Oslo

Maleficent ++++

Regi Robert Stromberg, med Angelina Jolie, Sam Riley, Elle Fanning m fl

FANTASY

Det var en gång för inte så länge sedan, i ett land en flygresa bort, som det började göras äventyrsfilmer med flickor och kvinnor i huvudrollerna. Filmbolagskungarna och filmbolagsdrottningarna lät skriva nya sagor och vända upp och ner på de gamla, lät filmprinsessor och annat kjoltyg äventyra i skinande riddarrustningar och vackra klänningar och ha fler egenskaper än två. Plötsligt började man på detta till synes enkla sätt tjäna många, många guldmynt och gjorde därför fler sådana sagor. Filmer som "Modig", "Frost", "Red riding hood”, "Alice i Underlandet", "Snow White and the huntsman", och nu "Maleficent", ett påkostat äventyr baserat på den onda fén i Disneys animerade "Törnrosa" från 1959.

Filmen börjar med en hornprydd féflicka som flyger över grönglitterskimrande specialeffektslandskap och diverse älvor och troll. Flickan, Maleficent, är mild och god förstår man när hon helar en bruten kvist med sina magiska krafter. Inte långt därefter träffar hon människopojken Stefan från det mindre paradisliknande grannriket. De två blir först vänner, sedan kära, så småningom fiender. Maleficent går sviken, bokstavligen vingklippt och hämndlysten över till den mörka sidan – och lägger en förbannelse över Stefans nyfödda dotter.

Det som sedan följer är en "Törnrosa"-saga med skruv, och en ojämn sådan. Inledningen är pastellkladdig, det som kommer sedan är svart och mörkt och alldeles, alldeles underbart. Ja, det finns inslag av överspel, slapstick, luckor och dåliga effekter, och Elle Fannings roll som Stefans dotter Aurora består mest av att debilt leende smeka fjärilar i luften. Men. "Maleficent" är samtidigt en visuellt pampig, mäktig och episk saga som in i minsta cell och por andas jämlikhet och nya tider. En kvinna får vara både hjältinna och skurk, blod är inte nödvändigtvis tjockare än vatten, lojalitet och vänskap mellan en man och en kvinna leder inte nödvändigtvis till romans.

Att min dotter och andras barn (och deras föräldrar och deras föräldrars bekanta osv) får växa upp med sådana här sagor runt omkring sig fyller lungorna och hjärtat med gäll Snövit-sång och fötterna med Sju små dvärgarna-dans.

(Aftonbladet 14-05-30)

Ulverston/Ulpha

The other woman +++

Regi Nick Cassavetes, med Leslie Mann, Cameron Diaz, Nikolaj Coster-Waldau m fl

KOMEDI

Filmen börjar med ett engångsligg som utvecklas till ett klassiskt nyförälskelsemontage. Advokaten Carly (Cameron Diaz) är kär - för första gången på länge eller kanske någonsin - och hon och Mark (Nikolaj Coster-Waldau) har det så bra i de där inledningsminuterna som filmpar bara kan ha det just innan allt går åt helvete. Det visar sig att Mark har en fru (Leslie Mann), och den bedragna hustrun har av olika anledningar ingen annan att vända sig till än älskarinnan som inte visste att hon var en älskarinna. En rationell karriärkvinna möter motvilligt en hemmafru på gränsen till nervsammanbrott, och en vänskap växer så småningom fram.

“The other woman” lanseras av filmbolaget för “vårens stora tjejfilm”, vilket är ett märkligt beslut för ett filmbolag att fatta år 2014. Några av förra årets mest inkomstbringande filmer hade kvinnliga huvudpersoner och sågs gissningsvis inte bara av “tjejer”. Och, de män(niskor) som skippar “The other woman” missar något. De missar Leslie Manns prestationer. De missar faktiskt ett komiskt geni i arbete.

Mann står högt över det mesta i de flesta filmer hon är med, så också här - men hon och Diaz är också en bra duo trots de lite klyschiga figurerna de spelar. Dialogen sitter, den fysiska komedin sitter, kemin sitter - och ingen kan som Mann göra genuin sorg och gråt och panikångest så fruktansvärt rolig. (Eller för den delen, fylla.)

