Hästmannen - den sista striden ++

Regi Peter Gerdehag, med Stig-Anders Svensson m fl

DOKUMENTÄR

Fortsättningen på uppmärksammade dokumentären “Hästmannen” (2006) kretsar kring bonden Stig-Anders Svenssons kamp mot myndigheterna för att få behålla sina hästar. Han har figurerat flitigt i medier och fått en stor skara fans, detta trots att han fått anmärkningar på bristande stallhygien, inte ska ha gett hästarna tilläckligt att ligga på, inte ha tillkallat veterinär när det behövts. Här har man vinklat det hårt till en fråga om rättvisa och moral, och publiken förväntas köpa Svenssons oskuld rakt av. När man ser hans - helt okommenterade - smutsiga kök och förfallna hus känns det dessvärre inte helt självklart att stallet skötts bättre. Det är helt enkelt svårt för dem som kan noll och intet om djurskötsel att avgöra vad som är rätt eller fel. Och ja, då faller filmen platt.

(Aftonbladet 14-01-24)

Jack Ryan: Shadow Recruit ++

Regi Kenneth Branagh, med Chris Pine, Kenneth Branagh, Keira Knightley m fl

ACTION/THRILLER

Den femte filmen om Tom Clancys figur Jack Ryan är den första som inte bygger direkt på någon av böckerna, och här går studenten Ryan med i marinkåren på grund av attacken på World Trade Center, utför hjältedåd med bruten rygg och blir därefter analytiker. Så småningom hamnar han i Moskva för att försöka stoppa en genomond oligark (Kenneth Branagh själv) vars ljusskygga verksamhet och genomonda planer - förgörelse av den amerikanska ekonomin, vilket ju känns brännande aktuellt och så vidare - styrs från ett högteknologiskt kontor med blått ljus, glasväggar och blippande, ljudlösa glasdörrar. Biljakter, koreograferade slagsmål, kopierande av hårddiskar och högteknologiskt CIA-spanande från en skåpbil följer. Snowball is rolling. Blipp, blipp. It’s a go. Blipp. Det är inte särskilt spännande. Det är mest kladdheroiskt, humorlöst och gjort helt enligt mallen. Svenske Peter Andersson har en liten roll som en mestadels stum hantlangare, Keira Knightley har en meningslös flickvänsroll, Kevin Costners biroll är småmysig och Chris Pine som Ryan är ljummen. Nej, har du ett Jack Ryan-behov att fylla rekommenderar i stället den förra filmen i serien, “Sum of all fears”.

(Aftonbladet 14-01-17)

Bästa läsningen 2013

Här kan man läsa alla Paris Review-intervjuer. 

Årsbästalistan!

Har glömt att länka till årsbästalistan! Här är den hur som helst. 

--

Mina recensioner av Spring breakers, Stories we tell, Paradis: Kärlek, The Master och This is 40.

Dagarnas skum ++++

Regi Michel Gondry, med Romain Duris, Audrey Tautou, Omar Sy m fl 

DRAMA/KOMEDI 

Pojke möter flicka, flicka får en dödligt farlig näckros i lungan, pojkens bästa vän är besatt av författaren Jean-Sol Partre, dublonerna börjar sina och det kommer slemmiga ålar ur vattenkranen. I filmatiseringen av Boris Vians kultförklarade “Dagarnas skum” (1947) förvandlar Michel Gondry bokens jazziga ordanarki till Gondrysk bildanarki, på ett sätt som gör tanken på någon annan lika lämplig regissör helt och hållet omöjlig. Filmen står aldrig still, den är ett surrealistiskt fantasiflöde i fantastiska miljöer, ett drömtillstånd. 125 minuter knas är dessvärre att ta knaserierna någon halvtimme för långt, och kärlekshistorien är möjligen både platt och oengagerande - men är inte heller den största anledningen att gå och se “Dagarnas skum”. Det är däremot det faktum att Gondry är en helt unik filmskapare.

Publicerad i Aftonbladet.

Perfect mothers ++++

Regi Anne Fontaine, med Naomi Watts, Robin Wright m fl 

DRAMA 

Två lekande flickbästisar, som inom någon filmminut förvandlas till två kvinnor: mammor till två lekande pojkbästisar som i sin tur, inom ytterligare någon filmminut, förvandlas till unga män som båda inom kort kommer att inleda ett förhållande med varandras respektive mammor. De fyra bildar en bubbla, en egen värld där ingen annan får plats. Det låter komplicerat, melodramatiskt och såpaartat, men filmatiseringen av Doris Lessings “The Grandmothers” blir aldrig det. Allt passerar så svalt och omärkvärdigt att det finns en känsla av science fiction, som om det utspelar sig på en annan planet där sådana här relationer vore rimligare. Det är mycket skickligt berättat, och Naomi Watts och Robin Wright är båda strålande i rollerna. Det är fantastiskt att se en så odömande skildring av två sexuella kvinnor, vars vänskap dessutom tål vad som helst, följer med genom passion, sorg, skratt. “Perfect Mothers” har provocerat många kritiker, och väcker många tankar. Skulle de här relationerna vara möjliga i en annan klass, i en annan sorts krets? Nej. Skulle man kunna vända på mans- och kvinnorollerna? Verkligen inte. Ska man se filmen? Ja.

Publicerad i Aftonbladet.