om Gud. De ser sig som helare och lyssnare, deras uppgift är att få kvinnor att känna sig hörda och sedda och känna sig vackrare. De är, kort sagt, strippor med hjärtan av guld. Och ja, ni hör, en motsvarande film om kvinnliga strippor skulle bli otittbar i de flesta regissörers och manusförfattares händer. Och fullständigt otittbar är faktiskt också "Magic Mike XXL" till stora delar, trots charmen. Mycket är så avgrundspinsamt att det är en mental kraftansträngning att ens hålla ögonen öppna. Man kvider, så att säga, inte helt sällan av helt fel anledningar.

(Publicerad i Aftonbladet.)

SELF/LESS ++

Regi Tarsem Singh, med Ryan Reynolds, Ben Kingsley, Matthew Goode m fl

SCI-FI/THRILLER

Den extremrike och helt skrupelfrie affärsmannen Damian (Ben Kingsley) kan förgöra finansvalpars karriärer med en fingerknäppning, men kan inte stoppa cancern som snabbt sprider sig i hans kropp. Däremot kan han förlänga livet genom att utsätta sig för ett mystiskt företags medicinska experiment: "ömsning", en bortom exklusiv metod för att överföra någons medvetande till en ny kropp. Damian har roligt med sitt nya skal (Ryan Reynolds), men får också märkliga hallucinationer och flashbacks som inte är hans egna. När han försöker ta reda på varifrån de kommer och varför blir det twist-, jakt- och skottlossningskalas med inslag av "Bourne"-fimerna och mer än en hel del stulet från John Frankenheimers "Seconds" från 1966 (som för övrigt ska ha skickat Beach Boys Brian Wilson ännu längre ner i paranojaträsket). Tarsem Singhs tidigare filmer – bland andra "The Cell", "The Fall" och senast sagan "Spegel, spegel" – har lidit av att de handlat betydligt mer om vacker form än om funktion, men här är det mindre av det förra och i alla fall något mer av det senare. Resultatet är en på intet sätt fläckfri, osentimental eller internlogisk sci-fi-thriller som funkar som hyfsad underhållning.

(Publicerad i Aftonbladet.)

RÄTTEGÅNGEN – AMSALEM VS AMSALEM ++

Regi Ronit och Shlomi Elkabetz, med Ronit Elkabetz, Simon Abkarian m fl

ISRAELISKT DRAMA

Viviane vill skilja sig – i ett land där något sådant är omöjligt utan mannens tillstånd: inte ens rabbinerna i den religiösa domstolen i Israel kan fatta beslut utan den tvärvägrande Elishas medgivande. Viviane är maktlös, situationen fruktansvärd. Processen blir utdragen och Kafka-artad, ofta komiskt absurd. Ett klaustrofobiskt kammarspel som, trots inslagen av svart humor, blir för stelt och teatralt.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Medan vi dansar ++++ (10 000 km)

Regi Carlos Marques-Marcet, med Natalia Tena, David Verdaguer m fl

DRAMA

Alex och Sergi har precis börjat försöka få barn när Alex får ett erbjudande om – och tackar ja till – att lämna Barcelona för en ettårstjänst i Los Angeles. Vad händer med deras relation när de har många tusen kilometer mellan sig och den ene är kvar hemma medan den andra hela tiden fylls med nytt? Merparten av filmen består av deras Skype-samtal, och regissören och hans manusmedförfattare lyckas med något förvånansvärt sällsynt: att på ett smart sätt väva in "nya" sätt att kommunicera. De dagliga Skype-samtalen blir glesare och går över till sms som i sin tur går över till att leta bland bilderna på den andras Facebook. Tonträffen vad gäller ett långdistansförhållandes olika stadier är hjärtskärande exakt, spelet och allt från sexscener till Skype-bråk känns äkta.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Tel Aviv ++++ (Out in the dark)

