Möhippan +++

Komedi 

Regisserad av Leslye Headland med Kirsten Dunst, Rebel Wilson, Lizzy Caplan m fl 

När Becky berättar att hon ska gifta sig, tas beskedet inte helt väl emot av väninnorna. Ska hon gifta sig först, hon som är så tjock? Möhippan blir en kaotisk kväll av sprit, sex, droger och sanningssägande, på ett sätt som lutar mer åt ”Baksmällan” än åt ”Bridesmaids”. Jag är kluven till resultatet: å ena sidan de hopplösa stereotyperna (den Kontrollerade,  Spåniga Partyflickan, Snälla Tjockisen, Grovmunnade Slampan) och de stundtals lika hopplösa värderingarna, å andra sidan den roliga, glimtvis hisnande grova dialogen, hur de vänt på könsroller, hur filmen i förbifarten skildrar misogyni utan att vara misogyn, och nedstigningarna i oväntat mörkt territorium. Det är till och med i de mörkare stunderna som humorn funkar bäst. Regan, Gena och Katie svinar på riktigt, är elaka och själviska och säger fruktansvärda saker - och det är kul att titta på. Åtminstone fram till hopknytandet av säcken, som funkar mindre bra. Filmen är Leslye Headlands debut som långfilmsregissör, och jag hoppas definitivt på att få se mer av henne framöver. Varför inte en filmatisering av hennes pjäs om tiden när hon var assistent till filmmogulen Harvey Weinstein?

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet. 

Room 237 +++

Dokumentär 

Regisserad av Rodney Ascher med Bill Blakemore, Geoffrey Cocks m fl 

”The Shining” har skrämt och förvirrat sedan 1980. Vad försiggår på Overlook Hotel? Vad handlar filmen om, egentligen? Här lägger diverse människor - mer eller mindre övertygande - fram sina teorier. Den handlar om a) folkmordet på indianer, b) Förintelsen, c) Stanley Kubricks våndor efter att ha fejkat månlandningen, eller d) om minotaurer. Med mera. Teorierna illustreras med filmklipp, man får aldrig se dem som pratar i bild. De presenteras heller aldrig närmare, vilket är synd - vissa av dem är alldeles för lätta att avfärda som galningar trots den tyngd de vid en googling visar sig ha. Resultatet är, helt oavsett, en och annan aha-upplevelse och ett flertal ta sig för pannan-ögonblick - och nästa gång man ser ”The Shining” kommer det garanterat att vara med helt nya ögon.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

The Imposter ++

Dokumentär 

Regisserad av Bart Layton med Frédéric Bourdin, Carey Gibson m fl 

1994 försvann en 13-årig Texasbo från sitt hem. Tre år senare dök han upp igen, i Spanien. Med fransk brytning och ett helt nytt utseende. Var det verkligen han? Vi i publiken får tidigt veta att det inte var så, och får samtidigt berättat för oss hur hans familj helhjärtat tog denne mystiske främling till sig utan att ställa frågor. Varför? Det är en oerhörd och fullständigt osannolik historia som berättas i ”The Imposter”, men filmens form ställer sig snabbt i vägen. Intervjuer med den falske sonen, hans "familj" och olika utredare blandas med illa gjorda iscensättningar och den typen av plingplongig spänningsmusik som ofta finns i spekulativa, amerikanska tv-dokumentärer om snaskiga brott. Synd på en så otäck och intressant ärta.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Min ungdoms kärlek ++++

Regisserad av Mia Hansen-Løve med Lola Créton, Sebastian Urzendowsky, Magne-Håvard Brekke m fl 

Tonåringarna Camille och Sullivan är tillsammans. Den förra älskar mer än den senare, och den senare är på väg att göra en lång resa på egen hand. Tiden innan resan gör de vad förälskade tonåringar gärna gör: använder fina, högtravande och drastiska ord om kärleken och livet och känner stort och mycket. Väntar på att livet ska börja, eller att telefonen ska ringa. Regissören Mia Hansen-Løve tar deras kärlek på allvar, och fångar med perfekt tonträff deras känslor, vad som händer med dem sedan och de små slumpar som leder till olika beslut och skickar dem åt olika håll. Det är vackert, välspelat och fullt av fina detaljer. En fransk variant av Roy Anderssons mästerverk ”En kärlekshistoria”, minus kräftskiveångesten.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

kulturlogg - bäst sen sist

Why be happy when you could be normal? Mamma släpade med mig till Kulturhuset för att lyssna på ett samtal med Jeanette Winterson. Jag hade inget förhållande till henne alls, förutom kanske vaga minnen av teveserien Oranges are not the only fruit. Men, jag grät, jag skrattade, gråtskrattade och föll pladask. Tyckte sedan mycket om Why be happy, och tänker ta mig an allt annat hon skrivit. En del av boken går ut på att hon söker efter sin biologiska mamma, och på sätt och vis liknar den A M Homes A Mistress's Daughter. Läs den också, och allt annat A M Homes skrivit. Hennes nya, May we be forgiven, är på väg hem till mig i detta nu. Yay!

Music for chameleons Utan att jag riktigt vet hur det gått till är det här det första jag läst av Capote. Och, det är bland det bästa jag läst. Någonsin. Perfekta textbyggen. Det är exakt så här jag skulle vilja kunna skriva själv. Slutraderna i varje historia gav gåshud. Läs, läs, läs!

