Call Girl. Premiär 9 november.

Ni ser ju. Så skoningslös. Så hård. Så jävla bra.

kulturloggshighlights

Har inte delat med mig av kulturloggen på länge, men här är en snabbsnabb, floskeltät och förmodligen felstavad och grammatiskt hopplös genomgång av det bästa sedan sist. Läs, anteckna, bocka av! 

An army of phantoms: American movies and the making of the cold war och The Dream life; Movies, media and the mythology of the sixties 
Kan inte nog rekommendera de här två böckerna av J Hoberman! Film, popkultur, politik och strömningar, i ett flöde som ger klarare bild av en tid än något annat jag läst. Ser så väldigt mycket fram emot att läsa den kommande, sista delen i serien (där han går i genom tiden från 200-årsminnet av USA:s självständighetsförklaring till Berlinmurens fall).

Making the boys Mycket intressant om tillkomsten av den nu daterade, men då hemskt viktiga The Boys in the band. 

My life so far Jane Fondas självbiografi. Massor av skvaller och tidsanda, förvånansvärt öppet.

Torka aldrig tårar utan handskar En sorglig och/men fin och viktig historielektion som på något sätt borde ingå som obligatorisk läsning i gymnasieskolor. Ser fram emot SVTs dramaserie som bygger på boken.

Gösta Ekman: Farbrorn som inte vill va' stor Sveriges roligaste man har hunnit med så mycket, träffat så många människor och figurerat i så många olika sammanhang att det handlar om så mycket mer än bara honom. Nu: ännu mer sugen på att läsa Gösta Ekman den äldre-biografin, samt den nyinförskaffade Kurre Korint och drömfabriken av Hasse Ekman. (Någon som förresten har en Hasse Ekman-biografi att rekommendera?)

Full Service: My adventyres in Hollywood and the secret sex lives of the stars
Du hör ju. Men, det är inte bara en bok om Scotty Bowers och hans fullständigt osannolika liv, utan också  en bok om svunna, helt andra tider och allt det som doldes under allt det där Hollywood-guldglittret (och i och för sig, fortfarande gör det). Bjuder även på lite för mycket info om Charles Laughtons faiblesse för flensost och fekalier.

Wanderlust En otippat rolig komedi, som är skönt off och vrickad innan den trillar ner i någon form av tramsträsk.

Welcome to Pine Hill Vinnaren av FIPRESCI-priset i Seattle när jag satt i juryn, och jag hoppas verkligen att någon tar den hit till Sverige, på ett eller annat sätt. Ett utdrag ur en recension jag skrev för FIPRESCI:

A few years ago, Keith Miller and Shannon Harper met in the streets of NY, late at night. Miller had a dog with him, a dog he had found on the curb a couple of months earlier and kept as his own. It turned out the dog was Harper’s. They ended up having a long discussion, which in turn ended up with them making a film together. Welcome to Pine Hill is Keith Miller’s first feature, and in it Shannon Harper makes his first appearance as an actor. He plays the main character, who is basically a version of himself. The result of this highly unlikely collaboration will, quietly and without any fuss, knock you right out of your socks. 

The film version of Shannon is an ex dealer, has left his old life behind him and now works as a claims adjuster by day and a bouncer by night. Soon he receives bad news about his health, and, fly on the wall-style, we get to follow him around for the next few days: paying debts, talking to his mother, meeting up with his old friends. Nothing much happens, yet everything and a whole lot is going on. Without actually being about class and race, the film ends up saying a whole lot about those particular things. Some of us would, say, put up signs and knock on doors to get a lost dog back. Some of us know that that same door knocking could end up with people calling the police. Some of us are insured, others aren’t. Some of us go trekking as a hobby, others never set foot in a forest.

(Bilder jag tog i Seattle kan ses här.)

Kinasyndromet Till och med bättre än jag mindes den! Har Michael Douglas någonsin varit så här bra igen?

Take Shelter Tung och ångestframkallande ekonomikrisskräck.

Snow White and the Huntsman Who will ride with me? Who will be my brother? Älskar att det görs något så här stort, snyggt och pampigt med en tjej i huvudrollen! Och slutet, slutet! (Apropå det sorgliga efterspelet och hur det skrivits om det: du har väl läst Jodie Foster om Kristen Stewart?)

Eld Ännu bättre än Cirkeln! Klok, smart och fint och roligt om att vara tonåring, mitt i allt det spännande. Förtjänar all internationell framgång den kan få!

The Heartbreak Kid och Mikey & Nickey Elaine May är någon jag läst mycket om, utan att egentligen ha sett så mycket av det hon gjort. Men nu när jag gjort det har hon seglat upp bland dem jag är mest nyfiken på och mest imponerad av. Inte för att hennes filmer är perfekta - för det är de inte, de är väldigt ojämna - men för att de glimrar av briljans, och är så modigt egna.