Kate och Carly beslutar sig så småningom för att hämnas på Mark, och många recensenter har beklagat sig över att kvinnorna beter sig som barn vars liv helt kretsar kring en man. Då har man lite grann missat att det centrala i “The other woman” varken är hämnden eller mannen, utan vänskapen dem emellan - och Kates försök att få livet att sluta kretsa kring en man.

Det är så väldigt synd att filmen inte håller hela vägen. Första halvan är humorguld, andra halvan är med få undantag knappt kattguld. Det faller inte väl ut alls när de ska knyta ihop säcken, och det slutar i en krystad, trött soppa fylld av olika varianter av trams under ett lock av dåliga musikval. Men, den första halvan gör det ändå värt ett biobesök - och inte bara för “tjejer”.

(Aftonbladet 14-04-25)

Freak out ++

Regi Carl Javér, med Iben Hjejle (röst) m fl

DOKUMENTÄR

“Mitt namn är Ida Hoffman. Jag har varit död i över 80 år”. En fiktiv och fånig berättarröst inleder dokumentären om Monte Verità och den grupp som i början av 1900-talet levde som hippies 60 år före hippierörelsen. Arkivmaterial och nygjorda expertintervjuer varvas med bedrövliga iscensättningar som stjälper en tveklöst intressant grundhistoria. Ändå är “Freak out” sevärd för glimtarna av det inflytande gruppen hade över en mängd tänkare och kulturpersonligheter.

(Aftonbladet 14-04-25)

Optimisterna ++++

Regi Gunhild Westhagen Magnor, med Goro Wergeland, Lillemor Berthelsen, Birgit Myklebust m fl

DOKUMENTÄR

I det norska volleybollaget Optimisterna är den yngsta damen 66 år, den äldsta 98. Plötsligt får de för sig att de ska arrangera en match mot ett svenskt lag, och de något yngre Krutgubbarna ställer upp. Optimisterna måste snabbt bli vassare. Höja nätet, skaffa sponsorer och lagtröjor. Lära sig reglerna. Som många andra idrottsfilmer handlar “Optimisterna” om så mycket mer än idrott. Filmen fångar gemenskapen i laget, de olika personligheterna, hur spelarna har någonting extra att leva för. Hur de har det också utanför planen. Det svindlar när en 98-åring river ner årets almanacka och säger att det ska bli spännande att se vad nästa år kan ge. Det är svindlande vackert när samma dam gör ett serve-ess. Det här är dam-”Rocky”, och jag kan inte påminna mig om att jag någonsin gråtit så här mycket till den norska nationalsången. Se!

(Aftonbladet)

Idag ++

Regi Alain Gomis, med Saul Williams m fl

DRAMA

“Satché kommer att dö. Han har blivit utvald”. En man - spelad av artisten Saul Williams - är omgärdad av sörjande som pratar om honom som om han inte längre levde. Varför han ska dö får vi inte veta, bara att det ska ske i dag. Han går sedan genom stan, där livet rent fysiskt passerar revy när han möter vänner, älskarinnor, fru och barn. “Idag” siktar på att vara en poetisk krönika över Livet, men pyspunkar ut i ansträngd surrealism och filosofiska plattityder. Först mot slutet glimmar det till i några få, effektiva sekunder: närbilder på barnens händer. På hudveck och detaljer. Små barn som på någon sekund blir vuxna. Har han uppskattat dem? Har han levt livet rätt? För något bättre på samma tema rekommenderar jag i stället att man ser mästerverket “Synecdoche, New York”.

(Aftonbladet)

Yves Saint Laurent +++

Regi Jalil Lespert, med Pierre Niney, Guillaume Gallienne, Charlotte Le Bon m fl

DRAMA

Den första av två 2014-aktuella spelfilmer om Yves Saint Laurent fokuserar på modeskaparens livslånga förhållande med affärspartnern och stora kärleken Pierre Bergé. Bergés berättarröst guidar genom återblickar - även till perioder i YSL:s liv där han själv inte var närvarande - till Laurents uppgång i extremt unga år, spirande kärlek, svartsjuka och uppochnergångar i ett manodepressivt sinne. Prestationsångest och droger. 60-tal, galet 70-tal. Revolutionerande av mode. Precis som de flesta biopics är filmen redovisande, och precis som med många biopics är en av de största behållningarna en nyfikenhet att veta och läsa mer. Men, “Yves Saint Laurent” lyfter mycket på grund av väldigt fint spel från huvudrollsinnehavarna Pierre Niney och Guillaume Gallilenne.

