"Lyckan i en rak höger."

I senaste Bang har jag skrivit en text om våldsamma filmkvinnor. Den finns att läsa här.

Till dig som "emma gray talfel"-googlade dig hit:

Hoppa upp och snurra! *håller upp underarmen*

(Har jag berättat när jag blev tvärilsk på en kille jag träffade ute på någon krog? Jag trodde först att han var dyngrak. Sedan att han drev med mig och härmade min dialekt. Det visade sig att han hade talfel. Jättekort tunga.)

Nähä?

Drömde att jag fick lillfingret avhugget och fastsytt i ansiktet av mexikanska gangters som ville statuera ett exempel. Läste just det här på dreammoods.com:

"To dream that your fingers are injured or have been chopped off, denote your anxieties about your ability to accomplish some demanding task or perform in some waking situation."

Mumindalen

Via Stefan Ingvarssons twittrande hittar jag Annina Rabes fina essä om Pippi Långstrump och Mumindalen. Vilket föranleder mig att ställa frågan: vem i Mumindalen är du mest lik? Jag är nog tyvärr mest Mårran, men innehåller också en och annan Mumintrolls- och Lilla My-ingrediens. Och kanske något spår Snusmumrik.

tips

Via PSL upptäcker jag Diamond Rings. Gör det ni också.

--

Nu: Youngblood.

#upplyftande

Såg just The boy with green hair och kom att tänka på en av mina favoritböcker från när jag var liten, Godnatt, mister Tom. Vilket i sin tur ledde till att jag kom fram till att nästan alla de böcker jag älskade och läste om och om igen var överjävligt svarta och tunga. Pojken i Godnatt, mister Tom misshandlades av sin fanatiskt religiösa mamma och hittas inlåst en garderob med sin döda lillasyster i famnen, syskonen i Den långa vägen övergavs av sin psykiskt sjuka mamma på en parkeringsplats, flickorna i Peter Pohls böcker utsattes för incest och hittas döda i kojor/fick spjut genom halsen, flickan i Maj Darlin dog av hjärtfel om jag inte minns fel, Gripes Skugg-serie var inte helt otung. För att bara ta några exempel. Inte konstigt att man blev som man blev.

Är barnböcker lika sorgliga idag?

nyss

Amning vol 2

Jag har fortfarande inte ammat ute någonstans, och känner mig i nuläget lite osäker på om jag skulle vilja göra det heller. Tycker för egen del inte om idén att min kropp plötsligt blivit Något Annat, att kroppen bara är Mamma och att det plötsligt skulle vara Naturligt för mig att hala fram brösten. Märk väl: Jag har inga som helst åsikter om hur andra gör eller idéer om hur de borde göra. Jag vet bara vad som känns bra för mig.

Hur tänker ni kring det där?

tvära kast

Igår natt sexdrömmar om Chuck Bass, inatt drömmar om att någon låste fast mina fötter i ett städ och tänkte slå sönder mina vrister med slägga.

Chuck

Drömde att jag var otrogen med Chuck Bass och en kompis till honom. Det var väl trevligt så länge det varade - om man bortser från att Chuck hade en extra fot som stack ut från magen och kompisen hade en ballongknut på sina intimare delar - men efteråt fick jag grav ångest över att jag eventuellt hade förstört mitt fina, fina liv med M och Ava, samt åkte raka vägen till Apoteket vid Centralen och hivade i mig dagen efter-piller vid disken.

lördag

Jag och ungen lyssnar på Puccini och Dave Brubeck. Vad gör ni?

--

Kan för övrigt rekommendera Louis Theroux/BBC-dokumentären om pedofil/sexförbrytar-förvaringen Coalinga. Väldigt... Clockwork Orange.

--

UPPDATERING: Vänta. Va? Är det en vecka sedan jag bloggade sist? Hur gick det till?

Roxy music-bonanza

cute overload

Det händer inte så mycket. Jag varvar mellan att cute overloada och få hjärtsnörp av tankarna på allt hemskt som skulle kunna hända, Ava har äntligen börjat tjockna till lite, vi plöjer How I Met Your Mother och SVT Dox. (Gör det ni också, riktigt, riktigt bra dokumentärer!) I övrigt har mina hyrningar i dvd-butiken på senaste varit under all kritik och jag borde fråntas dylika uppgifter för all framtid.

Popeye

?