Cyrus Om man bortser från den lite larviga premissen med den jobbige sonen: en fint spelad komedi med en hel del skönt off humor.  

Bergmans Video Finns kvar här i 12 dagar till. Studsade i första avsnittet på allt det instagrammiga och designade runtomkringet, men antingen tonade de ner det, eller så vande jag mig, eller så var intervjuerna så bra och intressanta att jag slutade lägga märka till det. John Landis-intervjun i sista avsnittet är extra bra. Hoppas på mer sådan här filmbevakning från SVT!

Stephen Fry: The secret life of the manic depressive Såg den först nu. Mycket intressant! Del 1 finns här. Nu: sugen på att läsa Touched by fire.

Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860 - 1960 Lite torftigt skriven och tjatig emellanåt, men ovärderlig som överblick över svensk homohistoria. Läs! (Apropå svensk homohistoria: ni tittar väl på Torka aldrig tårar utan handskar? Finns här.)

Bully Tung, men viktig.

The Road Ännu jävligare att se efter att ha blivit förälder. Boken var otäckare, men det är fortfarande en riktigt bra filmatisering.

Prater Violet Christopher Isherwood skrev om sina upplevelser i filmbranschen, och boken är väl egentligen rätt... sådär. Men så, WHAM, de sista sidorna gör det värt läsningen.

Phantom of the paradise Carrie, Blow out och den här, De Palmas bästa. 

The Kid Om ni inte sett den innan, se! Om ni redan sett den, se om! Finns här.

Paragraph 175 Mer homohistoria. Inte jättebra dokumentär egentligen, men sevärd. Finns här. (Docutube är för övrigt en himla fin dokumentärsamling.)

Äta sova dö Årets näst bästa svenska film! Bröderna Dardennig, men med humor. 

--

Har missat att lägga ut mina recensioner ett tag. Här är de senaste: Premium Rush (++), Omar dödade mig (+++) och 2 dagar i New York (++++).

The Intouchables (1), Liten Skär och alla små brokiga (3) och Laurence Anyways (4) inhoppsrecenserade jag i Gomorron Sveriges soffa här, och Lawless (2) och Rivalerna (2) här.

Premium Rush ++

 Action 

Regisserad av David Koepp med Joseph Gordon-Levitt, Michael Shannon m fl 

Ett dödsföraktande cykelbud ska leverera ett kuvert från A till B i New York på 90 minuter. Körningen sinkas något, bland annat av en desperat polis som till varje pris vill ha tag på kuvertet. Cykelbudsfilosofi blandas med cykelbudsaction, och som oftast när Hollywood försöker åka snålskjuts på en subkultur kommer filmen flera år för sent och blir inte särskilt bra. Man har uppenbarligen arbetat med oerhört skickliga cyklister och stuntchaufförer, men har misslyckats med att sätta ihop bitarna till spännande action. YouTube:a “bike messenger NY” och du hittar betydligt mer hisnande klipp. Trots allt detta: ”Premium Rush” är så konsekvent i sin fånighet att det faktiskt till slut blir småunderhållande.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Omar dödade mig +++

Verklighetsbaserat drama 

Regisserad av Roschdy Zem med Sami Bouajila, Denis Podalydès m fl 

Filmen bygger på ett verkligt fall, där en rik änka 1991 hittades mördad i sin villa i södra Frankrike. På väggen ovanför hennes kropp stod “Omar dödade mig” skrivet i blod. Hennes trädgårdsmästare anklagades för mordet, och trots en hel del bevisning som talade för hans oskuld dömdes han till 18 års fängelse efter en slarvig rättegång med rasistiska undertoner. Vi får följa en författare som börjar nysta i fallet, parallellt med Omars Kafka-artade kamp för en rättvis rättegång. Författarens jakt på sanningen är småspännande enligt vem-gjorde-det-mall, Omar är fint spelad av Sami Bouajila och hans mardrömslika situation är väl skildrad av regissören Roschdy Zem. Ett intensivt drama med flera starka scener, men det går inte att komma ifrån att man sett liknande förr.

Recensionen publicerades i Aftonbladet.

2 dagar i New York ++++

Romantisk komedi 

Regisserad av Julie Delpy med Chris Rock, Julie Delpy m fl 

Parisiskan Marion (Julie Delpy) och amerikanske pojkvännen Mingus (Chris Rock) bor tillsammans i New York, och har varsitt barn från tidigare förhållanden. Deras relation sätts, som man säger, på prov när Marions familj kommer på besök. Precis som i föregångaren 2 dagar i Paris kommer det mesta av humorn i 2 dagar i New York från kulturkrockarna mellan fransmän och amerikaner. Det är ett koncept där det finns mycket att ta av, och som fortfarande fungerar fint. Resultatet är visserligen ojämnt och slår ibland över i fars, men på det stora hela är känslan att Delpy tar vid där Woody Allen för länge sedan tagit slut. Dialogen är snabb, drastisk och rolig, Chris Rock är oväntat bra (och oväntat lite Chris Rock), och det är charmigt utan att bli kvalmigt knasigt.

Recensionen publicerades i Aftonbladet.