lite bilder på min coola mamma och pappa från det glada 60-talet

Mamma träffade nyligen en gammal bästis och plåtade av några av bilderna hon tagit på mamma och min engelska pappa (jag har två, en svensk och en engelsk) på 60 talet. Min pappa är han med den stora näsan, britpopbrillorna och en kropp lika vit som sanden han ligger på. Min mamma är den skitsnygga och vid tillfället förmodligen mycket svåra och Baez-lyssnande gitarrspelerskan ("som kunde tala med hästar" tänkte jag lägga till, men det kändes i efterhand som en usel bildtext modell svensk filmtidning).

--

Haha, precis när jag skrev rubriken började Jessika Gedin prata på radion om sin coola mamma.

Missa inte fantastiska Jessika Gedins sommarprat! Hon är så bra! Jag blir helt lycklig av att lyssna på/läsa en så engagerad och inspirerande kulturjournalist som läser med hjärtat. Det finns så ont om sådana i det här landet.

--

Hon pratar bland mycket annat om sin första dikt. Här är min:

Himlen är blå.
Gräset är grönt.
Mitt hjärta bankar och vi springer mot fyren.

Jag var kanske fem år. Jag vet inte riktigt var den kom från, men den är ganska fin och jag skrev den i en liten självtillverkad bok bestående av ihopvikta papper ihopbundna med röda bastsnören.

--

As of now har jag semester från dvoted. Mina frilansuppdrag har jag inte semester från, men de går ju att planera så att man får lite helledigt ändå. Att skriva är ju trots allt knappt något jobb, det är det roligaste jag vet, och skriva kan man ju dessutom göra utomhus. Mitt jobb är helt klart min absolut största lyx.

Trevlig helg! Och trevlig semester för dem som har lyxen att ha sådana!

Transformers

Motherfucker. Om inte den här filmen kammar hem en Oscar för bästa ljud, bästa effekter och varenda annan tech award lovar jag att jag ska äta upp min hatt. Jag var inte peppad för fem öre när jag klev in i salongen, när jag klev ut hade jag fan ryckningar i kinderna. Garanterat sommarens no-brainer. Och det menar jag på ett bra sätt.

pyttipanna

Läs två fantastiska blogginlägg: ett hos Bögjävlar, och ett som handlar om det förra hos Dexo. Läs sedan artikeln om Filippa K. Det kan tyckas vara en besynnerlig mix, men handlar egentligen om samma sak: Att ta sig rätten och platsen och modet och orken att vara den man vill vara. Och stå för det. Alltid. Det är lättare att inte fatta de där besluten. Det är lättare att bara flyta med strömmen. (<<<<----- Här skrev jag först ett litet peptalk till mig själv i stil med "fuck strömmen", identiskt med de peptalks mina dagböcker var fyllda med för, låt mig se, 20 år sedan och framåt. Patetiskt.)

--

Ju mer jag tänker på DN-artikeln om att de små filmbolagen ska bort, ju mer förundrad blir jag. Hur kommer det sig att det inte blir ett jävla liv? Varför hojtas det inte om mångfald och faran med monopol som det gör när det handlar om distributionsfronten och SF står som bjässar och bolag som Triangelfilm ryker? Varför är det på produktionsfronten tvärtom något eftersträvansvärt att minska antalet bolag och koncentrera marknaden? Obegripligt.

--

I dagarna kommer Gus Van Sants Last Days ut på dvd i Sverige igen. Se den, bry er inte om den dåliga kritiken den fick när den kom - den är ett god damn mästerverk! Ensamhet har aldrig skildrats så kompakt.

--

I morgon: The Hitcher, The Messengers, Transformers och sedan Liftaren II. Till skillnad från ungefär resten av världen är jag inte så värst peppad på den näst sista.

den räddhågsna svenska filmbranschen

Höll på att sätta frukosten i halsen i morse när jag försökte komma ifatt med helgens tidningsläsning och stötte på artikeln med rubriken Små filmbolag ska bort från i fredags. Att ha som mål att minska antalet filmbolag kraftigt känns fullständigt barockt, bakåtsträvande och något alldeles i hästväg räddhågset.

