Främling vid vatten ++++

Regi Alain Guiraudie, med Pierre Deladonchamps, Christophe Paou m fl

DRAMA/THRILLER

Semestertider, ett ensligt beläget cruisingställe vid en idyllisk sjö. Anonymt sex i buskarna, nakenbad, samtal, förälskelser. Franck attraheras av Michel, trots att han sett saker som gör att han inte borde. I prisbelönade “Främling vid vatten” är sexscenerna heta, explicita och rakt i ansiktet utan att det slås på stora sextrummor, samtidigt som filmen är kyligt observerande och lågmäld. Resultatet är en mycket sevärd dramathriller.

(Aftonbladet 14-02-14)

Alla hjärtans dag-filmtips

#TVdags

Har i veckan skrivit två texter på TVdags:

 Mitt Romney - en propagandaulv i apolitiska mysbyxor, om dokumentären Mitt.

Tour du Faso - Den verkligt vita sporten.

The look of love +++

Regi Michael Winterbottom, med Steve Coogan, Imogen Poots, Anna Friel m fl

DRAMA

Förra fredagen visades Michael Winterbottoms “The look of love” på Göteborgs filmfestival, i dag har den premiär på TriArt.se och Telias VoD-tjänst. Vanlig biopremiär blir det först i juli. (Ett experiment för att undersöka om det slår negativt mot biovisningarna. På tiden!) Filmen kretsar kring verklighetens Paul Raymond, som i 60-talets London startade ett porrimperium och blev Storbritanniens rikaste man. När Winterbottom och Steve Coogan jobbade tillsammans på “24 hour party people”, om Tony Wilson och Factory Records, var resultatet skruvat - och mycket bra. Den här gången har de gjort en traditionell sak utan krusiduller. Standard. Coogan går på halvfart, miljöer och kläder är fläckvis retrokul. Det är fixat och polerat och halkar runt i mellanrummet mellan lagom roligt och lagom gripande.

(Aftonbladet 14-01-31)

Nymphomaniac +++

Regi Lars von Trier, med Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf m fl

DRAMA

Nymfomani! Kändisar har explicit sex! Finporr! Producenten Peter Aalbeck Jensen är ett PR-geni, och media har än en gång svalt paketet han serverat. Förhandshysterin till trots, “Nymphomaniac” är mer tanke än kött och sex. Versionen vi får se är nedklippt med 90 minuter (mest sex, enligt PR-maskineriet), kvar finns fyra timmar.

Först: en gränd, en misshandlad kvinna på marken. Den förbipasserande Seligman hittar Joe, tar henne med sig hem, bäddar ner henne och sätter sig vid sängkanten och vill höra hennes berättelse. Hon, en självutnämnd nymfoman och dålig människa, börjar sina bekännelser med att berätta hur hon upptäckte sitt kön vid två års ålder, och fortsätter därifrån. Sexeskapad efter sexeskapad, flashback efter flashback, begär och skuld. Seligman är hennes raka motsats, försöker övertyga henne om att hon inte alls är en dålig människa, och kopplar hennes historier till konst, musik, religion, litteratur och flugfiske. Kropp och känsla möter tanke och teori. Hon har krävt mer av livet än andra. Han verkar varken ha krävt eller känt.

“Antichrist”, mästerverket “Melancholia” och “Nymphomaniac” utgör tillsammans en trilogi där von Trier behandlar egna depressioner, och sista delen är som hans filmer brukar vara mest. Det svänger mellan det omtumlande och hjärtslitande, mellan humor, djupdykande i psyken och barnsliga provokationer. Provokationsmässigt sänker han sig dessvärre lägre än någonsin, och drar filmen med sig ner.

Att “Nymphomaniac” är öppen för tolkningar pekar reaktionerna på, men här försöker von Trier också i hög grad skriva publiken på näsan i något som till stora delar känns som ett försvarstal: han vill reda ut bland annat anklagelserna om misogyni. Jag har aldrig förstått den invändningen - det har alltid så tydligt varit kvinnorna i filmerna han identifierat sig med. Men ja, “Nymphomaniac” har både hyllats och fått människor att misogynirasa. Det senare kanske mest över filmens andra del.

