om hjärtat slår i fel takt...

... rekommenderas lyssning på Miles Davis soundtrack till Ascenseur pour l'échafaud morgon och kväll. Som att bli invirad i ett fluffigt, lent och varmt täcke.

--

Funny Face sedd igår, och tjaa, den var väl inget särskilt - annat än väldigt snygg emellanåt. I alla fall när de inte hade en nylonstrumpa modell tjockare över linsen. Och Audrey Hepburns franskmimarcrazydans var... rolig. Fred Astaire var lite ballroomstiff - och överhuvudtaget mycket långt från min all time klackarna i taket-favorit, Jackie Chan-style-dansaren Gene Kelly.

(För klackarna i taket-känsla trötta, mörka höstmorgnar rekommenderas lyssning på What Condition My Condition Was In. Maniac kan också funka. Högt. Nu, förberedelse för 1 km film-snack i eftermiddag. Helst ska jag också lära mig manuset till filmfestivalens prisutdelning - som jag fick slutversionen av igår - utantill till genrepet i morgon. Helst också lära mig att gå i högklackat utan att se ut som en kamel. Wish me luck.)

muppet in space

I natt drömde jag att jag var ett stjärnfall som tillsammans med nio andra stjärnor susade genom rymden. När jag kom närmare jorden kom jag på att jag inte hade någon fallskärm men tänkte att det nog skulle ordna sig ändå.

har inte mycket vettigt att säga om film just nu, men...

... helvete vad en måndag kan bli bättre om man ser Go'dag yxskaft. Why, oh why kan man inte ligga hemma och titta på screwballkomedier och äta chokladglass hela dagarna?

mitt mörka förflutna del II

Lite extra krydda gavs åt klassåterträffen när killen som spelade skivor visade sig vara killen vars billack jag frätte sönder genom att spy ut genom rutan sist vi sågs.

The glamorous life of en filmjournalist.

Frågan som alla ställde efter mitt hyfsat lyckade (tror jag) Face2Face med Wes Anderson och Jason Schwartzman:

Ska du med på middagen?

och mitt svar:

Nej, jag tror inte att jag är bjuden.

mitt mörka förflutna

Det slog mig nyss - av mycket oklar anledning - att jag varit på en Kenneth & the Knutters-konsert och två Nordman-konserter i mitt liv.

--

Jag ska på tal om tidigare liv på klassåterträffskalas på den gamla puben (det fanns bara en) i Älmhult på lördag. Det är tydligen femton år sedan jag slutade 9:an. Jag tänker så här: det kan bli hemskt roligt, det kan bli fruktansvärt, det kan bli en kombo - och under alla omständigheter kommer det att finnas alkohol och bästa gymnasievännen Anna på plats. Jag skulle med all sannolikhet inte överlevt gymnasiet om jag inte hittat henne. Vi var traktens Ghost World-duo. Enligt uppgift ska vi ha funnit varandra efter att ha upptäckt att den andra gjorde en mean running man på dansgolvet på Silverdalen. Detta hade jag dock inget minne av ens dagen efter. Men jag minns fortfarande hur vi åkte omkring i hennes brors BMW och lyssnade sönder Blind Melon, Temple of the Dog, Pearl Jam, Alice in Chains, Soundgarden och Weezer och hur vi dagen innan vi skulle börja trean åkte och ställde oss på skolans parkeringsplats, tittade en stund på byggnaden under total tystnad, suckade djupt och började gråta exakt samtidigt. Jag minns också att vi åkte sex mil fram och tillbaka till Växjö i snöstorm för att se Pulp Fiction och att vi druckit stora kvantiteter äckliga shots tillsammans.

Har inte så mycket kontakt med övriga Älmhultsbor. Vissa har jag mailats lite med i och med att de hittat mig här, andra har jag fått prata med när jag ringt till kundservicen på IKEA, några har jag mött rund under fötterna utanför McDonald's vid Norrmalmstorg kl 5 på morgonen. Det visade sig att de rest hit med en busslast för att titta på någon kompis sjunga i Sikta mot stjärnorna. De muttrade något om att jag börjat prata stockholmska och fnös åt att jag jobbade på ztv och jag muttrade något om inavel och sedan delade vi pretty much på oss.