Regi Michael Mayer, med Nicholas Jacob, Michael Aloni, Jamil Khoury m fl

DRAMA/THRILLER

Palestinske studenten Nimer och den israeliske advokaten Roy träffas på en bögklubb i Tel Aviv, känslor uppstår. Roy kan leva öppet och har det väl förspänt. Nimer måste smyga in i Tel Aviv om nätterna och smyga inför sin omgivning. För honom står allt på spel: framtiden, familjen, kärleken. "Tel Aviv" går från Romeo och Julia-drama till thriller, den fina kemin mellan skådespelarna går genom hela filmen. Finstämt, välspelat och spännande.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Samba ++

Regi Olivier Nakache och Eric Toledano, med Omar Sy, Charlotte Gainsbourg, Tahar Rahim m fl

ROMANTISK KOMEDI

Volontärarbetande, utbrända karriärskvinnan Alice. Papperslöse Samba som kommit till Frankrike från Senegal och i 10 år levt på dagsjobb som diskare, fönsterputsare, byggnadsarbetare, sopsorterare. Två människor från två olika världar, och mot all förmodan et cetera. Det är den äldsta romantiska historien i boken, och rent romantikmässigt tillför "Samba" inte heller något nytt. Men kanske är den trots allt är en viktig film i dag, när den i ett lagom lättsamt paket visar hur många papperslösa måste leva: instängda i förvar, och utanför dem alltid hålla låg profil, försöka "klä sig som en europé", aldrig tjuvåka på tunnelbanan, undvika stora stationer. Bli rädd av uniformklädda. Hopplös byråkrati. Tonen är helt klart allvarligare än i regissörsparet Olivier Nakaches och Eric Toledanos förra film, megasuccén "En oväntad vänskap", men det viktiga budskapet till trots är "Samba" långt ifrån bra. Emellanåt avgrundsdjupt pinsam, krystad, (den franska) humorn svänger ytterst sällan. Noll kemi mellan Omar Sy och Charlotte Gainsbourg. Man kan bara hoppas att filmen ändå kan göra någon liten, liten skillnad.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Rättegången ++

Regi Ronit och Shlomi Elkabetz, med Ronit Elkabetz, Simon Abkarian m fl

ISRAELISKT DRAMA

Viviane vill skilja sig – i ett land där något sådant är omöjligt utan mannens tillstånd: inte ens rabbinerna i den religiösa domstolen i Israel kan fatta beslut utan den tvärvägrande Elishas medgivande. Viviane är maktlös, situationen fruktansvärd. Processen blir utdragen och Kafka-artad, ofta komiskt absurd. Ett klaustrofobiskt kammarspel som, trots inslagen av svart humor, blir för stelt och teatralt.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Rendez-vous ++

Regi Lisa Azuelos, med Sophie Marceau, François Cluzet, Lisa Azuelos m fl

FRANSK DRAMAKOMEDI

Elsa och Pierre träffas på en bokmässa. Hon är singel, han lyckligt gift. Det som sedan följer är en dramakomedi om slumpen, attraktion och ögonblick som har all potential att bli livsavgörande, men lika gärna kan flyta ut i ingenting och leva kvar bara som en fantasi. Grundidén är bra, stundtals är den smart genomförd – men sammantaget är alltihop inslaget i lite väl glansigt papper för att det ska kännas på riktigt.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Sagan om prinsessan Kaguya +++

Regi Isao Takahata, med röster av Aki Asakura m fl

ANIMERAD SAGA

Gammeldags stil, vattenfärg och kol. Studio Ghibli-regissören Isao Takahatas filmatisering av en japansk folksaga har tagit åtta år att göra. En skogshuggare hittar en handflatestor flicka i en bambustam, hon växer sedan upp hos honom under enkla förhållanden – tills han hittar guld och får för sig att hon ska uppfostras till fin dam. Filmen är barnvänligare än Takahatas tidigare, och jag kan tycka att man trots längden på 137 minuter, vissa longörer och något våldsamt inslag borde ha dubbat den till svenska när den nu finns engelskdubbad. Prinsessor som gör uppror mot konventioner, och en längtan tillbaka till det enkla känns inte som obegriplig mark, och när man dessutom får en sådan fin inblick i en annan tid och kultur vore det fint om också icke läskunniga barn kunde se den.

