@Sweden

Hörrni! Jag är Sverige i veckan.

Cabin in the woods ++

Skräck/Komedi 

Regisserad av Drew Goddard med Bradley Whitford, Richard Jenkins, Kristen Connolly m fl 

Fem ungdomar är på väg till en avlägsen stuga i skogen där mobiltäckningen är dålig och ond, bråd, död lurar under mossan. Saker och ting går givetvis begränsat bra för de fem, och någon övervakar dessutom deras minsta rörelse. ”Cabin in the woods” är meta, har kallats ”smart”, och det heter att den ”vänder upp och ned på skräckgenren”. Om man med ”smart” och “vänder upp och ned på skräckgenren” menar att det är upplagt för oändliga forumdiskussioner om vad som egentligen händer och varför då, vad Joss Whedon och Drew Goddard egentligen vill säga, och vilket som refererade till vilken annan film, så ja. Då är ”Cabin in the woods” smart. Om man med ”smart” menar ”smart”, så nej. Det är samma gamla vanliga, med en otillräcklig twist och alldeles för mycket glimt i ögat. Det är visserligen fläckvis roligt, med mest av allt är det ett internt skämt fan boys (oavsett kön) emellan, där den inbyggda kritiken av samtida skräck och publikens egna del i våldet på duken är lika uddlös som gjord. Själv blir jag mest sugen på att se hur den liknande, men mer humorlösa, ”My little eye” från 2002 står sig i dag.  

Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

De 10 bästa svenska filmerna!

När FLM frågade vilka mina 10 svenska favoritfilmer var, svarade jag nästan så här, på volley. (Sen ångrade jag mig blixtsnabbt och bytte ut Persona mot Sommaren med Monika. Och sen kom jag på massor av andra filmer som borde vara med, men ja. Jag är värdelös på listor. Jag kan inte riktigt ta listor på allvar. Men i princip är det här mina 10 favoriter.)

En kärlekshistoria

Så här skrev jag om den när jag skrev om köksscener på film i Gourmet för några år sedan, och så här tycker jag fortfarande:

“Skaru ha ost eller korv?” Det finns två svenska mackbredarscener som förtjänar att gå till filmhistorien; den i Bo Widerbergs mästerliga “Kärlek 65”, och den i Roy Anderssons precis lika mästerliga “En kärlekshistoria”. När Annika (Ann-Sofie Kylin) står i sitt kök och gör mackor till pojkvännen Pär (Rolf Sohlman) är det så vackert att hjärtat nästan stannar. Blickarna, spänningen, duralexglasen, de fint upplagda smörgåsarna och smaskandet och fnisset när de äter. Det är så mycket kärlek i de där mackorna, så mycket elektricitet i luften. Roy Andersson fångar med en exakthet som sällan överträffats - varken på hemmaplan eller utomlands - hur det är att vara tonåring-snart-vuxen och kär, och lyckas i den här scenen göra poesi av något så vardagligt som några smörgåsar med prickig korv. De flesta i deras omgiving är sorgliga figurer, hårda och lite kantstötta av livet, men Pär och Annika är så oändligt fina med varandra att man vill knyckla ihop dem och bära dem med sig i fickan jämt.

Barnvagnen

Scenen ovanför brukar omtalas som den bästa i filmen, men det är, rent objektivt sett, helt fel. Den bästa scenen är den där Inger Taube sitter på bussen med sin kristallkrona. Hennes ansikte! Leendet! Magi!


Barnens ö

Hjärtslitande melankoli, storslagen livsglädje och stockholmska 80-talsmiljöer till tonerna av Jean Michel Jarre! Slutscenen ovanför gör mig gåshudsknottrig varje gång.


Mannen på taket

Widerberg siktade på French Connection, och gjorde en film som var ännu bättre. 

Flicka och hyacinter

Fröken Ensam! Bergmans omdöme: "Ett absolut mästerverk! 24 karat. Fulländat!” Mitt omdöme: Håller med.

Två killar och en tjej

När Lasse Hallströms tidiga romkoms släpptes i en box skrev jag så här om dem på Weird Science:

Det finns inte bara fingertoppskänslig dialog, fantastiskt roliga och helt oförglömliga repliker som »Kär?! I min ålder får man vara glad om man har jämn och fin avföring«, eller saker som Stig Ossian Ericsons helt obetalbara, desperata falsettskrik efter ännu en misslyckad tagning under reklamfilmsinpelningen i Jag är med barn (40 minuter och 13 sekunder in, om du vill följa mitt exempel och köra det på loop), eller en halvnaken Brasse som uppflugen på en kamel i en afrikansk turistort utbrister i ett »Det här känns inte bra. Känns inte romantiskt«. Det finns också scener som kastar dig mellan djupaste allvar och ett gråthulkande storskratt på en nanosekund. Som när en dittills känslokall Magnus Härenstam går loss på möblerna, får ut alla känslorna på en och samma gång och efteråt lite generat säger »Det var visst något som ville komma ut där tror jag«. 

Personkemin, energin och vänskapen mellan Lasse, Magnus och Brasse går rakt genom skärmen, rakt in i hjärtat och KA-BLAM!-exploderar.

Häxan 

Ofattbart att den gjordes 1922!

Kärlek 65

Enarmade bandit-bärandet! Skottlossningen och mackbredandet! Aaaaaahh!

Flickorna

Om dansscenen på hotellrummet hade funnits på YouTube hade jag tittat minst en gång om dagen. Men nu gör den inte det, så ni får hålla till godo med slutscenen.


Sommaren med Monika 

I teorin är Persona en bättre film. Men Sommaren med Monika känns mer, och det är den här scenen jag direkt tänkte på när beskedet om Bergmans död kablades ut härom sommaren. Att möta Harriet Anderssons blick utan att få gåshud, en omöjlighet.


Persona

Så, Persona hamnar alltså utanför listan. (Några andra jag missade, låt oss kalla dem bubblare: Kvarteret Korpen, Sven Klangs kvintett, Mannen från Mallorca, Falsk som vatten, Flickan, Lasermannen och säkert ganska många fler.)


UPPDATERING: Glömde Firmafesten! Andra bortglömda bubblare: Fucking Åmål! Flickan från tredje raden! Utvandrarna! Picassos äventyr! Älskande par!


Vilka är dina svenska favoriter? 

--

Bonus: En lista över Bergmans svenska favoriter.


--


(Ber om ursäkt för att inlägget ser ut som skräp. Esteten inom mig mår dåligt. Det här nya Blogger är inte min nya bästa kompis, och det var också när jag gick över som jag av outgrundlig anledning blev av med min fina länklista. Kvar fanns en flera år gammal och ouppdaterad blogg roll. Ska ordna vid tillfälle.)