I den förlorar Joe förmågan till orgasm. Det som tidigare skänkt glädje gör det inte längre, hon känner ingenting - precis som livet ju ter sig för den deprimerade. Hon försöker allt, söker sig så småningom till masochism. Många har märkligt nog läst dessa scener som “kvinnomisshandel”. Snabb parallell: minns ni när de livströtta, likgiltiga männen i “Fight Club” hängav sig åt källarslagsmål och fysisk smärta för att känna att de levde? Inom såväl slagsmålsklubbar som masochism finns tydliga regler, och det är tydliga val att ge sig in i båda dessa världar. Hur får kvinnlig sexualitet på film se ut? Vem får skildra den? Finns sexmissbruk? von Trier utmanar fördomar, leker med fördomar, är fördomsfull. Vem dömer vi, och varför?

(Aftonbladet 14-01-31)

Hästmannen - den sista striden ++

Regi Peter Gerdehag, med Stig-Anders Svensson m fl

DOKUMENTÄR

Fortsättningen på uppmärksammade dokumentären “Hästmannen” (2006) kretsar kring bonden Stig-Anders Svenssons kamp mot myndigheterna för att få behålla sina hästar. Han har figurerat flitigt i medier och fått en stor skara fans, detta trots att han fått anmärkningar på bristande stallhygien, inte ska ha gett hästarna tilläckligt att ligga på, inte ha tillkallat veterinär när det behövts. Här har man vinklat det hårt till en fråga om rättvisa och moral, och publiken förväntas köpa Svenssons oskuld rakt av. När man ser hans - helt okommenterade - smutsiga kök och förfallna hus känns det dessvärre inte helt självklart att stallet skötts bättre. Det är helt enkelt svårt för dem som kan noll och intet om djurskötsel att avgöra vad som är rätt eller fel. Och ja, då faller filmen platt.

(Aftonbladet 14-01-24)

Jack Ryan: Shadow Recruit ++

Regi Kenneth Branagh, med Chris Pine, Kenneth Branagh, Keira Knightley m fl

ACTION/THRILLER

Den femte filmen om Tom Clancys figur Jack Ryan är den första som inte bygger direkt på någon av böckerna, och här går studenten Ryan med i marinkåren på grund av attacken på World Trade Center, utför hjältedåd med bruten rygg och blir därefter analytiker. Så småningom hamnar han i Moskva för att försöka stoppa en genomond oligark (Kenneth Branagh själv) vars ljusskygga verksamhet och genomonda planer - förgörelse av den amerikanska ekonomin, vilket ju känns brännande aktuellt och så vidare - styrs från ett högteknologiskt kontor med blått ljus, glasväggar och blippande, ljudlösa glasdörrar. Biljakter, koreograferade slagsmål, kopierande av hårddiskar och högteknologiskt CIA-spanande från en skåpbil följer. Snowball is rolling. Blipp, blipp. It’s a go. Blipp. Det är inte särskilt spännande. Det är mest kladdheroiskt, humorlöst och gjort helt enligt mallen. Svenske Peter Andersson har en liten roll som en mestadels stum hantlangare, Keira Knightley har en meningslös flickvänsroll, Kevin Costners biroll är småmysig och Chris Pine som Ryan är ljummen. Nej, har du ett Jack Ryan-behov att fylla rekommenderar i stället den förra filmen i serien, “Sum of all fears”.

(Aftonbladet 14-01-17)

Bästa läsningen 2013

Här kan man läsa alla Paris Review-intervjuer. 

Årsbästalistan!

Har glömt att länka till årsbästalistan! Här är den hur som helst. 

--

Mina recensioner av Spring breakers, Stories we tell, Paradis: Kärlek, The Master och This is 40.

Dagarnas skum ++++

Regi Michel Gondry, med Romain Duris, Audrey Tautou, Omar Sy m fl 

DRAMA/KOMEDI 

Pojke möter flicka, flicka får en dödligt farlig näckros i lungan, pojkens bästa vän är besatt av författaren Jean-Sol Partre, dublonerna börjar sina och det kommer slemmiga ålar ur vattenkranen. I filmatiseringen av Boris Vians kultförklarade “Dagarnas skum” (1947) förvandlar Michel Gondry bokens jazziga ordanarki till Gondrysk bildanarki, på ett sätt som gör tanken på någon annan lika lämplig regissör helt och hållet omöjlig. Filmen står aldrig still, den är ett surrealistiskt fantasiflöde i fantastiska miljöer, ett drömtillstånd. 125 minuter knas är dessvärre att ta knaserierna någon halvtimme för långt, och kärlekshistorien är möjligen både platt och oengagerande - men är inte heller den största anledningen att gå och se “Dagarnas skum”. Det är däremot det faktum att Gondry är en helt unik filmskapare.