(Publicerad i Aftonbladet.)

It Follows ++

Regi David Robert Mitchell, med Maika Monroe, Keir Gilchrist, Olivia Luccardi m fl

SKRÄCK

Den som har sex med fel person drabbas av "Det", vilket betyder att de när som helst blir jagade av zombieliknande personer som är osynliga för alla andra utom dem själva. Detta händer Jay, som nu snabbt måste passa vidare "Det" genom att ha sex med någon annan – och övertyga sina vänner om att hon inte blivit galen. Den John Carpenter-liknande musiken är mycket bra, och filmen är också lite av en blandning mellan Carpenters "Halloween", "Invasion of the body snatchers" och amerikansk indiefilm om runtdrällande förortsungdomar med frånvarande föräldrar. Det är den senare delen som funkar bäst, och vänskapen i Jays gäng är fint skildrad.Som skräck däremot funkar det sämre. "It follows" lever helt enkelt inte upp till sitt rykte.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Intervju med Benny och Ludvig Andersson om Cirkeln-musiken

Gud vad jag saknar att göra intervjuer! Hur som helst, nu har jag gjort en. I Nöjesguiden, med Benny och Ludvig Andersson om Cirkeln-musiken. En längre, webbexklusiv version finns här. Vi pratade bland annat om musik, ljud, Game of Thrones-korpar och ordvitsar.

Berättelsen om Askungen ++

Regi Kenneth Branagh, med Lily James, Hayley Atwell, Helena Bonham Carter, Cate Blanchett, Stellan Skarsgård m fl

SAGA

Flickan Ella har en fin uppväxt med sin mamma och pappa, men båda dör tidigt och hon blir lämnad ensam med en elak styvmoder, två hemska styvsystrar och en styvkatt som heter Lucifer. Hon får slava, sova på golvet framför eldstaden för att hålla sig varm, har möss som enda vänner. Till dess förstås att hon stöter på en prins och en god fé, åker förvandlad pumpa, går på bal, tappar en glassko och sedan lever lycklig i alla sina dagar.

Regissören Kenneth Branagh och manusförfattaren Chris Weitz har gjort några välbehövliga modifikationer på Disneys animerade version av "Askungen" (1950), men har ändå varit den förvånansvärt trogna. Nästan underligt trogna med tanke på alla de fint moderniserade versioner av gamla sagor som kommit de senaste åren. "Alice i Underlandet", "Frost", "Maleficent", "Trassel" och "Snow White and the Huntsman", för att bara ta några exempel.  

I "Berättelsen om Askungen" är det knappast tal om något i stil med avskurna tår eller hälar för att få på den där glasskon, det mesta är väldigt snällt – bortsett från sorgliga scener när mamman dör, och grymheterna när styvmodern och styvsystrarna sliter av Askungen hennes nysydda balklänning – och filmen har också ett fint budskap om att det är viktigt att vara snäll. Det är det ju, även om Ella/Askungen tar i lite väl.

Cate Blanchett som styvmodern är definitivt den största behållningen, det är tydligt att hon och Branagh haft roligt med rollen och de utstuderade elakheterna. Rob Brydon ("The Trip") gör ett roligt litet slapstick-inhopp som porträttmålare, Helena Bonham Carter är väldigt mycket Helena Bonham Carter i rollen som den goda fén. Övriga skådespelare verkar ha ringt in prestationerna, och vad gäller den där omdebatterade, hårt åtdragna korsetten runt Askungens midja känns det både onödigt och ogenomtänkt i en barnfilm 2015.

På alla visningar går också en liten "Frost"-film på sju minuter, "Frostfeber", som förfilm – och det hade förstås kunnat vara en stor bonus. Så synd då att den är så förvånansvärt mjäkig i förhållande till "Frost".