Äh. Jag tror att det blir kul!

--

I morgon håller jag i Wes Anderson-Face2Facet. Om ni har någon fråga ni vill att jag ska vidareförmedla, hojta!

fem spänn till den som kommer på vilken skådis min farmors (farfars?) pappa var/är lik på bilden

Vem är det han är lik? Jag har haft det på tungan i princip sen i lördags, men det går inte. (De andra två bilderna är bara engelska bonusbilder som inte har någonting med någonting att göra. Om ni förresten tycker att jag varit gränslöst tråkig, trött och sur på senaste kan jag meddela att jag 1) håller med och 2) jobbar på det. Idag dansade jag t ex en liten stund med neddragna persienner till Kinks-låtar och Britneys Heaven on Earth, satt för mig själv och skrattade/bölade åt Franny and Zooey som en dåre på bussen och knaprade lite på Marabous nya NonStop-chokladkaka. Yaaaaay! And there was much rejoicing!)

självömkan kl 02.25

Det här med att se Jean Renoirs The River när ögonen redan är ceriserosa och hjärnan snurrar som en Mac-fläkt på en tung sida och sedan jobba ett par timmar till är sannolikt inte en av mina mest genomtänkta idéer.

--

Nytt inlägg i alla fall skrivet på WS. Tipsar om två filmer på Stockholms filmfestival, Mister Lonely och Descent.

Off to Cumbria...

... där storm, en pappa med brutna tår, farbröder med clownhår och tweedkeps och ölfestival väntar. Yay. (Mamma varnade för engelska branta trappor. I sådana har tydligen både Laura Ashley och Body shop-grundaren dött.)

Skuggspel

Det verkar vara jag mot klabbet när det gäller Skuggspel. Fenomenal scenografi säger vissa. Själv har jag inte sett något så down right uselt i scenografiväg sedan huset i Musik för bröllop och begravningar - och det, mina vänner, är inget gott betyg. Sylvassa repliker och rapp dialog säger vissa. Själv höll jag på att bli en skämsmask i biostolen. Min recension och en talande trailer finns här. (Och nej, jag har inte sett varken pjäsen eller originalet, men det hade inte Harold Pinter enligt egen utsago heller gjort, så det kändes okej.)

Aaaaaaaaargh!

Höll precis på att skita på mig när jag med darrande hand tryckte på publicera-knappen för mitt premiärinlägg på Weird Science. Oh well. Det handlar om min förälskelse i fantastiska, underbara, modiga, helt revolutionerande teveserien Tell me you love me - believe the hype för en gångs skull! - och sex på film.

--

UPPDATERING: Kommentarerna till det här inlägget här hemma hos mig har fått en... eh... minst sagt oväntad vändning.

Saw IV sedd

Efteråt kände jag mig manad att googla frasen "what the fuck happens in Saw IV?".

på bättre humör

Har precis frustat varm choklad genom näsan och skrattat upp en lunga åt de plågsamt obekväma, hysteriskt roliga festscenerna på valvakan i Shampoo. Jack Wardens minspel förtjänar ensamt minst tre Oscars.

Grinig, moi?

Man är utarbetad, man är trött och nära att sätta sig ner och börja böla, sen går man på en pressvisning och inser att man hade kunnat ha det mycket, mycket värre. Man hade till exempel kunnat sitta fastgaffatejpad till en stol med Argento-uppspärrade ögon och tvingats se Skuggspel på loop.

--

Helgen har bland annat tillbringats på middag med föräldrar och svärföräldrar - och vanliga frågor som uppstår under dylika umgängesformer är dessa: kommer jag någonsin se Maria Callas svassa in på en spansk nattklubb och ge en man en snyting så att han åker ner över ett bord? Kommer jag att befinna mig backstage med Eric Andersen, Simon and Garfunkel och The Mamas & the Papas på en klubb i London? Samma kväll? Bo ihop med Twiggy? Jobba ihop med Kim Fowley? Vara med i studion när Miles Davis spelar in? Svaret är givetvis: Will I fuck.

