torsdag, maj 17, 2007

TTA är det nya Aqua Limone

Hamnade på releasekalas för Tough Alliance igår. Och kunde väl någon gång ungefär när scenen taktfast hoppades sönder av identiska och mycket, mycket entusiastiska män konstatera att jag är too old for this shit. Och att jag är lite för mycket från en håla för att tycka att det här med masspsykos och konformitet är så charmigt. Som så mycket annat som alla i en liten klick faller hårt för - i alla fall ett litet tag - känns det som någon bestämt att det här mina vänner, det är fan-tas-tiskt. Och så tycker alla det och så är det inte mer med det. Lite som med Aqua Limone-tröjorna. (Sen att TTA är riktigt trevliga att lyssna på hemma är ju en annan sak. På plats blödde mitt hjärta hursomhelst lite för dem. Jag inbillar mig att det inte kan vara så där jätteroligt att förväntas vara dyngpackad och mima och vifta med en elgitarr mitt i en psykotisk massa som om man vore en dyngpackad trix-apa. Men jag vet inte. Jag kanske var full och gick in i modersmode och fick precis allt om bakfoten. Det händer ibland. Som när jag oförhappandes hamnade på efterfest med en svensk rockstjärna och på fyllan tyckte att det var så obehagligt med alla hans vängamar som gamade på honom, och tyckte det var så ohyggligt sorgligt att det sattes på en video med en av bandets konserter, att alltihop var som en sorglig version av Spinal Tap. När jag gick därifrån skrev jag en fyllelapp där det stod något i stil med att den här rockstjärnan inte skulle glömma bort att han var en fin människa, och att han kanske skulle se över sin bekantskapskrets. Sen tror jag att jag ritade en liten blomma och la lappen under hans kudde och gick. Som om jag var någon självutnämnd Moder Teresa. Jag blir fortfarande helt svettig när jag tänker på den där jävla lappen.)

27 kommentarer:

strikoffer sa...

hihi. fantastiskt.

Kristoffer Viita sa...

Jag är lite förvirrad, var det någon slags klanmöte-stämmning du upplevde eller vad var liksom det sjuka med fansen? eller var det det icke-amitiösa liveframträdandet som kändes provocerande?
(Längre ner här berättar TTA lite om deras inställning till fans och livemusik iaf:
http://kristofferviita.blogspot.com/2007/05/tta-new-chance.html)

Emma sa...

Kristoffer: Konformism är provocerande. Det hade inte så mycket med TTA eller deras framträdande att göra.

Kristoffer Viita sa...

Men som jag fattat det som är ju konformismen en av TTAs största fiender. "Kill this compromise" liksom... vad jobbigt om det blev tvärtom. Men det kanske inte är deras fel?

Kristoffer Viita sa...

Konformism och kompromiss är ju förvisso inte samma sak. Men man kan ju nästan inte ha konformism utan en kompromiss så...

Martin Munthe sa...

TTA-grejer återkommer med jämna cykler. Studiokillar som egentligen inte kan spela men är bra på att i studio imitera olika stilar och som är bra på att hypa sig själva. TTA är bara en i raden. Eftersom jag var småunge på 80-talet minns jag t ex Tom Wolgers som hade grupperna Mockba Music och Paris Biz. Blasé överklassungdomar på drift, typ. Hyllade av pressen (men såklart med väldigt svag skivförsäljning). Det är ganska ironiskt att TTA:s nya album släpps på vit vinyl eftersom jag råkar ha en Paris Biz-tolva i vit vinyl på vinden. Tom Wolgers var ett snille på att fånga tidens sound utan att egentligen ha någonting att komma med.

Jag är rätt säker på att namnet TTA kommer att ha samma starka igenkänning som Paris Biz har idag, om tio år.

Kristoffer Viita sa...

Höga siffror i skivförsäljning har väl inte varit någon garant för kvalité (ooh farligt ord) på mycket länge, om ens någonsin? Om konsumenten fått välja så hade crazy frog fått en vaxskulptur tvärs över vattnet. Och snubbar med datorer som inte kan spela finns det väl rätt många av, som fortfarande inte är helt bortglömda. Kraftverk står väl bara och tummar på sina laptops när de lirar live? Jag minns inte Paris Biz eftersom jag mest troligt inte var född än. Är det just den där "överklasspojke på driv" prylen som går i cykler och glöms bort snabbt?

Unknown sa...