(Aftonbladet)

Kick it! ++

Regi Katarina Launing, med Mia Brekke, Victor Papadopoulos Jacobsen, Sigrid Welde m fl

BARNFILM

Glad 13-åring stångas först med störig inga-flickor-i-fotbollslaget-pojke, sedan med cancer. Filmen går i linje med en förhatlig mening i informationsbladet läraren läser upp efter beskedet: "Ur tragedin kan det komma något positivt” - men det känns väl ok i en barnfilm. Att flickor matas med idén att störiga pojkar egentligen är kära - för så är det förstås - är mindre kul. Ändå: “Kick it!" är svår att mot slutet inte beröras av.

(Aftonbladet)

Battle of the sexes ++++

Regi James Erskine, med Billie Jean King, Bobby Riggs m fl

DOKUMENTÄR

“Battle of the sexes” skildrar bakgrunden till den legendariska tennismatchen mellan Billie Jean King och Bobby Riggs 1973. Briggs - en 55-årig, Austin Powers-liknande, hämtehårad före detta Wimbledon-mästare som ansåg att idrott inte var något för kvinnor och glatt kallade sig själv “ett sexistiskt svin” - utmanade King som rankades som världsetta i flera år runt den här tiden. När Riggs blev slagen inför 90 miljoner tv-tittare och de drygt 30 000 personerna på läktaren var det inte bara en personlig seger för Billie Jean King, utan också en seger för andra idrottsutövande kvinnor, den växande feministrörelsen och kvinnor i stort. Inte ett feminist- eller idrottsfilmsaficionado-öga är torrt när filmen slutar. Gåshud! Bio- och VoD-premiär i morgon, på kvinnodagen.

(Aftonbladet 14-03-07)

Blackfish - en hjärtslitande djurrättsdokumentärthriller

Filmtips! Skrev på TVdags om Blackfish (som jag tycker att man borde se).

Främling vid vatten ++++

Regi Alain Guiraudie, med Pierre Deladonchamps, Christophe Paou m fl

DRAMA/THRILLER

Semestertider, ett ensligt beläget cruisingställe vid en idyllisk sjö. Anonymt sex i buskarna, nakenbad, samtal, förälskelser. Franck attraheras av Michel, trots att han sett saker som gör att han inte borde. I prisbelönade “Främling vid vatten” är sexscenerna heta, explicita och rakt i ansiktet utan att det slås på stora sextrummor, samtidigt som filmen är kyligt observerande och lågmäld. Resultatet är en mycket sevärd dramathriller.

(Aftonbladet 14-02-14)

Alla hjärtans dag-filmtips

#TVdags

Har i veckan skrivit två texter på TVdags:

 Mitt Romney - en propagandaulv i apolitiska mysbyxor, om dokumentären Mitt.

Tour du Faso - Den verkligt vita sporten.

The look of love +++

Regi Michael Winterbottom, med Steve Coogan, Imogen Poots, Anna Friel m fl

DRAMA

Förra fredagen visades Michael Winterbottoms “The look of love” på Göteborgs filmfestival, i dag har den premiär på TriArt.se och Telias VoD-tjänst. Vanlig biopremiär blir det först i juli. (Ett experiment för att undersöka om det slår negativt mot biovisningarna. På tiden!) Filmen kretsar kring verklighetens Paul Raymond, som i 60-talets London startade ett porrimperium och blev Storbritanniens rikaste man. När Winterbottom och Steve Coogan jobbade tillsammans på “24 hour party people”, om Tony Wilson och Factory Records, var resultatet skruvat - och mycket bra. Den här gången har de gjort en traditionell sak utan krusiduller. Standard. Coogan går på halvfart, miljöer och kläder är fläckvis retrokul. Det är fixat och polerat och halkar runt i mellanrummet mellan lagom roligt och lagom gripande.