--

Dagens tråkiga insikt: att man även om man sett både Saw och Saw II och inte varit så förtjust, borde se Saw III innan man ser och recenserar Saw IV.

--

Om ni trodde att ni hade varit på dåliga filmvisningar har ni inte varit på Förortish. Folk kastade typ stolar på varandra. Jag svär. Emil Mkrttchian, Rojda Sekersöz och Oliver Martin Henriquez vann tävlingen - med grymma filmer! - och förtjänade betydligt mer respekt än så för sina verk.

gräsklippartävlingschock!

Det här är underligt på många olika plan. 1) Owen Wilson tillsammans med... Jessica Simpson? 2) De fann varandra när de... deltog i "en tävling med gräsklippare". 3) På Willie Nelsons gård?

--

En annan underlighet i förbifarten: någon hittade just hit genom att googla "ung yvig fitta".

J. D. Salinger-festival

Raise high the roof beam, carpenters.

Hur kan jag ha låtit en bok med en sådan titel stå oläst i bokhyllan i flera år? Jag fick tårar i ögonen på bussen av en fin mening redan på sidan 11, och då började ändå själva boken på sidan 9.

Jag - en liten blöt fläck

Nyss hemkommen efter att ha föreläst om sex på film för ett gäng lärare och pedagoger på Svenska Mässan i Göteborg. Tänk att man kan bli så trött av att prata i en och en halv timme framför folk. Det är lustigt att även om jag numera vet att jag aldrig är så dålig som jag själv tycker precis efteråt känns det inte riktigt så. Men, det syns tydligen inte ens när jag är så nervös i några sekunder att det enda jag hör är blodet som susar runt i öronen, och har så mycket adrenalin i kroppen att det känns som om rösten skakar och näsvingarna typ... fladdrar så att jag knappt ser något. Jaja. Det tar bara en timme eller två så blir man lite snällare mot sig själv igen. Jag kan inte fatta hur komiker och skådespelare orkar utsätta sig för sånt här varje kväll.

Nu, uppmuntring of self med omläsningen av min smutsiga och hundörade Catcher in the Rye. Jag hade nästan glömt bort hur jävla bra den är.

--

Halloweena med en intervju med the sultan of scare, John Carpenter.

nu kan jag dö lycklig! (nästan)

As of now har jag en tecknad bildbyline. Med smilgrop! Tecknad av Magnus Häglund! Och jag ska få skriva med ett gäng av mina favoritskribenter på Weird Science! Nu ska jag bara klämma ur mig några ungar, finna inre harmoni, vinna en Oscar och några journalistpriser, börja måla, ha fotoutställning, chefa över ett filmprogram, bo ett tag i San Francisco, resa jorden runt, skaffa körkort, skriva något manus, regissera, åka genom Paris i en sportbil, lära mig laga mat, träffa Madonna, avsluta en bok och påbörja samt färdigställa ett gäng andra innan jag kan dö halvnöjd. Wo-hoo.

--

För Shoot me while I'm happy kommer det här att betyda absolut ingenting. Jag kan tänka mig att de urtrista bloggposterna om mensvärk, dåliga järnvärden och höstpromenader i Hagaparken kommer att passa ganska dåligt på Weird Science och placerar dem därför även fortsättningsvis här.

höstpromenad i Hagaparken rekommenderas

--

Se ett plågsamt klipp, där Owen Wilson "intervjuar" Wes Anderson. Urr.

biohelgen for dummies

1408 får 2 plus av mig i AB.

A mighty heart får 4 plus.

Fatih Akins film Vid himlens utkant hade också fått 4 plus om jag hade recenserat den. (Eller vänta, det gjorde jag, i Glamour, men de lägger inte ut texter på nätet. Helt kort: Börjar i mustig hor-fascination, blir snabbt något helt annat, Babel light som sliter i hjärtat.) Extratips: om du inte sett Akins musikdokumentär Crossing the bridge - gör det!