Undrar lite varför västkustmannen i kassan på ICA kände sig manad att ta ett paket bindor från rullbandet, lyfta det högt över huvudet och skrika SEDÄRRJA!

hej då

ovuxen

Känner mig som en lillgammal unge som fått Ett Viktigt Uppdrag när jag är ute med barnvagnen. Har förmodligen en mycket retlig uppsyn.

Apropå Stoppa langningen-kampanjen

Först igår upptäckte jag via Vi som aldrig sa sexist den uppåt väggarna vidriga Stoppa langningen-kampanjen. Den, liksom två andra antidrickar-kampanjer som rullat som bioreklam (kanske också på TV) de senaste åren, har haft med scener där tjejer blivit mobilfilmade medan de sugit av random kille på någon toalett, eller haft sex med någon de inte känner. Detta för att visa Hur Lågt Alkohol Kan Få En Kvinna Att Sjunka. Samma scener med en man som huvudperson skulle naturligtvis inte funka på samma sätt eller förväntas ha samma effekt på publiken.

Jag skrev en essä om drickande filmkvinnor och synen på dem i Filmkonsts fina drinkbok Filmdrinkar häromåret, där jag utgick från tre exempel och filmscener: Marthas drinkhinkande i Vem är rädd för Virginia Woolf?, kappdrickarscenen mellan Katharine Hepburn och Spencer Tracey i Woman of the year och öppnings/slutscenerna i Flicka och hyacinter. Jag tog också upp det här med att man gärna använder sig av det enkla anonymt sex/offer för alkohol-greppet när det kommer till fulla filmkvinnor. Apropå Stoppa langningen-kampanjen passar det att citera några stycken här:

***

"Martha, Tess och Alex. Tre filmkvinnor som kan dricka vem som helst under bordet. Tre sätt att dricka som symboliserar helt olika saker, tre kvinnor vi ska tänka och tycka olika saker om. Deras förhållande till sprit är ett snabbt sätt för filmmakarna att peka oss i rätt riktning för hur vi ska uppfatta dem; hur de dricker, vad de dricker och hur de blir när de dricker blir vår kompass. Ungefär på samma sätt som när man i 99 fall av 100 kan vara rätt säker på att en filmkvinna som äter mat med fingrarna snart kommer att visa sig vara en Urkraft, en naturlig och sexig kvinna. Eller kanske möjligen en Galen kvinna. (Eller, om det är en fransk film: en naturlig, sexig urkraft just på grund av att hon är galen.)"

(...)

"Alex i Flicka och hyacinter från exemplet ovan är en av de fallna kvinnorna, och står på alla sätt i skarp kontrast till Dagmar. Alex är pråligt klädd, är hård och cynisk i motsats till Dagmars renhet, godhet och oskuld. När öppningsscenen upprepas mot slutet av filmen visar det sig - givetvis! - att Dagmar inte vill ha någonting att dricka, medan Alex däremot ber om konjak och dessutom har jobbat och/eller “jobbat” med tyskarna. Fallet från den idealiserade bild Dagmar haft om henne är hårt.

Om Alex drickande vill visa på något dåligt hos henne, vill man med kappdrickarscenen i Woman of the year visa att Tess är en av grabbarna. Hon ska beundras för sin förmåga att kunna dricka som en hel karl. Precis som Marion (Karen Allen) i Jakten på den försvunna skatten (1981), Andera (Uma Thurman) i Beautiful Girls (1996) eller McCoy i Streets of fire (1984). De är hjältinnor, de är kvinnor att bli förälskade i, slåss sida vid sida med eller uppleva äventyr med. De är inte som alla de där andra vanliga tjejerna. De där som blir vulgära, för högljudda, för påfusiga eller fnittriga när de dricker. För vadsomhelst egentligen. Som beter sig som kvinnorna i säg, Heartbreak Hotel, Järnets änglar eller något annan film åt det mer socialrealistiska och mindre äventyrliga hållet. Som det stod på bloggen boozemovies.blogspot.com (ja, en blogg dedikerad helt till filmer där det dricks sprit) om just Marion:

Marion is never a sloppy drunk. She can put away liquor with the best of them and holds it like a champ. She may be the perfect woman.

Myrtle (Gena Rowlands) i John Cassavetes Premiärkvällen (1977) får en liknande respekt när hon kravlande, sluddrande och krypande dyngrak kommer på tok för sent till premiärkvällen av pjäsen hon spelar den kvinnliga huvudrollen i. Mirakulöst nog skärper hon till sig och tar sig samman, sekunderna innan hon går på scenen och lyckas spela pjäsen igenom. När hon kliver av scenen säger en av scenarbetarna, med rösten full av beundran:

I’ve seen a lot of drunks, but never anyone so drunk as you that could still walk. You’re fantastic!