(Publicerad i Aftonbladet.)

Dyke Hard ++

Regi Bitte Andersson, med Lina Kurttila, Peggy Sands, Maria Wågensjö, Alle Eriksson m fl

LESBISK ACTION/KOMEDI/MUSIKAL

1986. Rockbandet Dyke Hard har precis splittrats. Vännerna Peggy, Scotty och Bandito har dumpats av den pudelhåriga frontpersonen Riff, men ger sig i väg till en musiktävling i jakt på ära, pengar och berömmelse. Under roadtripen musikalas, splattras och sexas det, och trion råkar på ninjas, megaskurkar, kåkfarare, cyborgs och en spökande Ylva Maria Thompson. Med mera. Konstnären/serietecknaren/b-filmsentusiasten Bitte Andersson siktar mot glimten i ögat-dålig exploitation i Troma- och John Waters-stil – och landar någonstans i en mikrobudgeterad roliga timmen-variant där alla talar svengelska. Men, det är inte bara tokroligt, det finns förstås också en viktig poäng i att "Dyke Hard" är sprängfylld av människor, grupper och kroppar som vanligtvis inte syns i svensk film. Men det räcker inte riktigt, och idén håller inte för en hel långfilm. På bio och Video on Demand.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Ceremonin +++

Regi Lina Mannheimer, med Catherine Robbe-Grillet m fl

DOKUMENTÄR

Enligt TT laddar brittiska byggvaruhus upp med extra lager rep inför den BDSM-yra de förväntar sig i och med "Fifty shades of Grey"-premiären. Här hemma har "Ceremonin", en svensk dokumentär om den franska författaren och dominatrixen Catherine Robbe-Grillet, premiär samma dag. Regissören Lina Mannheimer har fått tillgång till Robbe-Grillet och hennes innersta krets, intervjuat dem om deras relation till BDSM i allmänhet och till Robbe-Grillet i synnerhet. Intervjuerna varvas sedan med arkivmaterial och (ohyggligt) teatrala iscensättningar av BDSM-ceremonier. Det är en film som på ett märkligt sätt förutsätter att publiken har självklara förkunskaper om Robbe-Grillet, men ger en fin och osensationell inblick i något som det finns många fördomar kring. Finns också som VoD.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Cirkus Imago ++

Regi Morgan Alling, med Morgan Alling, Anna Lagerkvist, Dag Andersson m fl

FILM FÖR DE MINSTA

Filmversionen av Barnkanalens serie "Cirkus Imago" utspelar sig när vännerna Anna, Morgan och Dag först träffades och försökte förverkliga sina cirkusdrömmar. Slapstick-action, glada färger och pruttar i en småbarnsvänlig och mysig blandning –  men trions (verkliga) cirkusartisterikunskaper känns underutnyttjade, och mot slutet pyspunkar alltihop ut i ett antiklimax som inte riktigt håller för en långfilm.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Om hästar och män +

Regi Ingvar Eggert Sigurðsson, med Charlotte Bøving, Steinn Ármann Magnússon m fl

ISLÄNDSK DRAMAKOMEDI

"Om hästar och män" handlar, helt utan krusiduller, om hästar och män. Män som rider över isländska landskap, halsar ur spritflaskor och jagar varandra med traktorer. Hästar och människor som frustande parar sig med respektive art och kvinnor som trånar och/eller rider och halsar sprit för att imponera på män. Parodiskt isländskt, parodiskt macho. Någon ordning får det vara även på de isländska skrönorna.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Ett hus i Marocko ++

Regi Laïla Marrakchi, med Morjana Alaoui, Nadine Labaki, Lubna Azabal, Hiam Abbass m fl