Martin: Utan att ta ställning för eller emot just TTA så känns ditt autencitetskramande lite trist. Bra och värdefull musik kan alltså bara göras av DUKTIGA musiker som kommer från ARBETARKLASSEN?

Martin Munthe sa...

Absolut inte! Jag är ingen autencitetskramare för fem öre. Men ärlighet i uttrycket är enormt viktigt. För mig är TTA bara pose och igenkännbart sound. Precis som Tom Wolgers grejer var det.

Och Kraftwerk har aldrig sjungit playback. Dom har inte ens spelat singback. Jag älskar Kraftwerk. Och det är verkligen inga killar från arbetarklassen. ;)

TTA gör en grej av att vara överklass på drift - så det är dom som tagit upp det där med klasser - inte jag.

Att jämföra med Crazy Frog är inte intressant. Men det är lite konstigt att "världens bästa band" inte säljer plattor och att ingen i "världen" hört talas om dom. Väldigt bra saker brukar leta sig upp till toppen till slut. The cream floats to the top. Som med Kraftwerk (för att ta det enda exemplet som nämnts). Tom Wolgers kocketterade säkert också med att riktigt bra musik inte säljer. Att den stora publiken inte förstår stora saker.

Mattias S sa...

Jag förstår vad du pratar om gällande TTA, på sätt och vis tycker jag dom är skitbra, men samtidgt fattar jag inte riktigt grejen.

Men jag fattar inte alls din Aqua Limone liknelse...

Emma sa...

Mattias S. Vet du vad? Det gör egentligen inte jag heller. Jag tror att Aqua Limone i min värld står för något som alla under en viss period hade på sig, utan att någon riktigt fattade varför. Det var liksom bara så. Det handlar nog mer om min aversion för fenomenet som uppstår när en liten media- och/eller hipster-klick vurmar för fenomen, filmer och musik. Jag "fattar" väldigt sällan grejen. Men egentligen handlar det ju, som alltid, om att smaken är olika.

Johan Ahlin sa...

Martin;
Efter Kraftwerks gig i Stockholm 2004 var det eftersits på nu nedlagda Lydmar, Florian o Ralf åt en tallrik müsli och försvann sedan till sina rum för sömn, däremot, däremot Fritz och Henning var som helt vanliga datanördar, hade helt obestämbara bakgrunder, båda två. Det var befriande med ointresset från Stureplansbruttorna för dessa "stjärnor".

Kristoffer Viita sa...

Martin: Jag tycker om att föra mina texter med ett visst mått av overkill. TTA är inte världens bästa band, men det kändes så när jag lyssnade på den nya plattan första gången och skrev ingressen du citerar.
Men angående att det som är bra letar sig till toppen är jag verkligen inte med på. Det blir ju svårt att diskutera eftersom det som sagt handlar om smak. Men akter som U2, Bruce Springsteen och Robbie Williams har aldrig berört mig det minsta, vilket däremot t ex Argentosyntarna Goblin gjort. Smaken är en funny thing.

Martin Munthe sa...

...och dom elektroniska syrarockarna Goblin lyckades alldeles utmärkt med sin filmmusik rent publikmässigt. Argentos filmer är ett världsbegrepp och har fortfarande stor publik. Goblin är en stor del av framgången med Argentos 80-talsfilmer och t ex Romeros Dawn of the Dead.

Det typiska för Goblin (och liknande fenomén) är också att när dom var aktuella så fnös elitjournalistiken åt fenoménet. Goblin var skräp. Argento var skräp. Romero var skräp. Tio, femton år senare fattar även dom som alltid är "rätt" vad det var den stora publiken fastnade för.

Oj, oj, oj vad fel Goblin var på 80-talet. Fula, skäggiga, överåriga och långhåriga flummrockare i en tid av New Romance, ungdom, fräscha människor och lyx. Långa och konstiga elgitarrsolon i en tid när elgitarrer betraktades som ett instrument som var helt passé. Goblin gjorde fem fel av fem på 80-talet om du skulle frågat en trendkänslig musikjournalist då. Det var vulgärmusik för vulgära människor som tittade på skitfilmer.

Anonym sa...

martin: gillade du goblin på 80-talet? det är ju det som är intressant för resonemanget. annars blir det bara, jag vet inte, musikjournalistik. helt vanlig och meningslös musikjournalistik.

Martin Munthe sa...

Dawn of the Dead, Suspiria och Phenomena rullade ofta i min spelare på 80-talet. Jag gillade Fabio Frizzi också. Och Allan Howarth och Brad Fiedel.