Riktigt samma respekt får inte stjärnan/alkoholisten i I’ll cry tomorrow (1955), filmatiseringen av sångerskan Lillian Roths självbiografiska skildring av livet från upphöjd stjärna till delirium i rännstenen. Emellanåt måste hon ha en stol på scenen att hålla sig i för att överhuvudtaget kunna stå upp och uppträda - och hon får knappast någon beundran för bedriften att lyckas hålla fyllan hyfsat i schack. Manusförfattaren till I’ll cry tomorrow, Helen Deutsch, skrev senare manuset till Valley of the dolls (1967) som också den tar upp en kvinna som går från stjärna till mer eller mindre föraktat fyllo. I den får stjärnan höra att hon blivit ersatt av en yngre stjärna på grund av all sprit och allt pillerknaprande - och uppförandet som det bidragit till.

But I’m 26! Yeah, but you look like 36.

Båda filmerna innehåller - precis om en väldig massa andra filmer där kvinnor dricker - en scen där de före detta stjärnorna ligger utslagna och, underförstått, utnyttjade i en säng medan en man tar på sig kläderna och smyger ut. Vem han är och var de befinner sig är oklart, både för dem och för oss. Man vill visa hur lågt de sjunkit, att alkoholen gjort dem till offer.

Spriten gör djävlar av änglar, gör dem fula och högljudda, får kvinnor att göra saker de annars inte skulle gjort, får dem att utsätta sig för saker de annars inte skulle utsatt sig för. Där hör idéerna om sprit, sex och den goda kvinnligheten ihop. Letar man efter fulla filmkvinnor på nätet är risken överhängande för att man ska råka på sidor med texter av typen

Do you know how to lure a girl to your bed? Do you know how to make her fuck like crazy without any shyness. The answer is easy - just give her some drink! The dose can be different but the result is always worth it! These guys at DeadDrunkGirls trawl the bars and clubs looking for single drunken girls then they ply them with more booze, take them home (give them more drink!) then they have their wicked ways with their nubile young insensible bodies...

Det finns en enorm aggressivitet i synen på kvinnors drickande som inte alltid är helt begriplig, och det där är ett exempel på de känslorna och tankarna dragna till sin yttersta spets. Men, man kan hitta liknande tankar och känslor lite varstans, inslagna i lite olika papper. När Philip French recenserade filmversionen av Sex and the city (2008) i tidningen The Observer skrev han att Samantha, Carrie, Charlotte och Miranda betedde sig som fulla kontorsbrudar:

They greet each other with loud whoops and kisses at every encounter, sounding and behaving like drunken office girls out on a spree the week before Christmas, and their conduct lacks reticence, taste and understanding. There is about this movie a coarseness, brashness and lewdness that coming from middle-class women of a certain age seems more shocking than the same things in the films currently aimed at randy adolescent boys by Judd Apatow and his cinematic circle.

och lite grann kan jag känna att det är lightversionen av det man kan läsa på på porrsidan ovanför. Kanske kommer de där tankarna ur någon slags gammal rädsla för vad som kan hända om kvinnorna släpper lös vad de nu har inom sig. Kanske är det därför så många drickande filmkvinnor gjorts till Offer? I skräckfilmer var det ju länge legio att de kvinnor som var lättklädda/pratade om sex/hade sex eller drack var de som rök först när publikens favoritmördare of choice gick loss med allehanda verktyg. Kvinnan med heltäckande polo, hon som aldrig skulle kunna tänka sig att dricka med kompisarna på stranden utan istället satt barnvakt eller satt hemma och läste läxorna, överlevde nästan garanterat till eftertexterna."

***

Förlossningen...