--

Fick tillbaka resultaten angående min hälsoundersökning. Ens järnvärde ska, om jag förstår pappren rätt, ligga mellan 9 och 34. Mina ligger på 3. Inte så konstigt att jag är trött på gränsen till sömngångare.

--

Nu, off på queerfilmsfestival. Har ingen aning om vad som egentligen ska hända, men jag gissar att vi i juryn ska stå och stamma och läsa upp något inför folk, och att vi ska dela ut blommor och ära eller så.

matematik

Lön + plötslig kunskapsluckeångest/kunskapstörst (beroende på hur man ser på det) inför hållande av Wes Anderson-Face2Face på Stockholms filmfestival den 16 november =

The River - Criterion Collection (Region 1 DVD) EUR 20.09

The Documentaries of Louis Malle (Region 1 DVD) EUR 48.63

Fahrenheit 451 (Region 2 DVD) EUR 7.99

Shampoo (Region 2 DVD) EUR 7.99

Rushmore (Region 2 DVD) EUR 6.49

The Apu Trilogy Box Set - Pather Panchali / Aparijito / World Of Apu (3 Discs) (Region 2 DVD) EUR 61.99

Bound For Glory (Region 2 DVD) EUR 6.49

Bottle Rocket (Region 2 DVD) EUR 7.99

--

Kolla in mitt nya bloggfynd: The Playlist. Jag är sist på bollen som vanligt, men ändå.

dagens sökord

allting är så meningslös
john ausonius
rosa latexbyxor

samtal framför Babbens show

- Vi måste flytta.
- Vi bor i Ukraina. Vi vet bara inte om det.

varning till alla mammor och pappor out there som tänker ta med sina små telningar på Ratatouille i morgon

Den som går på orginalversionen och sedan simultantolkar för småknatten i normal samtalston och gör fula gester till den som shhhh:ar och ber dig vara tyst förtjänar inte en läsk i knät. Ni förtjänar en pjäxdropkick på näsbenet. Hårt. Av någon mycket, mycket större än jag.

moraliserande artiklar DN-trend som oroar även 31-åringar

"Halvnakna tjejer festtrend som oroar även ungdomar."

Min gissning är att det finns massor av tjejer som klär sig utmanande för att de behöver bekräftelse. Min gissning är också att det finns massor av tjejer som klär sig utmanande för att de inte får. Just för att DN skriver moraliserande artiklar om "oroande trender med halvnakna tjejer" som "inte egentligen tycker och tänker det de ger uttryck för". Att man placerat artikeln ovan tillsammans med artiklar om Stureplansprofilerna är dessutom märkligt. Om man nu skriver spaltmeter om det förkastliga i att i rättegångssalar och förhör dra stora växlar på minimal klädsel i våldtäktsfall kanske man ska undvika den hållningen bland de egna skribenterna och på de egna sidorna. Och att inte någon ställer följdfrågan varför? när någon säger det är verkligen kränkande för en tjej att gå på fest i bara hotpants säger mer om synen på kvinnor, deras sexualitet och kroppar än ganska mycket annat. Och självklart, också synen på män och deras sexualitet.

En stående ovation för Walle Bergendahl!

Kanske det nya filmavtalet borde innehålla att man gör film direkt för DVD-distribution. Helt enkelt producera för dvd-marknaden.

Hurra! Filmavtalet kan man ju naturligtvis säga massor om, men ändå - det bästa någon sagt på länge vad gäller svensk film!

women in film

Läs Salons rundabordssamtal. Lynda Obst, (Contact, Sleepless in Seattle, How to Lose a Guy in Ten Days), Nora Ephron ( When Harry Met Sally, Sleepless in Seattle), Laura Ziskin (Hero,To Die For, Spider-Man), Callie Khouri (Thelma & Louise, Something to Talk About), Patty Jenkins (Monster), Cathy Konrad (Walk the Line, 3:10 to Yuma), Kimberly Piece (Boys Don't Cry), Andrea Berloff (World Trade Center), Margaret Nagle (Warm Springs) och Donna Langley pratar kvinnor i Hollywood.