Husbands Kompakt Cassavetes-ångest.

Till sist: Recensionerna av Weekend, Take this waltz och Tomboy.

Jag minns en sommar ++++

Dramakomedi 

Regisserad av Julie Delpy med Lou Avarez, Julie Delpy, Eric Elmosnino m fl 

En kvinna (i en tillkämpad, onödig och bara några minuter lång ramhandling) sitter på ett tåg och minns en av barndomens stora familjefester. Ett dygn under sommaren 1979 fyllt av åldringar, sjungande barn, fulla vuxna, flicktrånande, politiska diskussioner som spårar ur - och NASA:s Skylab som hotar att falla ner och krossa just dem. Intensiva familjefester på film är inte ett helt nytt koncept, men med den här fina ensemblen är resultatet charmigt och värmande, och håller sig för det mesta på rätt sida mustigheten. För övrigt tror jag att alla filmer borde innehålla en scen där en 11-årig flicka tar av sig glasögonen för att dansa till punk.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Your sister's sister ++++

Romantik/Dramakomedi 

Regisserad av Lynn Shelton med Mark Duplass, Emily Blunt, Rosemarie DeWitt m fl 

Jack håller ett bittert och för alla inblandade ganska plågsamt tal på den lilla sammankomsten på årsdagen av hans brors död. Hans bästa kompis Iris, som är hans döda brors ex, är liksom hans andra vänner trött på hans destruktiva beteende och skickar honom till sin pappas stuga, där det varken finns telefon, internet eller tv. Tanken är att han ska få egentid, och ro i sinnet. Det visar sig dock att det i stugan redan finns en syster som precis gjort slut med sin flickvän. Och tequila. Därifrån blir det ännu mer komplicerat, och inte alls som någon hade tänkt sig.  

I någon annans händer, och med andra skådespelare, hade de här komplikationerna lika gärna kunnat urarta i springa i dörrar-fars eller melodramatisk såpa. Så blir det aldrig här. Lynn Shelton har mestadels låtit skådespelartrion Emily Blunt, Mark Duplass och Rosemarie DeWitt improvisera, och det har fallit väl ut. Man tror på de här människorna. Det finns en energi och värme mellan dem, det är fullt av bakgrundshistorier mellan raderna, saker som påverkar deras relationer men aldrig behöver sägs rakt ut för att publiken ska förstå. Spelet är fint och intimt, dialogen rolig och smart, det är rörande och på riktigt. Och, romantiskt. (När så många av de större romkomsen nuförtiden antingen går ut på att para ihop fullt fungerande kvinnor med smaskande slobbar/sexistiska karlakarlar/jättebebisar eller totalt saknar all form av kemi mellan de två skådespelarna som utgör kärleksparet - eller ännu värre, en kombination av dessa båda fenomen - är det extra välkommet med en film som den här.) Det är inte bara det romantiska och roliga som fungerar, Shelton har liksom i förbifarten också lyckats riktigt bra med relationen mellan de två systrarna. ”Your sister’s sister” kanske ser lite billig ut ibland, och kanske blir det lite väl indiemysigt några gånger, och möjligen funkar inte precis alla vändningar - men på det stora hela är det helt klart en film man ska se om man är svältfödd på nya romantiska komedier. Se Sheltons ”Humpday” också när du ändå är i farten, även om den inte är riktigt lika bra.

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

Take this waltz ++++

Drama/komedi 

Regisserad av Sarah Polley med Michelle Williams, Seth Rogen, Luke Kirby m fl  

Margots och Lous förhållande är som förhållanden lätt blir efter några år, och när den förstnämndas vägar korsas med Daniels sätts gräset är grönare-funderingar i rullning. Skådespelaren Sarah Polleys tredje långfilm som regissör är märkligt ojämn. Å ena sidan: Full av stelt skådespeleri och stel dialog, kombinerat med scener pepprade med usla metaforer. (Margot åker till exempel rullstol mellan incheckning och gaten på flygplatsen för att hon, visar det sig, har problem med livets transportsträckor.) Å andra sidan: Scener som är så exakta och rakbladsvassa att de är snudd på smärtsamma. Som till exempel en enkel scen där Daniel och Margot åker tekoppskarusell till Buggles Video killed the radio star. Michelle Williams spel under de där korta minuterna rymmer så mycket att man på sin höjd kan hoppas på att få se något liknande på bio vart tredje år. Det är sådana ögonblick som gör att man med glädje tar sig igenom resten. Extra plus också för nakenscenen i duschen, med Sarah Silverman och Williams. Det är två kvinnor som duschar efter ett simpass, inget märkvärdigare än så. Och tyvärr just därför så väldigt märkvärdigt.

Recensionen publicerades i Aftonbladet.