Publicerad i Aftonbladet.

Perfect mothers ++++

Regi Anne Fontaine, med Naomi Watts, Robin Wright m fl 

DRAMA 

Två lekande flickbästisar, som inom någon filmminut förvandlas till två kvinnor: mammor till två lekande pojkbästisar som i sin tur, inom ytterligare någon filmminut, förvandlas till unga män som båda inom kort kommer att inleda ett förhållande med varandras respektive mammor. De fyra bildar en bubbla, en egen värld där ingen annan får plats. Det låter komplicerat, melodramatiskt och såpaartat, men filmatiseringen av Doris Lessings “The Grandmothers” blir aldrig det. Allt passerar så svalt och omärkvärdigt att det finns en känsla av science fiction, som om det utspelar sig på en annan planet där sådana här relationer vore rimligare. Det är mycket skickligt berättat, och Naomi Watts och Robin Wright är båda strålande i rollerna. Det är fantastiskt att se en så odömande skildring av två sexuella kvinnor, vars vänskap dessutom tål vad som helst, följer med genom passion, sorg, skratt. “Perfect Mothers” har provocerat många kritiker, och väcker många tankar. Skulle de här relationerna vara möjliga i en annan klass, i en annan sorts krets? Nej. Skulle man kunna vända på mans- och kvinnorollerna? Verkligen inte. Ska man se filmen? Ja.

Publicerad i Aftonbladet.

Battle of the year +

Regi Benson Lee, med Josh Holloway, Laz Alonso, Chris Brown m fl 

DANSFILM 

Benson Lee har gjort en spelfilmsversion av egna dokumentären “Planet B-Boy”, som följde olika lag runt den prestigefulla breakdancetävlingen Battle of the year. Resultatet lämnar en del övrigt att önska: en före detta coach på deken får i uppdrag att på kort tid sätta ihop ett lag och få dem i form för tävlingen. Han måste kasta fickpluntan och få ett gäng unga killar att släppa sina egon, få dem att förstå att det inte finns något “jag” i “lag”, inget “I” i “team”. Dansarna i “Planet B-Boy” är oerhört skickliga, och med längre tagningar och en kamera på avstånd fick man se precis hur skickliga. I “Battle of the year” har Lee ställt kameran så nära, och klippt upp så mycket att man knappt får se dansarna fullfölja en rörelse - och då finns det inte mycket kvar att ha.

(Aftonbladet 13-12-06)

Lovelace ++

Regi Rob Epstein och Jeffrey Friedman, med Amanda Seyfried, James Franco, Peter Sarsgaard m fl 

DRAMA 

“Den är helknäpp. Halva boken klagar över de förskräckliga saker jag tvingades göra. Den andra halvan berättar om hur mycket jag gillar att göra saker jag tvingades att göra. Förläggarna tycks tro att halva sanningen är bättre än ingen sanning alls. För mig är alltihopa fortfarande bara lögner.” 

Så skrev Linda Lovelace i “Skärseld”, om en av de tidigare självbiografier hon medförfattat. Något liknande skulle kunna sägas om “Lovelace”, filmversionen av hur Linda Boreman fick ett nytt namn, och hur hon i och med supersuccén “Långt ner i halsen” (1972) gjorde porr mainstream, blev porrens första superstjärna och gav den sexuella revolutionen ett ansikte.

Fokus i filmen ligger på hennes relation med förste maken, Chuck Traynor. Att han var våldsam, dominant och manipulativ var inget han själv höll hemligt, men han förnekade att han tvingat in Lovelace i prostitution och porr - vilket hon hävdade. Vad som är sant visste bara de, men många har, inte oväntat, uttalat sig och kallat hennes version för “efterhandskonstruktioner”. För att göra alla glada har man - tadaa! - löst det med att ta upp båda versionerna i “Lovelace”.

Första halvan av filmen är den i alla fall snäppet gladare versionen av vad som hände. Discomusik, inslag av humor, frigörelsen från strikta föräldrar, sexuellt uppvaknande. Den andra halvan: stråkar, en nedåtgående spiral av våld, våldtäkt och hot. Ändå är det en vittvättad version av hennes berättelse, många av de mörkaste delarna har utelämnats eller tonats ner. I filmen ryms inte heller åren när hon var en aktiv porrmotståndare. Ett snabbt klipp ur en av de teveintervjuer där hon berättade att hon blivit utnyttjad, inte mer.  

