fredag, april 20, 2007
Kjell Häglund skriver väldigt fint idag. Så pass att jag i skrivande stund sitter och gråter framför datorn. En vän drabbades nyligen av en sorg så stor att det är omöjligt att greppa. Ringde honom igår fast jag egentligen inte vågade, och jag som mest brukar trösta genom att få folk att se det stora perspektivet, genom att få folk att skratta lite åt sig själva och situationen, se att det finns något bra i allt, visste inte riktigt vad jag skulle säga. Vissa händelser finns det inget bra i. Ingenting. Jag var också så rädd att jag på något sätt skulle få allt att handla om mig under samtalet genom att börja gråta själv. Jag försökte att bara låna ut mina öron till all sorg, och lyckades hålla mig nästan hela tiden.
mm. Vissa händelser finns det verkligen inget bra i. Det kan också vara enormt betungande att råka ut för de som vill påstå något annat när man försöker hantera den typen av händelser. För mig var största hjälpen många gånger tystnad, eller enbart gråt, istället för tröst i form av positivt tänkande kring en händelse som var allt utom just positiv. Du ska nog inte vara rädd för att gråta, vad du än har för syften bakom gråten så är den trots allt ett uttryck för känslor. Ord, kändes i alla fall för mig mer påtrångande, så mycket lättare att säga fel, eller höra fel mär det gäller verbalt språk, än konkret gråt. Så var det för mig, så är det än idag. Vissa saker finns det verkligen inget bra i, varken nrä de sker eller ju längre tiden går. Ibland önskar man att man var en grösnsak utan minne och varseblivning.
SvaraRaderaNäää, jag förstår inte hur du kan få det till att man skulle kunna tro/tycka att det skulle (börja) handla om dig bara för att du börjar gråta!?
SvaraRaderaTack för lästipset oxå. Jag vågade knappt fortsätta läsa när jag väl hade börjat.
ml: människor sörjer på så olika sätt, och det är så lätt att behandla andra som man vill bli behandlad själv istället för att känna av läget. När jag är ledsen själv blir jag t ex arg när folk tröstar mig på åhhhh gumman-sätt. Men det är ju så olika beroende på vad som hänt.
SvaraRaderabine: nej, det kanske bara som jag inbillar mig, och tänker konstigt kring - eftersom jag tack och lov så sällan stöter på riktig, nattsvart sorg.