Regi Harmony Korine, med Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, James Franco.
DRAMA
Det händer oerhört sällan, men ibland måste man stressa ifrån en biosalong för att slippa prata med någon - för man vet att man inte skulle kunna dölja föraktet för någon som inte fattat. “Spring breakers” är, för mig, en sådan film. Andra har bara sett en ytlig skog av nakna bröst och rumpor, något rosa-tuggummi-artat eller en meningslös, tom och/eller nihilistisk provokation. Några har till och med sagt att den stärker en våldtäktskultur.
Brit, Candy, Cotty och Faith vill åka iväg till Florida och festa på vårlovet, “spring break”, men har inte råd. För att finansiera resan rånar de en restaurang. Väl i Florida attraheras de fyra till smågangstern Alien och tar så småningom själva till vapen. Selena Gomez, Vanessa Hudgens och Ashley Benson spelar huvudrollerna, och givetvis finns det en poäng med att de är just de: skådespelerskor som ses som söta och ofarliga. “Spring breakers” är en film om att bryta sig loss, ta sig ur roller man tilldelats eller målat in sig själv i. En film om när Hudgens, Gomez och Benson bestämde sig för att vara med i en Korine-film, om när Britney Spears rakade huvudet och slogs med paraply. Spears går som en röd tråd genom filmen, och det här skulle kunna vara filmatiseringen av många av hennes texter. Som, till exempel, “Brave new girl”:
“She’s gonna step outside / Uncover her eyes / Who knew she could feel so alive / Her M.O.’s changed / She don’t wanna behave / Ain’t it good to be a brave girl tonight”
Och, film blir inte vackrare än när Alien sjunger och spelar hennes “Everytime” på en vit flygel, omringad av Hudgens och Benson som är utrustade med rosa rånarluvor och stora vapen. Men missförstå inte. “Spring breakers” är inte omtumlande perfektion av någon så enkel anledning som våldsamma-kvinnor-feminism. Det är för att det inte finns ett oäkta ögonblick. För hur tjejernas vänskap skildras. För att Alien faller så hårt för dem när de bokstavligt och bildligt tar kontroll, och för att Korine aldrig tittar på deras kroppar utifrån utan har placerat sig inuti deras huvuden och konsekvent är på deras sida. För att det är skevt och vackert på samma gång.
Publicerad i fredagens Aftonbladet.
Regi Todd Phillips, med Bradley Cooper, Zach Galifianakis, Ed Helms.
“KOMEDI”
”Baksmällan III” börjar med fult animerad giraff på en motorväg och ett skämt som flaggas några minuter i förväg. Sedan är det nedförsbacke därifrån, om man tänker sig att man åker i en tung lastbil utan motor och backen är nästan helt plan.
Alan (Zach Galifianakis) har slutat ta sina psykmediciner, och familj och vänner bestämmer sig för att ingripa. Kompisgänget/”Vargflocken” från de tidigare filmerna - Phil, Stu och Doug - ska göra honom sällskap till ett rehabiliteringscenter i Arizona, men de kommer givetvis aldrig så långt. På vägen hamnar de i klorna på en storgangster (John Goodman) som ställer dem inför ett ultimatum: fånga in Mr. Chow och hämta hem guldet han stulit inom tre dagar. Annars dör Doug, som får stanna i gangsterförvar. (Låter det luddigt? Det är lite luddigt.) Det som sedan följer är en märklig räcka ickehändelser som staplats på varandra. Vad-hände-egentligen-i går?-konceptet är som bortblåst, allt berättas i kronologisk ordning. Ingen drabbas ens av baksmälla förrän i eftertexterna, vilket kan tyckas udda i en film som heter ”Baksmällan III” och är en del av en serie där allt handlat om att få ordning på minneluckor.
I ettan blandades charm med hisnande grov, cynisk och svart humor, med lyckat resultat, många gapskratt och skamdämpande händer för ansiktet som följd. I tvåan tappade de helt stövlarna i ett träsk av sexism, rasism, andra -ismer och olika -foba element, men klämde ändå fram en rolighet eller två. Trean är... helt meningslös. Menlös. Oförarglig och tråkig. Full av misslyckade, platta skämt och likadana actionscener. Det blir varken komedi eller action av trådarna. Det händer en massa saker, men det händer ingenting. Man orkar inte ens rycka på axlarna åt ”Baksmällan III”. Man kan ge dem att det ser snyggt ut, att flygbilderna över Las Vegas glimrar och att en fasadklättring på Caesar’s Palace känns i magen. Men, den senare finns med i vissa trailers och glimrande Las Vegas-bilder hittar man lite varstans. Det är nästan sorgligt att se Bradley Cooper i det här efter att ha sett honom så oerhört bra i fina ”The place beyond the pines”.
Publicerad i Aftonbladet.
