Vinnare!

Läs mer om vinnarna på Novemberfestivalen här, där man även kan se några av vinnarfilmerna. Prisutdelningen i sin helhet kan ses här.

Amour ++++

Drama 

Regisserad av Michael Haneke med Jean-Louis Trintignant, Emanuelle Riva, Isabelle Huppert m fl 

Paret Georges och Anne är i 80-årsåldern, och de två för en varm och kulturrik tillvaro tillsammans. En dag får Anne en stroke. Deras liv förändras, vänds snabbt upp och ned - och deras kärlek prövas. Innan vi går vidare, ett erkännande: ”Funny Games” (originalet) var länge något av det otäckaste jag sett, men utöver det har jag aldrig fastnat för regissören Michael Haneke. Hur han än hyllats och prisbelönats har jag fortfarande mest uppfattat honom som en humorlös frossare i världens jävligheter, hans filmer som tomt skramlande mörkertunnor och svärtan i dem som så skrivbordstänkt och kall att jag sällan eller aldrig berörts av den. ”Amour” är något helt annat. Filmen har kallats hans mest tillgängliga och ljusaste film, och det stämmer så till vida att det finns precis tillräckligt mycket ljus, värme och - faktiskt! - humor för att porerna ska öppna sig och tilllåta det svartaste svarta att sippra in under huden. Det är mästerligt uppbyggt, gastkramande tungt och otäckt realistiskt. Jean-Louis Trintignants och Emanuelle Rivas spel (och Isabelle Hupperts, det lilla hon är med) är fullständigt magnifikt.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Trollhättan

(Har glömt min vanliga kamera, avskyr att ta bilder med telefonen. Men i alla fall.)

En kärlekshistoria/En RFSL-reklam

Bröllop i Italien ++

Romantisk komedi 

Regisserad av Susanne Bier med Pierce Brosnan, Trine Dyrholm, Paprika Steen m fl 

Efter lyckad cellgiftsbehandling är den omedelbara cancerfaran över för Ida - ”Den skalliga frisören” i danska originaltiteln - och nu kan hon koncentrera sig på dotterns stundande blixtbröllop i Italien, och på att njuta av livet med maken. Tänker hon, till dess att hon hittar honom hemma på soffan med byxorna nere, halvvägs inne i någon från ekonomiavdelningen. Hon tappar de nyss inköpta citronerna på golvet av chocken, och det krävs inte ett geni för att förstå att hon innan eftertexterna sätter igång kommer att ha gjort lemonad av de sura citroner livet serverat henne. Åtskilliga varianter av ”That’s amore” på soundtracket senare, händer just detta. Däremellan har det hunnits med inte bara cancer, bröllop och otrohet, utan också romantik, intriger, fylla, en ung soldat på väg ut i krig, slagsmål, utkomster ur garderober och sorgsna änklingar. Det mesta under några få dygn.  

Susanne Bier har av sina belackare ofta fått höra att hennes filmer lutar för mycket åt det melodramatiska. Själv har jag tyckt att hon med hjälp av sina fina skådespelare och manusmedförfattaren Anders Thomas Jensen oftast lyckats hitta en bra balans mellan humor och allvar. I och med ”Hämnden” härom året trillade hon dock med buller och bång ner i en snudd på helt humorlös melodram (och vann en Oscar för spektaklet). I ”Bröllop i Italien” är det som om hon försökt kompensera genom att med gasen i botten köra i motsatt riktning, och hamnar rakt i någon form av pastellmoln där väldigt lite fungerar. Man får känslan av att det varit ett mellanprojekt där ingen inblandad brytt sig om resultatet. Vad värre är, man får känslan av att man försökt göra en “kvinnofilm” enligt någon torftig målgruppsmall och därför tyckt att man kunnat sänka ribban vad gäller det mesta. Det ser billigt och slarvigt ut, skådespelarna ser ut att vantrivas, humorn faller platt, precis som romantiken. Replikerna blir lästa innantill, och över alltihop ligger en ängslig, tjock matta av musik, som om Bier litat varken på historia eller bilder. Nej, se eller se om hennes "Älskar dig för evigt", "Efter bröllopet" eller "Bröder" i stället.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.