Hon får heller inte vara en hel människa. I “Lovelace” är hon kort och gott Oskyldig, sedan ett Offer. Till sist, en Överlevare. Hon tar sig ur en usel relation, kommer ut på andra sidan med ny, snäll man och gulligt barn och en mamma som äntligen kramar henne. Att hon dog utblottad, övergiven av både porrbransch och radikalfeminister, har liksom glömts bort. Helknäppt, var ordet.  

SE DET HÄR I STÄLLET: 

Regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman har också gjort den mycket sevärda dokumentären “The Celluloid Closet” tillsammans. Se den.

(Aftonbladet 13-11-29)

Carrie ++

Regi Kimberly Peirce, med Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde m fl 

SKRÄCK/DRAMA 

En mobbad och utstött tonåring med telekinetiska förmågor och en fanatiskt religiös mamma blir - som ett resultat av en mobbares dåliga samvete - bjuden på skolbalen, vilket får ödesdigra konsekvenser. Att regissören Kimberly Peirce gör en remake på Brian De Palmas Stephen King-filmatisering från 1976 är oväntat, men ändå inte helt oväntat med tanke på hur hon i långfilmsdebuten “Boys don’t cry” skildrade utanförskap och önskan att komma in. Hennes Carrie hade kunnat bli bra. Men, blev det inte. De Palmas “Carrie” är ett mästerverk, och det är självklart svårt, snudd på omöjligt, att toppa Sissy Spacecks och Piper Lauries fantastiska skådespelarprestationer därifrån, eller De Palma-känslan i stort - men här når det inte ens halvvägs. Remakes brukar dumma till, korta ner och snabba upp, Peirces remake känns tvärtom längre och seg som sirap, och dessutom har man komplicerat saker som i originalet är fullständigt glasklara. Det är i mångt och mycket en karbonkopia, där flera av de justeringar och uppdateringar som ändå gjorts känns klumpiga och onödiga.

(Aftonbladet 2013-11-29)

Augmented Society

Så hopplöst övergivet är det här hörnet av världen att jag glömt skriva att jag sedan några månader är redaktör på halvtid för Augmented Society, som drivs av Filminstitutet. Det är jag hur som helst. Uppdraget är att lyfta filmens roll i samhället, och belysa aktuella nyhetshändelser eller samhällsfrågor med hjälp av film. Här är ett axplock av texterna som hittills lagts upp:

Richard Stallman om frihet, övervakning och MPAA.

Ann Heberlein om Harold, Maude och Döden. 

Marc Cousins om frihet, en brittisk roadmovie med Strindbergska repliker, Harriet Andersson och Victor Sjöströmska landskap.

Anna Höglund om filmvampyrer som en metafor för 1980-talets HIV-skräck.

"I am Spartacus"! Maryam Ebrahimi om frihet på film. 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli om medelklass och Woody Allenska neuroser. 

Anne Brynolf om epidemier och ett högst möjligt skräckscenario. 

Klara Bohlin Thysell, nybliven världsmästare i armbrytning, om filmerna som tagit henne genom sjukdomar och mästerskap.

Fredrik Westerlund om Sopor och kungahuset.

"I'm as mad as hell!" Baker Karim om filmen som symboliserar hans visioner för svensk films framtid.

Åsa Avdic om sparsamma helveteshundar, pragmatiska töntar och ekonomi på film. 

Svenska Freds Anna Ek om fred och fredsarbete på film. 

Lars Ohly om en politisk thriller. 

Fler texter hittar man alltså på AugmentedSociety.se.

Hojta gärna om du har förslag på ämnen eller personer som borde skriva!