Nu är de stora finansiärerna i svensk film och tv-drama överens om att antalet enmans- och fåmansbolag måste minska kraftigt. Många småbolag gör att kompetensen inte tas om hand, menar de. Dessutom är risken stor att filmer görs för att de inblandade behöver en inkomst snarare än att man har ett fantastiskt projekt.

Men... men... skämtar de? Många småbolag gör att kompetensen inte tas om hand? Hur tas den om hand av de stora kolosserna om jag får fråga? Och exakt vilken kompetens pratar vi om? Och de verkligt bra svenska filmerna från de senaste åren, var har de egentligen kommit ifrån och har de verkligen gjorts för att någon velat ha en inkomst? Exakt vilken mångfald är vi egentligen ute efter när begreppet så fint diskuteras på seminarier och debatter om den svenska filmbranschen? Att göra ett uttalande som

- Att göra film för att betala sina hyror är inget bra incitament för att göra film. Tjänar de inte pengar på en film, har de inga att göra nästa med. Det skapar ingen hälsosam filmbransch.

när svensk film ser ut som den gör känns snudd på rubbat - och dessutom som ett stort hån mot oberoende filmare i det här landet. Uppfattningen jag med få undantagsfall får när jag sitter i mottagaränden och ser svensk film är att ingen brunnit, att samtliga gjort den bara för att de kan - och någon gett dem pengar.

Nej, om ni inte har vett nog att stödja de uppstickaraktörer på den svenska filmbanan som faktiskt hängt med i utvecklingen och kan göra väldigt bra eller intressant och annorlunda film för lite pengar - motarbeta dem i alla fall inte aktivt.

Midsommar 2007

Vänner, lugn, Pimm's, öl, sill, nubbe, utedass, bastu, nattbad, grodor och myggbett. Det förekom även sitar-spelande och närstudier av sniglar. På lokal loppis inhandlades Madame Bovary, Ismael av Klas Östergren, Såg du? TV vi minns under tjugofem år, The Fairy tales of Oscar Wilde i illustrerad utgåva och båda delarna av Bra Böckers Film och TV lexikon. Alltihop för sammanlagt 75 spänn. De andra hindrade mig när jag ville köpa Babe - den modiga lilla grisen på VHS för 10 kronor.

Glad midsommar youngsters!

Springer omkring och packar och äter skorpor och hatar min iPod som hamnat i något förhatligt disk mode som omöjliggör uppdatering och min fire wire port är trasig och snart går bilarna fullpackade med vänner, badkläder, Bögjävlar, Allt om film, Filmcomment, Filmmaker och Middlesex som jag inte läst än, Backgammon, myggmedel, varm tröja och alkohol och gräddtårteingredienser.

Tänkte ändå hinna säga glad midsommar!

bisarr bakgrundsinfo till Liftaren och The Hitcher

Med tanke på att The Hitcher snart alltså ska visas under skräcksommaren på Grand, läs den här mardrömsaktiga, men väldigt intressanta artikeln om Eric Red som skrev manuset till original-Liftaren (och fantastiska, underbara Near Dark). Jag hittade den via Conan för ett bra tag sen, men har glömt bort att vidareförmedla hans eminenta tips. Jag hade faktiskt ingen aning om den här bisarra bakgrundshistorien - men den sätter onekligen filmerna i ett helt annat ljus.

tantourage

Alltså. Jag håller på att samla ihop ett så fantastiskt tantourage på SFI. Idag har vi suttit under paraplyer på Boule & Berså och druckit rosé i solregnet. (Jag var vid tillfället iförd Gudrun Sjödén-parkas som jag fått överta av min mamma. Jag är så mycket kulturtant redan att det är direkt löjligt.)

nyss inkommet pressmeddelande

ASTORIA KÖR SKRÄCKSOMMAR PÅ GRAND

Lite gulligt initiativ i blockbusterröran, blir nästan lite rörd över att det värnas om de små skräckliven om sommaren. Programmet hittar ni på pdf här.

fem helt olika saker

Ohhhh, vore inte det här en dröm för alla oss hariga bionazister?