(Aftonbladet 14-01-31)

Nymphomaniac +++

Regi Lars von Trier, med Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf m fl

DRAMA

Nymfomani! Kändisar har explicit sex! Finporr! Producenten Peter Aalbeck Jensen är ett PR-geni, och media har än en gång svalt paketet han serverat. Förhandshysterin till trots, “Nymphomaniac” är mer tanke än kött och sex. Versionen vi får se är nedklippt med 90 minuter (mest sex, enligt PR-maskineriet), kvar finns fyra timmar.

Först: en gränd, en misshandlad kvinna på marken. Den förbipasserande Seligman hittar Joe, tar henne med sig hem, bäddar ner henne och sätter sig vid sängkanten och vill höra hennes berättelse. Hon, en självutnämnd nymfoman och dålig människa, börjar sina bekännelser med att berätta hur hon upptäckte sitt kön vid två års ålder, och fortsätter därifrån. Sexeskapad efter sexeskapad, flashback efter flashback, begär och skuld. Seligman är hennes raka motsats, försöker övertyga henne om att hon inte alls är en dålig människa, och kopplar hennes historier till konst, musik, religion, litteratur och flugfiske. Kropp och känsla möter tanke och teori. Hon har krävt mer av livet än andra. Han verkar varken ha krävt eller känt.

“Antichrist”, mästerverket “Melancholia” och “Nymphomaniac” utgör tillsammans en trilogi där von Trier behandlar egna depressioner, och sista delen är som hans filmer brukar vara mest. Det svänger mellan det omtumlande och hjärtslitande, mellan humor, djupdykande i psyken och barnsliga provokationer. Provokationsmässigt sänker han sig dessvärre lägre än någonsin, och drar filmen med sig ner.

Att “Nymphomaniac” är öppen för tolkningar pekar reaktionerna på, men här försöker von Trier också i hög grad skriva publiken på näsan i något som till stora delar känns som ett försvarstal: han vill reda ut bland annat anklagelserna om misogyni. Jag har aldrig förstått den invändningen - det har alltid så tydligt varit kvinnorna i filmerna han identifierat sig med. Men ja, “Nymphomaniac” har både hyllats och fått människor att misogynirasa. Det senare kanske mest över filmens andra del.

I den förlorar Joe förmågan till orgasm. Det som tidigare skänkt glädje gör det inte längre, hon känner ingenting - precis som livet ju ter sig för den deprimerade. Hon försöker allt, söker sig så småningom till masochism. Många har märkligt nog läst dessa scener som “kvinnomisshandel”. Snabb parallell: minns ni när de livströtta, likgiltiga männen i “Fight Club” hängav sig åt källarslagsmål och fysisk smärta för att känna att de levde? Inom såväl slagsmålsklubbar som masochism finns tydliga regler, och det är tydliga val att ge sig in i båda dessa världar. Hur får kvinnlig sexualitet på film se ut? Vem får skildra den? Finns sexmissbruk? von Trier utmanar fördomar, leker med fördomar, är fördomsfull. Vem dömer vi, och varför?

(Aftonbladet 14-01-31)

Hästmannen - den sista striden ++

Regi Peter Gerdehag, med Stig-Anders Svensson m fl

DOKUMENTÄR

Fortsättningen på uppmärksammade dokumentären “Hästmannen” (2006) kretsar kring bonden Stig-Anders Svenssons kamp mot myndigheterna för att få behålla sina hästar. Han har figurerat flitigt i medier och fått en stor skara fans, detta trots att han fått anmärkningar på bristande stallhygien, inte ska ha gett hästarna tilläckligt att ligga på, inte ha tillkallat veterinär när det behövts. Här har man vinklat det hårt till en fråga om rättvisa och moral, och publiken förväntas köpa Svenssons oskuld rakt av. När man ser hans - helt okommenterade - smutsiga kök och förfallna hus känns det dessvärre inte helt självklart att stallet skötts bättre. Det är helt enkelt svårt för dem som kan noll och intet om djurskötsel att avgöra vad som är rätt eller fel. Och ja, då faller filmen platt.

(Aftonbladet 14-01-24)