Kl 21.25 idag föddes Ava för exakt en vecka sedan. Så här gick det till:

När vi gick och la oss kvällen innan beräknat datum för förlossning kändes barn och barnafödande fortfarande väldigt avlägset. Några timmar senare vaknade vi av att vattnet gick. (Eller ja, jag vaknade av det. M vaknade av att jag halvhysteriskrattade och stod och pekade på fläcken i sängen och sa Du! Jag tror att vattnet precis gick!) Även om jag visste att det inte var någon direkt panik och att vi förmodligen skulle hinna äta frukost och duscha innan de ville ha in oss var det med lite skakiga fingrar jag ringde BB Stockholm. Ett par timmar senare åkte vi in för observation, övertygade om att vi skulle bli hemskickade igen. CTG gjordes, allt såg ok ut, jag hade regelbundna och helt osmärtsamma sammandragningar - något jag också haft av och till under stora delar av graviditeten. I väntan på en grundligare koll hann vi käka en räkmacka i den helgsömniga cafeterian på Danderyds sjukhus, undra lite hur resten av dagen skulle bli och äta Fazermint. När vi väl träffade läkaren fick ingen av oss särskilt stort förtroende för honom. Han var stressad, hårdhänt och brysk och påstod dessutom att jag kissat på mig och/eller haft flytningar. Hrmph! Kissat på mig! Flytningar i stora vågor! Really? Hur som helst, vi fick åka hem igen.

Nästan precis när vi kommit hem - runt kl 13 - började jag få värkar, som hyfsat direkt var regelbundna och ungefär 45 sekunder långa. Avslappningsandades igenom dem, googlade runt lite och kom fram till att det nog måste handla om någon form av förvärkar eftersom de ju inte gjorde särskilt ont i jämförelse med, säg, min vanliga mensvärk. Jag hade föreställt mig att värkar skulle vara molande och ihållande på samma sätt, men med de här fick man ju hela tiden en helt smärtfri vilopaus - och det onda höll i sig i max 80 sekunder, var helt uthärdligt och kunde räknas ner. Mellan attackerna kikade vi lite på Giro d'Italia, läste om trippelmordet i kvällstidningarna och käkade hamburgare.

När vi konstaterade att jag hade tre 1-minutslånga värkar inom loppet av 10 minuter ringde jag ändå in - eftersom det står överallt att det är tecknet på att man borde ta sig till BB. Barnmorskan som svarade tyckte att jag hade haft värkar alldeles för kort tid och skulle stanna hemma tills "jag inte stod ut mer". Det kändes ju lagom oprecist. En kvart senare kom det massor av av det där som tydligen inte alls var vatten, den här gången lite gulgrönt - vilket kan vara ett tecken på att bebisen kanske varit stressad i magen. Rädslan för att ropa varg och inte tas på allvar när det väl gällde gjorde att det ändå tog ett litet tag innan vi ringde in. Men ja, när vi väl gjorde det ville de ha in oss på en gång.

Så, vi tog den färdigpackade väskan och barnstolen igen och åkte in. Enligt journalen skrevs vi in 17.15. CTG gjordes igen, allt såg fint ut. Jag fortsatte avslappningsandas bort värkarna, satt på sängkanten och chitchattade i mina vanliga kläder. (Se den Roy Anderssonska bilden ovan.) När de 18.30 kollade hur öppen jag var visade det sig att jag redan var öppen 6 cm. Både jag och barnmorskan blev lite förvånade, och jag blev bara av själva vetskapen mer skakis och fick mer ont. Det var plötsligt på riktigt. Sjukhusskjortan åkte på, en CTG-mojäng sattes på ungens huvud och barnmorskan ställde fram ett gåbord jag kunde hänga över. Nästa etapp satt jag på en pilatesboll och vaggade från sida till sida samtidigt som jag försökte andas bort värkarna.

19.30 började jag må illa. Jag trodde det berodde på den överjävligt söta pärondrickan jag just fått, men det visade sig att jag var 10 cm öppen. (Den "vanliga" takten är tydligen att man öppnar sig ungefär 1 cm i timmen, jag hade alltså öppnats 4 cm på mindre än en timme.) Nästa etapp halvsitter jag i sängen över en bönsäck, nästa igen på knä lutad mot den uppfällda sängkanten. Att byta ställning var i det här läget sjukt jobbigt. Mina fötter blev helt blå och uppsvällda när jag satt på dem, undersköterskan knådade dem snällt. De påminde mig hela tiden om att försöka fortsätta andas lugnt och slappna av genom värkarna, de knådade och strök mig över axlarna. Hela jag skakade okontrollerat med jämna mellanrum, och andningen hackade mer och mer. Ibland fick jag ren panik av att titta på monitorn där man kan se när en värk är på gång och växer i styrka. Där någonstans föreslog barnmorskan lustgas. Var inte alls så dumt i det läget, även om de första tröga och söt-illasmakande andetagen i masken var så obehagliga att jag viftade undan den.

