Om man bortser från en smärre incident med ett sannerligen misslyckat samtal till psykakuten, en för mig alldeles ny rädsla för döden, alla skenande skräcktankar på hemska saker som kan hända, och att kärleken till ungen är så enorm att den på något sätt slår över i melankoli, har det här med att vara förälder hittills varit en baggis. Jag är ganska bra på det här visar det sig, och det har också visat sig att jag och M är bra på att vara föräldrar tillsammans.
(Och det där med samtalet till psykakuten: Jag trillar ner i svarta hål ibland, och någon gång om året är de där hålen lite djupare och svartare än annars. När Ava var ungefär fem veckor gammal trillade jag ner i ett sånt. Det är alltid svårt att beskriva känslan i efterhand utan att förminska, men det bästa sättet att beskriva den är förmodligen Fullständigt Perspektivlös. Det går inte att resonera med sig själv, inte tänka att Okej, det brukar ju bli så här ibland, och det blir knappast bättre av att du inte sovit ordentligt på många månader, inte ätit regelbundet på många veckor och att du dessutom har kroppen full av knashormoner. Det går över om du tar några djupa andetag, tittar på någon sitcom, går en promenad. Just då kommer det aldrig att gå över, det kommer alltid att vara på samma sätt. Och just då känns det som att den enda lösningen är att dunka huvudet hårt i väggen och/eller klösa av sig ansiktet och/eller smälta in i närmaste matta eller vägg.
Hursomhelst, den där dagen började med att jag och M bråkade, och om jag ibland känt mig livsdyslektisk och värdelös är det ingenting mot hur bottenlöst jävla usel jag kände mig av att bråka och inte kunna få stopp på ordkräkset när det fanns en bebis i rummet. Jag kände mig som en fullständigt värdelös förälder, var avundsjuk på M som kunde känna sån oförställd glädje över vårt barn och var arg och ledsen på mig själv för att jag kände och tänkte så åt helvete fel. Jag var rädd att ungen inte skulle känna sig älskad av mig, och bara tanken på att hon en enda sekund skulle känna sig oälskad skickade panikvågor genom kroppen. Hon och M skulle ha det bättre utan mig - ny panikvåg, för hur skulle jag klara mig utan henne? - och samtidigt, tänk om något skulle hända med mig och M, vem skulle då ta hand om ungen? Ny panikvåg. Och så vidare. Jag grät och grät och grät, ammade och grät och ammade igen och grät ännu mer, vilket fick mig att känna mig som en avskyvärd martyr som skulle fucka upp mitt barn totalt, vilket fick mig att gråta ännu mer och... Till slut sa M att han inte kunde hantera situationen längre och att jag behövde prata med ett proffs.
Så, eftersom jag har ansvar för en annan människa och faktiskt var tvungen att skärpa mig, samlade jag mig tillräckligt för att googla fram ett nummer till en helgöppen psykjour och ringde. En kvinna svarade och medan jag vräkte ur mig allt det där satt hon i andra änden och hostade. Faktum är att hon lät som om hon höll på att kvävas. Till slut fick jag fråga hur hon mådde och om hon möjligtvis behövde dricka lite vatten. Det ville hon. När hon kom tillbaka sa hon att det ju verkade som om jag hamnat i ett väldigt dåligt tankemönster som var svårt att ta sig ur - men att jag bodde i fel område för att hon skulle kunna hjälpa mig, och att jag skulle få ringa någon annanstans på måndagen. Vilket, ja, ganska effektivt pyspunkterade hela ledsenheten. Några timmar och en promenad senare hade ett lugn infunnit sig, och jag kunde konstatera
Okej. Idag var jag verkligen ingen bra förälder, men jag får fler chanser.
Sedan dess har det alltså gått rätt så bra.)