Ender's Game ++++

Regi Gavin Hood, med Asa Butterfield, Hailee Steinfeld, Harrison Ford m fl 

SCIENCE FICTION-ÄVENTYR 

Framtid. Jorden attackeras av utomjordingar, slaget hade varit förlorat om det inte varit för en enda man. 50 år senare bygger fienden upp sin flotta på nytt, mänsklighetens enda hopp är att man bland världens mest talangfulla barn hittar en stark ledare. Är pojken Ender det de söker? Filmatiseringen av Orson Scott Cards bästsäljande roman har omgärdats av kontroverser, och författarens många grovt homofobiska uttalanden har lett till uppmaningar om bojkott. Av några sådana åsikter syns dock inte ett spår i filmen, det är tvärtom en episk, storslagen saga om empati och tolerans. (Card ska enligt uppgift inte få en krona av filmens intäkter, men tjänar förstås pengar på att försäljningen av boken ökar. Ett moraliskt dilemma.) “Ender’s game” följer på bästa sätt mallen för filmer om de utstöttas revansch, om laganda och mot alla odds-upplägg. Det är pampigt och bombastiskt - och djupt sympatiskt. Hur den skildrar spel och samspel mellan barn, hur den tar upp stora frågor. Känner du någon yngre tonåring, ta med den och en vän på bio i helgen. “Ender’s game” har alla förutsättningar att bli yngre generationers krig-bland-stjärnorna-klassiker.

Publicerad i Aftonbladet.

Betties resa +++

Regi Emmanuelle Bercot, med Catherine Deneuve, Nemo Schiffman, Gérard Garouste m fl 

DRAMA 

En åldrande, före detta Fröken Bretagne. Hennes älskare har just skaffat sig en annan, yngre älskarinna. Restaurangen hon driver är konkursmässig. Bettie ursäktar sig från köksslamret, tar bilen och släpper allt. Ger sig i väg på en cigarettjakt som leder henne längre och längre bort. Plötsligt får hon ett barnbarn hon knappt sett på halsen. “Betties resa” är som så många andra roadmovies en film om inre resor, och givetvis växer Bettie av de diverse människor hon möter längs de franska landsvägarna. Ett av filmens finaste möten är det med en farbror som med uppsvällda och skakiga fingrar försöker rulla henne en cigarett och berättar om en gammal kärlek. Scenen är djupt rörande, och filmen är full av glimrande skådespelarinsatser och vackert slitna ansikten. Länge gör den något åtminstone lite eget av genrens klichéer, men när säcken ska knytas ihop mot slutet blir resultatet dessvärre att allt som dittills byggts upp dras i smutsen.

Publicerad i Aftonbladet.

Cykla med Molière +++

Regi Philippe Guay, med Fabrice Luchini, Lambert Wilson m fl 

KOMEDI 

En känd, folkkär skådespelare åker till Île de Ré för att försöka övertyga en gammal kollega att vara med i en uppsättning av Molières “Misantropen”. Den senare - en misantrop, förstås! - har mer eller mindre isolerat sig från omvärlden på ön, och säger tvärnej. De bestämmer sig ändå för att repetera pjäsen tillsammans i några dagar, för att känna på tanken. De vänder och vrider på alexandriner, cyklar omking, pratar känslor, träffar en frånskild italienska. Mansromansar i största allmänhet.  “Cykla med Moliére” är lättförglömligt filmfluff, med franskt småmysig stämning och några misslyckade slapstickelement av typen “cykla ner i ån”. En småputtrig bagatell som lever långt på fina skådespelarinsatser från både Fabrice Luchini och Lambert Wilson.

Publicerad i Aftonbladet.

Bram med myror i brallorna +++

Regi Anna van der Heide, med Coen van Overdam, Katja Herbers m fl 

BARNFILM  

Bram har längtat efter att börja skolan, men redan första dagen blir han besviken. Han har för mycket myror i benen för att kunna koncentrera sig. Det är en film om hur det är att växa upp med ADHD, och ger en fin och fantasifull glimt in i ett huvud fyllt av tankar som inte går att stänga av. Men också, en bild av hur tungt det kan vara att vara annorlunda, och av hur ADHD kan påverka en familj. Dubbad till svenska.

Publicerad i Aftonbladet. 

Dirty Wars ++

Regi Rick Rowley med Jeremy Scahill m fl 

DOKUMENTÄR 

Journalisten Jeremy Scahill granskar den amerikanska underrättelsetjänsten JSOC (Joint Special Operations Command), och gräver fram info om ett antal brutala tillslag i Mellanöstern. Informationen som framkommer är visserligen både viktig och skrämmande, men den största ingrediensen  i “Dirty wars” är en självgod journalist som - ständigt i bild -  poängterar det egna modet och gärna vill framstå som en större bricka i spelet än vad han under filmens gång visar sig vara.

Publicerad i Aftonbladet.