Johan Ahlin sa...

Chops;
Eh, vanlig musikjournalistik? Vafan menar du, den driver faktiskt musiken framåt om den är progressiv, den har tom stort värde för mode, konst, film och attityder i allmänhet. Kolla in dendäringa Strages senaste alster, om skivkonvolut.

Anonym sa...

Masspsykos och konformitet är liksom ett fundament för rockkonserten som umgänges- och konstform. Det gäller både den hippa klicken på TTA (även om deras ursprungliga syfte som någon påverkade var det rakt motsatta)och de tiotusen identiska och mycket entusiastiska som samlas i Globen i svarta kläder och hoppas att Dave Gahan ska sjunga just deras låt.

Anonym sa...

johan: vad är det du inte förstår? att säga att tta är dåliga idag, för att man var med när mockba musik gav ut skivor betyder ingenting. jag vill veta vad folk tycker om och vad folk tyckte om, vad som fått dem att revidera sina åsikter och om man gillade goblin då, vad hade hade man, med motsvarande erfarenheter gillat nu. neurosis? dark funeral? air?
annnars blir det typisk musikjournalistik: befästande av positioner och klagande på antingen a) det gamla eller b) det nya. låt alla suckers på sonic och nöjesguiden göra det i stället.
jag skulle vilja höra någon motivera varför goblin var bra, av någon som tyckte det då det begav sig och sedan höra samma person kritisera tta. om man upptäckt goblin först nu, för att man var torsk på wolgers då, så är det fel att dissa tta om man inte tar upp alternativen till tta (och jag vill veta vad goblins motsvarighet är idag). eller fel, men det skapar ett trovärdighetsproblem. dessutom förstår jag inte varför man inte kan gilla mockba musik OCH goblin OCH tta. jag skulle kunna skriva längre och förklara mig mer, men goddamn, det är lördag förmiddag och jag har annat att göra. dessutom kanske den här diskussionen bör föras annorstädes.

Johan Ahlin sa...

Yeah Chops, vi ska inte använda Emmas Blog för hårklyverier. Jag kan bara inflika en reflexion; Vi som kollade en del Skräck och Zoombiemovies på 80-talet hypade kanske lite väl hårt och upphöjde en del regissörer och soundtracks lite för mkt, men, just Goblin och ett par band till sålde bra och gjorde tighta soundtracks under många år, med faktiskt ganska bra renommé i Amerikanska branchtidningar.

David sa...

TTA och The Smiths delar samma tragiska öde: sina äckliga fans.

Emma sa...

Anonym: jag tänkte faktiskt på Depeche och jämförde med dem igår när jag funderade vidare. Och kom fram till att det ju bara - såklart! - handlar om man dras med eller inte. Om man känner sig utanför, om man inte är en av de 12 000 i Globen som dras med när Gahan uppmanar alla att vifta med armarna och alla lyder och börjar böla och får gåshud - då ter det sig förmodligen bara... äckligt.

Dexo: Ha HA!

Johan Ahlin sa...

Dexo;
Fan va likt fantomens insändare på 80-talet då synharna o hårdrockarna förde sin debatt. Men, you're right. TTA är väldigt dåliga.

Anonym sa...

Jag förstår exakt vad Emma menar.

TTA och Embassy är bra, men det är så tröttsamt med deras fans som menar att det är något alldeles exceptionellt med dessa band, att de som skulle ha egenskaper som gör dem lite bättre än andra band, lite larger than life, och som sedan har lite svårt att förklara vad.

Anonym sa...

Vänta nu, har inte TTA gjort det till sin grej att vara medvetet obegåvade töntar som låtsas vara både kompetenta och hårda? Det har de fan lyckats med, nämligen. Riktigt vari charmen ligger förstår jag inte, men det finns ju folk som tycker att Rosita är gott.

Anonym sa...

uj här skätter det friskt i ankdammen. man förstår att ni alla härstammar från det, efter amerikautvandringen, kvarlämnade bittra packet som byggde upp vårt gnälliga land - som nu lyckligtvis blandas ut med andra immigranter. å ang. TTA så är dom ju skitbra vad är problemet? de har bra låtar, texter, sound, image, är hatade, är älskade (t.o.m avgudade) precis som alla bra band. konstig diskussion faktiskt. f.ö är eric å henning inte överklass utan snarare tvärtom och dessutom mkt ödmjuka personer.

Emma sa...

Och du är mindre gnällig och bitter ser jag. Du kanske härstammar från ett helt annat träd?