--

Läs den här fantastiskt festliga/tragiska intervjun med bråkstaken/galningen Tony Kaye of American History X-fame. Två små godbitar ur texten:

1. ...he tried to hijack the opening of a Damien Hirst exhibition of medical equipment at the White Cube gallery by hiring ambulances to drive around the block with sirens blaring, in a work he titled Empty Vessels Make the Most Noise; or the stunt where he paid a homeless man to accompany him to art galleries around the world, and attempted to exhibit him as 'Roger, by Tony Kaye'. 'I was part of the BritArt, Damien Hirst thing,' he says now. 'I got left behind.'

2. He argued with the agency McCann Erickson over the last few seconds of a Bacardi commercial. When they hired another director to reshoot the ending, Kaye sent his staff to the Dominican Republic to hide the people he'd photographed on the other side of the island. When the new director returned empty-handed, Kaye flew the Dominicans to the UK and paraded them outside McCann's London headquarters on a flatbed truck, accompanied by a 10-piece reggae band. 'I mean, mental. Mental... I'm very embarrassed. I did abominable things.'

--

Divine's Shake it up går på repeat.

--

Det är något med Handelsbanken-kontor som andas kompakt jävla ångest. Det är analogt, det är fult, känns alltid provisoriskt och deras skyltning och egenreklam är under all kritik. Att hänga dammiga nallar i hängslen från lysrören, klippa ut och tejpa lappar på resväskor och handtexta meddelanden i värsta ICA-extapris-praktikant-stil signalerar inte Vi Tar God Hand om Dina Pengar. Inte någonstans.

--

Såg nyss ett inslag från DNs webbtv om Hostel 2. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det annat än att det är vansinnigt underhållande.

oroväckande tecken på ickekompatibilitet

Min man tycker inte bara om godis som Matador Mix, Familje Guf och Bridgeblandning, han har också småskrattat under dagen åt minnesfragment från skrevfixerade Blades of Glory som vi såg igår.

--

I natt drömde jag att jag spökskrev Camela Leierths dagbok. Jag hade svårt att veta om jag skulle använda "hon" eller "jag" när jag skrev. Jag försökte också uppbåda entusiasm inför en Håkan Hellström-konsert utan större framgång. Igår natt drömde jag att jag lurade in en albinogorilla i en bur. Jag skämdes fortfarande när jag vaknade.

Hostel Part II och Bögjävlar

Ibland händer det att man fullständigt omvärderar en film. När jag recenserade Hostel hatade jag den. Med emfas. Jag skrev sida upp och sida ner på olika forum om hur usel den var. Sen såg jag om den nyligen och tyckte ganska bra om den. Oh well. Här är i alla fall min recension av Hostel 2, och jag tror inte att jag kommer att ha ändrat mig om ett år eller två.

--

Häromdagen fick jag århundradets synapsfel och gick inte på releasefesten för Bögjävlar av ingen annan anledning än att jag inte hade någon att gå med. Jag tänkte att jag skulle stå och stamma för mig själv i ett hörn och Roger och Tomas skulle vara i händelsernas centrum och ingen skulle prata med mig. Istället satt jag och jobbade till midnatt. Självklart missade jag festernas fest. Leila K var där. Alla var där. Utom jag. Ser hursomhelst fram emot att läsa boken. Läs Dexo om den så länge. Jag fick lust att ömsa skinn när jag läste. Och flytta. Stockholm, Sverige, min hud och andras idéer om hur man borde vara och mitt sätt att förhålla mig till det känns lite för trångt ibland.

två snabba

1. Vad tror ni det betyder när ens chef tittar på en, ler och säger Du såg ut att ha nästan roligast på hela festen? Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Running man på dansgolven kanske inte tillhör vanligheterna på SFIs personalfester?

2. Jag kanske ska få ett passepartout-kort, den gyllene vägen till gratisinträde på alla landets biografer. Det är hit jag strävat i hela mitt liv. Det rycker i mungiporna och jag vill skrika I'm somebody now! men folk runtomkring i korridorerna verkar ta det mer med ro. Det bryr sig inte alls faktiskt.