FRANSKT/MAROCKANSKT DRAMA

En patriark (Omar Sharif) har dött, och barn, barnbarn, föräldrar, vänner och kusiners kusiner strömmar till villan i Tanger för att enligt traditionerna sörja i tre dagar. Ett lik ligger på is, en vålnad tassar omkring, patriarkens döttrar fnissar och gråter systerligt tillsammans, gamla sår rivs upp och sanningar sägs. "Ett hus i Marocko" håller sig snällt inom ramarna, är lagom underhållande, lagom charmig, lagom smårolig och lagom bitsk när det kommer till kvinnors rättigheter – det är synd att alltihop så småningom urartar i ett kaos av dramatiska tvåloperaintriger.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Violette ++

Regi Martin Provost, med Emmanuelle Devos, Sandrine Kiberlain, Olivier Gourmet m fl

FRANSKT DRAMA

Författaren Violette Leduc bröt tabun när hon skrev rått och ärligt om egna erfarenheter som lesbiska internatskoleaffärer, självömkan, abort och skulden det inneburit att födas som oäkting i Frankrike i början av 1900-talet. Känslan av att vara oälskad och desperat. "Violette" är indelad i kapitel, döpta efter några av de människor som påverkade Leduc och spelade en stor roll i hennes liv i olika skeden. Maurice Sachs, Jean Genet, Simone de Beauvoir... Den sistnämnda mötte hon fattig och kärlekslös i Paris efter andra världskriget – och blev så småningom de Beauvoirs protegé och vän. Som nästan alltid när det kommer till filmer om intressanta människor är människorna långt mer intressanta än vad de ofta pliktskyldigt redovisande filmerna blir. De få rader ur Leducs verk som läses upp här och där i filmen säger också på några ögonblick mer om Violette Leduc än vad resten av filmen gör.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Årsbästalistan 2014

... finns här.

Bird people (+++)

Regi Pascale Ferran, med Josh Charles, Anaïs Demoustier, Roschdy Zem m fl

FRANSKT DRAMA

Två personer: Gary, en framgångsrik ingenjör som är i Paris för ett viktigt möte, och Audrey, en ung student som extraknäcker som städerska på flygplatshotellet där Gary bor. Filmen är uppdelad i två delar, en om dem var. I den första livskrisar Gary och tar ett beslut som vänder hela hans liv uppochned. Så långt är "Bird People" välspelad, lågmält realistisk och vardagsdramatisk. Mitt i livet-melankolisk och fin. När sedan andra delen tar vid gör filmen en tvärvändning och blir någon form av absurd komedi med en övernaturlig twist. Visserligen också den välspelad, men udda på ett sätt som gör det svårt att avgöra om regissören Pascale Ferran modigt har följt en och samma vision hela vägen, eller om hon under arbetets gång faktiskt tappat bort något för helheten kritiskt viktigt. Hur det än ligger till glimmar "Bird People" då och då till av något som faktiskt känns eget och unikt.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Pingvinerna från Madagaskar (++)

Regi Eric Darnell och Simon J. Smith, med svenska röster av Mikael Tornving, Claes Ljungmark m fl

ANIMERAT

När "Madagaskar" kom 2005 var det de festliga pingvinerna som var den stora behållningen. Sedan dess har de haft en egen tv-serie, och får nu alltså en helt egen biofilm. Här är de ute på ett hemligt, omöjligt uppdrag för att stoppa den onde och hämndlystne Dr Octavius Bläck från att ta över världen. Tempot är rafflande, det skojas maniskt och kulsprutesnabbt. Putslustigheter och slapstick, en gullig moralkaka på slutet och dialog som är pepprad med skämt och referenser som ska underhålla de vuxna i publiken. Helt enligt formulan. Det räcker inte riktigt för att underhålla vuxna annat än fläckvis – men jag tvivlar inte en sekund på att min 5-åring skulle ha roligt.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Tingeling - Legenden om önskedjuret (++)

