Battle of the year +

Regi Benson Lee, med Josh Holloway, Laz Alonso, Chris Brown m fl 

DANSFILM 

Benson Lee har gjort en spelfilmsversion av egna dokumentären “Planet B-Boy”, som följde olika lag runt den prestigefulla breakdancetävlingen Battle of the year. Resultatet lämnar en del övrigt att önska: en före detta coach på deken får i uppdrag att på kort tid sätta ihop ett lag och få dem i form för tävlingen. Han måste kasta fickpluntan och få ett gäng unga killar att släppa sina egon, få dem att förstå att det inte finns något “jag” i “lag”, inget “I” i “team”. Dansarna i “Planet B-Boy” är oerhört skickliga, och med längre tagningar och en kamera på avstånd fick man se precis hur skickliga. I “Battle of the year” har Lee ställt kameran så nära, och klippt upp så mycket att man knappt får se dansarna fullfölja en rörelse - och då finns det inte mycket kvar att ha.

(Aftonbladet 13-12-06)

Lovelace ++

Regi Rob Epstein och Jeffrey Friedman, med Amanda Seyfried, James Franco, Peter Sarsgaard m fl 

DRAMA 

“Den är helknäpp. Halva boken klagar över de förskräckliga saker jag tvingades göra. Den andra halvan berättar om hur mycket jag gillar att göra saker jag tvingades att göra. Förläggarna tycks tro att halva sanningen är bättre än ingen sanning alls. För mig är alltihopa fortfarande bara lögner.” 

Så skrev Linda Lovelace i “Skärseld”, om en av de tidigare självbiografier hon medförfattat. Något liknande skulle kunna sägas om “Lovelace”, filmversionen av hur Linda Boreman fick ett nytt namn, och hur hon i och med supersuccén “Långt ner i halsen” (1972) gjorde porr mainstream, blev porrens första superstjärna och gav den sexuella revolutionen ett ansikte.

Fokus i filmen ligger på hennes relation med förste maken, Chuck Traynor. Att han var våldsam, dominant och manipulativ var inget han själv höll hemligt, men han förnekade att han tvingat in Lovelace i prostitution och porr - vilket hon hävdade. Vad som är sant visste bara de, men många har, inte oväntat, uttalat sig och kallat hennes version för “efterhandskonstruktioner”. För att göra alla glada har man - tadaa! - löst det med att ta upp båda versionerna i “Lovelace”.

Första halvan av filmen är den i alla fall snäppet gladare versionen av vad som hände. Discomusik, inslag av humor, frigörelsen från strikta föräldrar, sexuellt uppvaknande. Den andra halvan: stråkar, en nedåtgående spiral av våld, våldtäkt och hot. Ändå är det en vittvättad version av hennes berättelse, många av de mörkaste delarna har utelämnats eller tonats ner. I filmen ryms inte heller åren när hon var en aktiv porrmotståndare. Ett snabbt klipp ur en av de teveintervjuer där hon berättade att hon blivit utnyttjad, inte mer.  

Hon får heller inte vara en hel människa. I “Lovelace” är hon kort och gott Oskyldig, sedan ett Offer. Till sist, en Överlevare. Hon tar sig ur en usel relation, kommer ut på andra sidan med ny, snäll man och gulligt barn och en mamma som äntligen kramar henne. Att hon dog utblottad, övergiven av både porrbransch och radikalfeminister, har liksom glömts bort. Helknäppt, var ordet.  

SE DET HÄR I STÄLLET: 

Regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman har också gjort den mycket sevärda dokumentären “The Celluloid Closet” tillsammans. Se den.

(Aftonbladet 13-11-29)

Carrie ++

Regi Kimberly Peirce, med Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde m fl 

SKRÄCK/DRAMA 

En mobbad och utstött tonåring med telekinetiska förmågor och en fanatiskt religiös mamma blir - som ett resultat av en mobbares dåliga samvete - bjuden på skolbalen, vilket får ödesdigra konsekvenser. Att regissören Kimberly Peirce gör en remake på Brian De Palmas Stephen King-filmatisering från 1976 är oväntat, men ändå inte helt oväntat med tanke på hur hon i långfilmsdebuten “Boys don’t cry” skildrade utanförskap och önskan att komma in. Hennes Carrie hade kunnat bli bra. Men, blev det inte. De Palmas “Carrie” är ett mästerverk, och det är självklart svårt, snudd på omöjligt, att toppa Sissy Spacecks och Piper Lauries fantastiska skådespelarprestationer därifrån, eller De Palma-känslan i stort - men här når det inte ens halvvägs. Remakes brukar dumma till, korta ner och snabba upp, Peirces remake känns tvärtom längre och seg som sirap, och dessutom har man komplicerat saker som i originalet är fullständigt glasklara. Det är i mångt och mycket en karbonkopia, där flera av de justeringar och uppdateringar som ändå gjorts känns klumpiga och onödiga.