Uppdatering: En snabb till. Tro det eller ej, men i en nyhet på internsidan här på SFI tipsades det om ett test där man kunde kolla vilken John Hughes-film-figur man är. Tataaaaa!:

You are Clark Griswold (from National Lampoon's Vacation)! You're full of optimism and boundless energy, and no one loves a good family trip more. No one else can swear a blue streak like you either, Sparky!

Det här måste få ett slut!

Alltså. Jag börjar böla varje gång det åker förbi ett studentflak. De är ju så glada.

Vid Sidan Av - eller Dags att plocka fram självhjälpsböckerna

Har känt mig lite vid sidan av den här veckan, inte riktigt mitt i. Man skulle kunna tänka sig att det är en utmärkt betraktelseplats, men nej. Eller ja, både och. Man ser och hör och registrerar, problemet är att man inte alls är där. När man är vid sidan av koncentrerar man sig lite för mycket på sin plats och på sin roll och har lite för långa tentakler för att fungera som man skulle önska. Oh well. Men natten till idag, på en balkong vid Hornstull när det ljusnade och Depeche-musik strömmade någonstansifrån och jag hade en drink i näven och satt och smsade insåg jag plötsligt vadfanhållerjagpåmed, här precis just nu är ju bra. En liten (om än något alkoholinducerad) uppenbarelse ibland är nyttig.

--

Igår var jag på två och ett halvt kalas, ett var hos Andrea. Jag gav henne Richard Hobert-boxen med de sju dödssynderna som ett tecken på min oavundsjuka över hennes nya jobb och som ett tecken på min vänskap.

--

Tryck in "Hobert" på era mobiler med t9 påslaget. Tons of fun.

--

Veckans blogginspiration: Via Navid har jag blivit otroligt sugen på att läsa mer om och av Amy Hempel som (tydligen) inspirerat t ex Chuck Palahniuk (en av mina absoluta författarfavoriter). Via fantastiska Bögjävlar blev jag (igen) sugen på att läsa mycket, mycket mer om och av Camille Paglia.

--

Wicker Man-remaken var ju inte så bra, och inte ett spår av Neil LaBute märktes. Devil's Rejects var inledningsvis krystat punkig, helt igenom ganska tom - men extremt snygg. Front Page och Inglorious Bastards var båda besvikelser. Ikväll kanske Jodorowskys Holy Mountain.

--

Överlevde förresten karaoken med Klick-redaktionen utan större problem.

"grabbig", my ass

Någon visslade precis Daryl Hannahs vissellåt från Kill Bill utanför fönstret. Vilket påminner mig om att tipsa er om att läsa om Death Proof-feminismen hos Roger. När Kulturnyheterna och Fredrik Sahlin pratar om en film som Death Proof som "grabbig" går skam pretty much på torra land.

sorg

Hunden med de mest godluktande små tassarna är i doggy heaven och äter nog godis och leker och försöker låta farlig.

Helgen v. 22

Helgen har tillbringats i kulturens tecken. Bl a på ett utomhuskalas som kändes som en sekelskiftesmålning med färggranna blommor och pensionärer i stråhatt i varenda hörn. Målare, författare, Shakespeare-översättare, whathaveyous var där. En filmare som jobbat med de allra största svenska filmarna, på Terrafilm, med Bergman, Hasse Ekman och Arne Mattsson, yttrade de bevingade orden Jag avundas inte dem som gör film idag. Förr kunde man ställa Sickan Carlsson och Thor Modéen framför en vägg så kom folk. och Vi försökte oss på att göra en folklig film, men det gick åt helvete. Det var det bara Ragnar Frisk som kunde. Jag hade, kort sagt, öron stora som paraboler och tillbringade stora delar av kvällen med huvudet sött på sned.

3 recensioner

Death Proof. Jag har lite småångest över mitt hjärnsläpp att kalla Planet Terror för Terror Planet. Oh well.

Black Snake Moan. Enda anledningen till att den inte fick ett minus är att jag glömde bort att jag kunde ge sådana.

Stomp the yard.

nattens ros

...går till dem som betalade min bussbiljett vid Skanstull när mitt kort strulade. Sånt kan jag leva på i flera dagar. Tack snälla!