måndag, februari 13, 2012

polis ++

Drama

Regisserad av Maïwenn med Joeystarr, Maïwenn, Karin Viard m fl

Filmen följer en fiktiv grupp poliser på barnskyddsroteln i Paris, både i arbetet och privat. Vi är med på spaningar, allvarliga snack med tonåriga tjejer som webcamsexar (de måste ju tänka på sin “värdighet”), förhör med barn som utsatts för övergrepp och med vuxna förövare. Tanken är förstås att vi ska vara på polisernas sida, men som regissören Maïwenn framställer dem är det en direkt omöjlighet. Att människor som har psykiskt påfrestande arbeten skyddar sig med hård jargong och rå humor är en sak, att som filmare lyckas föra över den stämningen till film är något helt annat - vilket blir pinsamt tydligt här med den ena “komiska” scenen mer felplacerad än den andra. Gruppen hånar allt som oftast dem de förhör, ställer oftare än inte sexmoralistiska frågor som inte har någonting med någonting att göra, beter sig som labila psykfall i största allmänhet. Vid några tillfällen går scener med utsatta barn rakt genom duken och träffar som en spark i magen, i övrigt är ”polis” klichétyngd, sexistisk och rasistisk i en oskön mix. Det är en välmenande film, om människor som utför ett oerhört viktigt arbete - men det är inte en särskilt bra film.
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

Gruppdynamik. Man tror att man står över den, men så tycker man så ofta något helt annat än kollegor - och börjar tvivla på sina kunskaper, tänker att man har "fel" och inte "förstår". (En annan del tänker i och för sig att alla andra har fel. Men ändå.)

--

En grej jag inte fick med i recensionen: så mycket fransk film genomsyras av en så rutten syn på män och kvinnor att det sipprar igenom och förgiftar filmerna, helt oavsett vad de handlar om. Jag menar, vem kan ta en film med en svart man som tar av en vit kvinna (som är så stiff att hon bara äter biodynamisk mat) glasögonen och ber henne släppa ut sitt hår - förlöser henne! - på allvar. Inte jag, det är då ett som är säkert.

--

Varför känner man sig 2012 nödgad att skriva "den kvinnliga regissören" i en recension? #damfilm

5 kommentarer:

Nekromanen sa...

Håller absolut med dig om din kritik (och tycker helt klart att man kan väga in dessa aspekter i betyget), men ser ändå Polis som en strikt fransk film där man får ta "saker och ting" för vad de är. Själv tyckte jag att den var skitbra, med undantag för vissa scener som kändes för mustiga och krystat levnadsglada (discoscenen tex) i kontrast till filmens helhet. Och sedan var ju slutet klassiskt!

Josefine sa...

En av de saker som jag uppskattar med dina recensioner är att de alltid känns skrivna som om du inte läst eller hört vad någon annan tyckt och att dina recensioner därför känns mer... vad ska jag säga. Egna och intressanta. För det har slagit mig många gånger att du oftast inte tycker som "de flesta andra" kritiker och det tycker jag är extremt kul! Det finns oftast en helt annan tolkning, åsikt eller tanke i dina texter som breddar förståelsen och ingångspunkten när jag kollar film.

Emma sa...

Nekromanen: Åh, det där ansträngt mustiga och levnadsglada förstörde för mycket för mig. Scenen på bussen med de rumänska glada och nyss omhändertagna barnen - som dansar! Herregud. Som när Bamse extraknäckte för Migrationsverket och gjorde utvisning till en kul grej. Urr.

Josefine: Åh, vilken jättejättefin komplimang! Tack så hemskt mycket, kan jag leva på minst en vecka! Jag brukar _oftast_ försöka undvika att läsa andras recensioner innan jag själv sett en film och har hunnit skriva ner mina viktigaste åsikter och tankar - och sen läser jag andras för att se om jag hittar något att studsa på. Ungefär så.

Erik sa...

Såg just filmen och din recension fångade mina åsikter precis.

Så oproffessionella som alla verkade vara på den avdelningen kan jag förstå att den inte var så respekterad bland andra poliser...

Emma sa...

Eller hur?