Regi Benson Lee, med Josh Holloway, Laz Alonso, Chris Brown m fl
DANSFILM
Benson Lee har gjort en spelfilmsversion av egna dokumentären “Planet B-Boy”, som följde olika lag runt den prestigefulla breakdancetävlingen Battle of the year. Resultatet lämnar en del övrigt att önska: en före detta coach på deken får i uppdrag att på kort tid sätta ihop ett lag och få dem i form för tävlingen. Han måste kasta fickpluntan och få ett gäng unga killar att släppa sina egon, få dem att förstå att det inte finns något “jag” i “lag”, inget “I” i “team”. Dansarna i “Planet B-Boy” är oerhört skickliga, och med längre tagningar och en kamera på avstånd fick man se precis hur skickliga. I “Battle of the year” har Lee ställt kameran så nära, och klippt upp så mycket att man knappt får se dansarna fullfölja en rörelse - och då finns det inte mycket kvar att ha.
(Aftonbladet 13-12-06)
Regi Rob Epstein och Jeffrey Friedman, med Amanda Seyfried, James Franco, Peter Sarsgaard m fl
DRAMA
“Den är helknäpp. Halva boken klagar över de förskräckliga saker jag tvingades göra. Den andra halvan berättar om hur mycket jag gillar att göra saker jag tvingades att göra. Förläggarna tycks tro att halva sanningen är bättre än ingen sanning alls. För mig är alltihopa fortfarande bara lögner.”
Så skrev Linda Lovelace i “Skärseld”, om en av de tidigare självbiografier hon medförfattat. Något liknande skulle kunna sägas om “Lovelace”, filmversionen av hur Linda Boreman fick ett nytt namn, och hur hon i och med supersuccén “Långt ner i halsen” (1972) gjorde porr mainstream, blev porrens första superstjärna och gav den sexuella revolutionen ett ansikte.
Fokus i filmen ligger på hennes relation med förste maken, Chuck Traynor. Att han var våldsam, dominant och manipulativ var inget han själv höll hemligt, men han förnekade att han tvingat in Lovelace i prostitution och porr - vilket hon hävdade. Vad som är sant visste bara de, men många har, inte oväntat, uttalat sig och kallat hennes version för “efterhandskonstruktioner”. För att göra alla glada har man - tadaa! - löst det med att ta upp båda versionerna i “Lovelace”.
Första halvan av filmen är den i alla fall snäppet gladare versionen av vad som hände. Discomusik, inslag av humor, frigörelsen från strikta föräldrar, sexuellt uppvaknande. Den andra halvan: stråkar, en nedåtgående spiral av våld, våldtäkt och hot. Ändå är det en vittvättad version av hennes berättelse, många av de mörkaste delarna har utelämnats eller tonats ner. I filmen ryms inte heller åren när hon var en aktiv porrmotståndare. Ett snabbt klipp ur en av de teveintervjuer där hon berättade att hon blivit utnyttjad, inte mer.
Hon får heller inte vara en hel människa. I “Lovelace” är hon kort och gott Oskyldig, sedan ett Offer. Till sist, en Överlevare. Hon tar sig ur en usel relation, kommer ut på andra sidan med ny, snäll man och gulligt barn och en mamma som äntligen kramar henne. Att hon dog utblottad, övergiven av både porrbransch och radikalfeminister, har liksom glömts bort. Helknäppt, var ordet.
SE DET HÄR I STÄLLET:
Regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman har också gjort den mycket sevärda dokumentären “The Celluloid Closet” tillsammans. Se den.
(Aftonbladet 13-11-29)
Regi Kimberly Peirce, med Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde m fl
SKRÄCK/DRAMA
En mobbad och utstött tonåring med telekinetiska förmågor och en fanatiskt religiös mamma blir - som ett resultat av en mobbares dåliga samvete - bjuden på skolbalen, vilket får ödesdigra konsekvenser. Att regissören Kimberly Peirce gör en remake på Brian De Palmas Stephen King-filmatisering från 1976 är oväntat, men ändå inte helt oväntat med tanke på hur hon i långfilmsdebuten “Boys don’t cry” skildrade utanförskap och önskan att komma in. Hennes Carrie hade kunnat bli bra. Men, blev det inte. De Palmas “Carrie” är ett mästerverk, och det är självklart svårt, snudd på omöjligt, att toppa Sissy Spacecks och Piper Lauries fantastiska skådespelarprestationer därifrån, eller De Palma-känslan i stort - men här når det inte ens halvvägs. Remakes brukar dumma till, korta ner och snabba upp, Peirces remake känns tvärtom längre och seg som sirap, och dessutom har man komplicerat saker som i originalet är fullständigt glasklara. Det är i mångt och mycket en karbonkopia, där flera av de justeringar och uppdateringar som ändå gjorts känns klumpiga och onödiga.
(Aftonbladet 2013-11-29)