Regi Steve Loter, med svenska röster

ANIMERAD BARNFILM

Som så många andra filmer riktade mestadels till flickor börjar "Tingeling – Legenden om önskedjuret" med en sång om att kasta sig loss och bli fri. Resten av filmen handlar mest om att inte döma djuret efter hur monsterliknande det är. Djurälvan Vinka hittar och blir vän med ett stort, pälsigt och skrämmande djur, så småningom kommer det fram att detta djur enligt legenden vaknar vart tusende år och sprider förstörelse i Älvdalen. Sanning eller myt? Vinka tror på myt, de andra älvorna vill ha bort djuret innan det är för sent. Äventyr och slitningar utbryter. Jag har börjat se på den här genren lite grann som en snusklös – och relativt ofta helt manslös – barnmotsvarighet till tantsnusk. Det är mestadels starka kvinnor i centrum, kvaliteten är oftast inte så hög – men det kan knappast skada och kan fungera som inkörsport till tyngre film.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Kärlek och brott (+++)

Regi Albert Dupontel, med Sandrine Kiberlain, Albert Dupontel m fl

FRANSK KOMEDI

Ariane Felder (Sandrine Kiberlain) är en strikt, ordentlig och karriärsinriktad domare, och hon är mycket nöjd med att ha valt bort män, sex och barn ur sitt liv. Men, efter en oväntat blöt nyårsfest vaknar hon utan ett enda minne av kvällen innan, och upptäcker först sex månader senare att hon blivit gravid. Skev komedi utbryter när ett DNA-test visar att barnets pappa (regissören Albert Dupontel själv) är en brottsling som står anklagad för att ha lemlästat en pensionär med en vinkelslip. Fransk humor färdas ytterst sällan väl utanför landets gränser, men "Kärlek och brott" består av en mestadels lyckad blandning av svart humor, slapstick och "Amelie från Montmartre"-bildknas. Kiberlain är en skicklig komedienne, och det är fint att se en fransk film där en kvinna får spela den här typen av roll. Hon vann också en fransk César för bästa skådespelerska, och filmen fick en för bästa manus.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Horrible bosses 2 (+)

Regi Sean Anders, med Jason Bateman, Jason Sudeikis, Charlie Day, Jennifer Aniston m fl

"KOMEDI"

I förra filmen ville Nick (Jason Bateman), Kurt (Jason Sudeikis) och Dale (Charlie Day) ha ihjäl sina vidriga chefer. I den här startar de eget, säger "fuck" jättejättemånga gånger, bögskämtar och ägnar sig åt tämligen misslyckad kidnappning. Om det inte vore för just alla "fuck" och mesvulgära sexskämt vore det i princip en film för 12-åringar, nu hamnar den målgruppsmässigt – som så många andra komedier nuförtiden – någon märklig stans mittemellan barn- och vuxenfilm. Nej, vill man se något nytt och mer lyckat åt det här hållet kan man i stället se Jason Batemans (i Sverige nyligen utkomna) regidebut "Bad words". Den är lite av en "Bad Santa"-kopia, men roligare, smartare, mer vuxenvulgär och varmare än horribla "Horrible bosses 2".

(Publicerad i Aftonbladet.)

Girlhood (4), En tripp till Paris (3) och Nightcrawler (2)

... recenserade jag i Gomorron-soffan här.

Varje gång jag ser dig +++

Regi Daniel Ribeiro, med Fabio Audi, Ghilherme Lobo, Tess Amorim m fl

BRASILIANSKT DRAMA

Sommarlovet är snart slut, bästa vännerna Giovana och Leonardo ligger vid poolkanten och diskuterar vem av dem som är latast. Första dagen i skolan börjar så en ny kille i klassen, och med honom är något av ett triangeldrama satt i rullning – samtidigt som den blinde Leonardos längtan bort från sina överbeskyddande föräldrar blir starkare och starkare. "Varje gång jag ser dig" är kanske inte helt och hållet originell, men den är charmig och rar utan att vara sockersöt, och den är i stort befriad från många av de irriterande låtsashinder som kärleken annars ofta råkar ut för inom genren. Den magkittlande tonårskärleken fångas också fint med hjälp av små, sensuella detaljer. En inzoomad överläpp, ett öra, en rygg. En munkjacka som luktar av den som någon tycker om.

(Publicerad i Aftonbladet.)