Större delen av det fortsatta förlossningsarbetet är jag hög som ett hus. Tänker till exempel glasklara tankar om att Scientist-skivan Scientist wins the world cup egentligen inte är musik att vara hög till, utan en skiva som låter exakt som det känns att vara hög. Eftersläpet, det långsamma och ekoljuden låter exakt som ljuden i rummet blev i mitt huvud. Allt lät som en Jimi Hendrix-affisch med färgspektrumsprak. Annat jag funderade på: om regnet som smattrade mot fönsterblecket var det bibliska regn Fredrik Virtanen twittrat om tidigare på dagen? Försökte också sortera ut vilka av de tusen insiktsfulla tankarna som snurrade i huvudet jag skulle kunna förmedla högt till de andra i rummet. Kom fram till att de förmodligen inte lämpade sig någon av dem och svarar fortsättningsvis bara "mmmm" eller "nej" på frågor för att inte säga något dumt och/eller obscent och/eller sinnessjukt. Jag undslapp mig tydligen bara ett snällt fuck och ett fan och skötte mig annars ovanligt bra. Blev inte arg och förbannad, försökte inte slå någon, tackade artigt när jag bjöds på något att dricka.

Kl 20.30 tar en urtidsapa över min kropp, första krystreflexen kickar in, hela kroppen dras med i muskelkramper jag inte kan kontrollera och jag vrålar ett She-Hulk-ljud: UUHRRRROOOOAAAARGH. Jag hör hur någon lite förvånat säger Oj, en krystreflex redan!. Nästa steg sitter jag på huk över en träpall formad som en hästsko - något som jag funderade på att skriva in i förlossningsplanen att jag absolut inte ville göra. Helt enkelt för mycket hippie för att det ska vara helt bekvämt. Där sitter jag hur som helst, som en vrålande naturkvinna och lutar mig i Ms famn på en förlossningspall av trä.

Ungefär 21.15 byter vi läge till sidoliggande i sängen, och jag får order om att ta i på krystvärkarna i stället för att som tidigare andas mig igenom dem och knipa igen. För varje värk tar jag bara två andetag lustgas, på den här biten ville jag vara hyfsat klar i huvudet. Jag tänker ungefär tre tankar: 1) att jag bara inte står ut med trycket neråt i kroppen, det är för mycket 2) att jag något alldeles oerhört gärna skulle vilja gå och lägga mig i en mjuk säng och sova, och 3) funderar på om jag på något sätt ska tillkännage att jag är medveten om att någon står där nere och torkar min skit och att jag skäms som en hund, eller om jag ska låtsas som det regnar. (Jag väljer det senare. Bäst så.) 21.25 hör jag barnmorskan säga att hon ser ett litet mörkhårigt huvud som är på väg ut. Jag blir så känslosam och peppad att jag klämmer ut hela ungen - från topp till tå - i en KA-SPLÄRGH-krystning och bryr mig inte alls om att barnmorskan säger nej, nej, nej. Det fattar jag inte att jag gjort förrän jag hör ett bebisskrik, tittar ner och ser en slemmig unge som hänger upp och ner mellan mina ben. Hon snuddade tydligen inte ens i marken innan barnmorskan fångade upp henne med ett vant grepp. Sekunderna senare låg Ava på mitt bröst. Först var jag mest förvånad, sedan rullade en våg av utmattningsblandad kärlek och lättnad in.

Det är lustigt, jag har inte så många egentliga synintryck av vad som hände under förlossningen, jag minns mest fragment och utan journalen hade jag haft svårt att återskapa alltihop. Min tids- och omvärldsuppfattning var helt skev. Så här i efterhand har jag funderat på om jag kanske skulle tagit en mer aktiv roll i förlossningen, men jag koncentrerade mig på att slappna av, följa med kroppen och bara lyda order. En annan märklig grej är att även om jag vet att det gjorde överjävligt ont kan jag inte alls minnas hur ont eller hur smärtan kändes. Vet inte om det beror på lustgasen, eller om det är naturens sätt att få folk att glömma bort hur jobbigt det faktiskt var och försöka få dem att göra det igen.

pausbild

Hemkomna från BB efter några intensiva dygn med "actionförlossning" (en något omtumlad Ms beskrivning efteråt, och det gick verkligen, verkligen snabbt och med tvära kast: i ena sekunden avgrundsvrålade jag som ett urtidsdjur helt utan att kunna kontrollera det, i nästa tackade jag tydligen artigt när jag fick vatten) och amningstrubbel. Återkommer när jag landat.


Tack så länge för alla grattis och fina ord!