(Aftonbladet 2013-11-29)

Augmented Society

Så hopplöst övergivet är det här hörnet av världen att jag glömt skriva att jag sedan några månader är redaktör på halvtid för Augmented Society, som drivs av Filminstitutet. Det är jag hur som helst. Uppdraget är att lyfta filmens roll i samhället, och belysa aktuella nyhetshändelser eller samhällsfrågor med hjälp av film. Här är ett axplock av texterna som hittills lagts upp:

Richard Stallman om frihet, övervakning och MPAA.

Ann Heberlein om Harold, Maude och Döden. 

Marc Cousins om frihet, en brittisk roadmovie med Strindbergska repliker, Harriet Andersson och Victor Sjöströmska landskap.

Anna Höglund om filmvampyrer som en metafor för 1980-talets HIV-skräck.

"I am Spartacus"! Maryam Ebrahimi om frihet på film. 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli om medelklass och Woody Allenska neuroser. 

Anne Brynolf om epidemier och ett högst möjligt skräckscenario. 

Klara Bohlin Thysell, nybliven världsmästare i armbrytning, om filmerna som tagit henne genom sjukdomar och mästerskap.

Fredrik Westerlund om Sopor och kungahuset.

"I'm as mad as hell!" Baker Karim om filmen som symboliserar hans visioner för svensk films framtid.

Åsa Avdic om sparsamma helveteshundar, pragmatiska töntar och ekonomi på film. 

Svenska Freds Anna Ek om fred och fredsarbete på film. 

Lars Ohly om en politisk thriller. 

Fler texter hittar man alltså på AugmentedSociety.se.

Hojta gärna om du har förslag på ämnen eller personer som borde skriva!

Ender's Game ++++

Regi Gavin Hood, med Asa Butterfield, Hailee Steinfeld, Harrison Ford m fl 

SCIENCE FICTION-ÄVENTYR 

Framtid. Jorden attackeras av utomjordingar, slaget hade varit förlorat om det inte varit för en enda man. 50 år senare bygger fienden upp sin flotta på nytt, mänsklighetens enda hopp är att man bland världens mest talangfulla barn hittar en stark ledare. Är pojken Ender det de söker? Filmatiseringen av Orson Scott Cards bästsäljande roman har omgärdats av kontroverser, och författarens många grovt homofobiska uttalanden har lett till uppmaningar om bojkott. Av några sådana åsikter syns dock inte ett spår i filmen, det är tvärtom en episk, storslagen saga om empati och tolerans. (Card ska enligt uppgift inte få en krona av filmens intäkter, men tjänar förstås pengar på att försäljningen av boken ökar. Ett moraliskt dilemma.) “Ender’s game” följer på bästa sätt mallen för filmer om de utstöttas revansch, om laganda och mot alla odds-upplägg. Det är pampigt och bombastiskt - och djupt sympatiskt. Hur den skildrar spel och samspel mellan barn, hur den tar upp stora frågor. Känner du någon yngre tonåring, ta med den och en vän på bio i helgen. “Ender’s game” har alla förutsättningar att bli yngre generationers krig-bland-stjärnorna-klassiker.

Publicerad i Aftonbladet.

Betties resa +++

Regi Emmanuelle Bercot, med Catherine Deneuve, Nemo Schiffman, Gérard Garouste m fl 

DRAMA 

En åldrande, före detta Fröken Bretagne. Hennes älskare har just skaffat sig en annan, yngre älskarinna. Restaurangen hon driver är konkursmässig. Bettie ursäktar sig från köksslamret, tar bilen och släpper allt. Ger sig i väg på en cigarettjakt som leder henne längre och längre bort. Plötsligt får hon ett barnbarn hon knappt sett på halsen. “Betties resa” är som så många andra roadmovies en film om inre resor, och givetvis växer Bettie av de diverse människor hon möter längs de franska landsvägarna. Ett av filmens finaste möten är det med en farbror som med uppsvällda och skakiga fingrar försöker rulla henne en cigarett och berättar om en gammal kärlek. Scenen är djupt rörande, och filmen är full av glimrande skådespelarinsatser och vackert slitna ansikten. Länge gör den något åtminstone lite eget av genrens klichéer, men när säcken ska knytas ihop mot slutet blir resultatet dessvärre att allt som dittills byggts upp dras i smutsen.

Publicerad i Aftonbladet.

Cykla med Molière +++

Regi Philippe Guay, med Fabrice Luchini, Lambert Wilson m fl 

KOMEDI 

En känd, folkkär skådespelare åker till Île de Ré för att försöka övertyga en gammal kollega att vara med i en uppsättning av Molières “Misantropen”. Den senare - en misantrop, förstås! - har mer eller mindre isolerat sig från omvärlden på ön, och säger tvärnej. De bestämmer sig ändå för att repetera pjäsen tillsammans i några dagar, för att känna på tanken. De vänder och vrider på alexandriner, cyklar omking, pratar känslor, träffar en frånskild italienska. Mansromansar i största allmänhet.  “Cykla med Moliére” är lättförglömligt filmfluff, med franskt småmysig stämning och några misslyckade slapstickelement av typen “cykla ner i ån”. En småputtrig bagatell som lever långt på fina skådespelarinsatser från både Fabrice Luchini och Lambert Wilson.

Publicerad i Aftonbladet.

Bram med myror i brallorna +++

Regi Anna van der Heide, med Coen van Overdam, Katja Herbers m fl 

BARNFILM  

Bram har längtat efter att börja skolan, men redan första dagen blir han besviken. Han har för mycket myror i benen för att kunna koncentrera sig. Det är en film om hur det är att växa upp med ADHD, och ger en fin och fantasifull glimt in i ett huvud fyllt av tankar som inte går att stänga av. Men också, en bild av hur tungt det kan vara att vara annorlunda, och av hur ADHD kan påverka en familj. Dubbad till svenska.

Publicerad i Aftonbladet. 

Dirty Wars ++

Regi Rick Rowley med Jeremy Scahill m fl 

DOKUMENTÄR 

Journalisten Jeremy Scahill granskar den amerikanska underrättelsetjänsten JSOC (Joint Special Operations Command), och gräver fram info om ett antal brutala tillslag i Mellanöstern. Informationen som framkommer är visserligen både viktig och skrämmande, men den största ingrediensen  i “Dirty wars” är en självgod journalist som - ständigt i bild -  poängterar det egna modet och gärna vill framstå som en större bricka i spelet än vad han under filmens gång visar sig vara.

Publicerad i Aftonbladet.

Detta.

Prick och Fläck på fläcken ++++

Regi Lotta Geffenblad och Uzi Geffenblad, med Stina Ekblad m fl 

BARNFILM 

I nya omgången kortfilmer (sammanlagt ca 45 minuter) om Prick och Fläck är Prick prickig och Fläck fläckig, precis som det ska vara. De bakar, får vattkoppor, drömmer märkliga feberdrömmar och ordnar discokalas. Stina Ekblads lugnande berättarröst ledsagar, tempot är lika lugnt och filmen genomarbetad och full av fina detaljer. Det kanske låter hopplöst tråkigt och proggigt, men är väldigt fint att titta på med en person av allra minsta sort.  

 Publicerad i Aftonbladet.

Before Midnight +++

Regi Richard Linklater, med Julie Delpy, Ethan Hawke m fl 

ROMANTISK KOMEDI 

“Before midnight” är den sista delen i Richard Linklaters trilogi om Jesse och Céline. I “Bara en natt” (1995) var de 20-någonting, träffades under en tågluff och tillbringade en natt i Wien. De pratade och pratade och pratade och blev förälskade under det korta mötet, de var Generation X-iga i största allmänhet, självupptagna och tvärsäkra på sakernas tillstånd. De ene låtsascynisk, den andra mer av en romantiker. 

När de träffades igen - i “Bara en dag” - nio år senare var de vuxna. Mindre tvärsäkra och självupptagna. De hade en eftermiddag i Paris att prata och prata och prata på, innan Jesse skulle flyga hem till fru och barn. De pratade om livet, sina respektive förhållanden och om mötet i Wien. Filmen var smart, rolig, träffsäker och fjärilar i magen-romantisk, på ett enkelt och alldeles självklart sätt.  

I “Before midnight” är det ytterligare nio år senare, förälskelsen har lagt sig och övergått i vardag med två gemensamma barn och Jesses son från ett tidigare förhållande - det han lämnade för Céline. Familjen har tillbringat sommaren på ett författarpensionat i Grekland, och paret har just fått en barnfri natt på hotell i gåva. På vägen till hotellet pratar och pratar och pratar de. Precis som i de två tidigare filmerna - och de flesta av Linklaters andra filmer - kastas abstrakta idéer, filosofiska spörsmål och olika syn på livet och världen fram och tillbaka. Den här gången varvas igenkänningen, det träffsäkra, roliga och smarta tyvärr med ansträngd och stolpig dialog som allt för ofta trasslar in sig i hopplös män är si, kvinnor är så-baserad humor. Men, trots att “Before midnight” är den svagaste filmen i trilogin, och lite av en besvikelse för någon som följt Jesse och Céline, är den ändå någonstans tillräckligt rolig och varmt romantisk för att man ska gå och se den. 

Sedan första filmen har också Julie Delpy visat sig vara en fin regissör och manusförfattare på egna ben, och har bland annat gjort de romantiska komedierna “2 dagar i Paris” och “2 dagar i New York”. De skulle kunna kallas lillasysterfilmer till Linklaters trilogi, är flera snäpp bättre än “Before midnight” och väl värda att se.

 Publicerades i Aftonbladet.

Before Midnight, Paradis: Hopp och White House Down

The Grandmaster, Spirit of '45 och Monica Z

Här kan man se mina recensioner av The Grandmaster, Spirit of '45 och Monica Z. Blackoutade i princip av nervositet av att veta hur många som med all sannolikhet skulle vara nyfikna på Monica Z-recensionen, men i alla fall.

Paranoia, Stone Roses: Made of stone och The Broken Circle Breakdown

Obs! Är medveten om att The Broken Circle Breakdown är belgisk och inte holländsk. Fick hjärnsläpp.

Smurfarna 2 3D ++

Regi Raja Gosnell, med Neil Patrick Harris, Brendan Gleeson, Jayma Mays m fl 

BARNFILM 

Smurfarnas svurne fiende Gargamel skapar två busiga, smurfliknande figurer i hopp om att kunna förvandla dem till riktiga och utvinna smurfessens ur dem. Det enda som står mellan honom och totalt världsherravälde är en nödvändig trollformel, som det visar sig att bara Smurfan kan. När hon kidnappas börjar ett Rädda tjejen-äventyr där alla talar svenska. Smurfan själv började sitt liv som Gargamel-skapad fulsmurf, men blev genom smurfarnas “kärlek och en total makeover” snäll. (Läs blev blond och fick högklackat.) Sedan dess har hon alltid tvivlat på sin identitet. God eller ond? Alldeles för mycket av “Smurfarna 2” kretsar sedan kring om umgänget med den alternativklädda fulsmurfen Vexy kan förstöra henne, eller om kärlek (och en makeover, gissar jag) kan få Vexy att gå från ond till god. Snark.

Publicerad i Aftonbladet.

The Purge ++

Regi James DeMonaco, med Ethan Hawke, Lena Headey. 

SKRÄCKTHRILLER 

2022. USA är pånyttfött, arbetslösheten är nere på 1 % och brottsligheten ligger på nollnivå. Bortsett då från den årliga, statligt införda Reningen/Rensningen, när det under 12 timmar är tillåtet att begå bestialiska brott utan att straffas. Familjen Sandin har råd med avancerade säkerhetssystem och sitter skyddade - ha! - i lyxhuset, fattiga är fritt villebråd på gatorna. Det är uppenbart från början att någon så småningom kommer att lära sig en läxa. Plakatpolitik, överspel och billig skrämsel varvas med klaustrofobisk spänning och några få riktigt obehagliga bilder. Som, en hoppsastegande, ung kvinna i gummimask och vit klänning med en sabel i varje hand. Vill man se bättre film på ungefär samma tema föreslår jag “Rio Bravo”, “Night of the living dead” eller original-”Attack mot polisstation 13”.

Publicerades i Aftonbladet.

Best of sommarsett

OBS! Hela filmen!



OBS! Hela filmen.



OBS! Hela del 1. (Börjar inte så bra, men blir väldigt mycket bättre. Del 2 finns här.



OBS! Hela filmen.



OBS! Hela filmen.

sommarbilder

Halvårsbästa!

Min Spring breakers-recension.



Min Stories we tell-recension.







Min Paradis: Kärlek-recension.









Min This is 40-recension.



--

Vilka är era favoriter, så här långt?