en genuspedagog from hell

Före mig idag när jag pratade om filmkritik för ett gäng lärare i Uppsala var det en genuspedagog som pratade om könsroller på film. När hon påstod att Holly, Bruce Willis fru i första Die Hard, "tappade sin makt" när hon kysser Bruce Willis i slutet lyckades jag bita mig i läppen. Sedan visade pedagogen inledningsscenerna i första Matrix, ni vet när poliserna ska gå in och hämta vad de tror är en "ensam liten tjej", men hittar Trinity som springer på väggarna och sparkar ner dem (i en scen som fick mig att jubla på bio för att det var så jävla stort första gången jag såg den)? Sedan spolar pedagogen tillbaka, pausar i en bild där man ser Trinity bakifrån, på håll i någon sekund. Och säger Ser ni här, hur man har ljussatt hennes midja så att man ser kurvorna? Sexualiserad. Som att det var det enda hon var. Och jag kunde inte hålla mig från att säga Hon behöver ju inte vara antingen sexualiserad eller hjälte. Hon kan ju vara både och. Eller? Genuspedagogen hummade lite. Sedan visar hon ett klipp till ur Matrix och visar det där Neo och Trinity kysser varandra. Och sa Som så många andra kvinnor på film är det hennes högsta mål att hitta sin drömprins.

Om du frågar mig finns det bättre filmer att använda som exempel om det är den poängen man vill göra. Och om du frågar mig finns det en hel del människor och politiker som ägnar sina liv åt att prata genus som inte ser vad det är de egentligen säger: En kvinna kan bara vara en sak. Och att de så fort de är snygga, sexiga eller visar hud blir reducerade till bara det. Oavsett vad de gör i övrigt.

UPPDATERING: Ju mer jag tänker på det ju argare blir jag. Den där jävla mossiga pedagogen som påstår sig ha koll på genus och könsroller gör EXAKT som de flesta andra: kommenterar det en kvinna har på sig och hur hon ser ut istället för att fokusera på vad hon faktiskt presterar eller gör. Och hon ska ut i våra skolor och sprida INFORMATION till lärare som i sin tur ska sprida informationen vidare? Hon är värre än virus.

"Det har fokuserats för lite på begåvningar. Jag blev så förbannad när jag nyligen hörde på Kulturnyheterna om kvotering. Varför ska man kvotera in kvinnor om det är så få att välja på? Det är ingen mänsklig rättighet att göra film och det finns för många obegåvade projekt."

Vilken producent svarade ovanstående på frågan "Vad tycker du är mest negativt inom svensk film just nu?" i en enkät på FilmNyheterna.se?
	Producenten bakom "Så som i himmelen”, ”Göta Kanal 2 – Kanalkampen” och kommande ”Rallybrudar”
Free polls from Pollhost.com

Och nej, jag efterlyser inte kvotering. Men en smula självinsikt vore bra.

Italien

vår tids gladiatorspel

Bilder från Italien kommer ikväll när jag hunnit tanka in dem och gått på något så vuxet som en företagshälsoundersökning. Så länge kan jag meddela att jag igår på flygresan hem upptäckte en ny sport, helt i par med blodiga gladiatorspel: nykläckta flygvärdinnor kastade åt ett helt flygplan med reströtta, uppretade pensionärer. Jag satt på första parkett och åt Pringles. There was blood.

--

En annan intressant upplevelse: Minibusschauffören drömde sig bort en liten stund, drev ut på vägkanten, fick punka på både fram- och bakhjul, lyckades styra upp bilen utan allvarligare konsekvenser, körde på fälgarna en bit, av oklar anledning hamnade vi sedan på en bakgård där 15 italienare med kniv stod och sprättade kartonger i ett jättelikt tingeltangellager där de försökte prångla på oss sjungande mysdjurshundar med tomtemössa.

--

En annan upplevelse of sorts: Att köa till incheckningsdisken med ovan nämnda gäng uppretade pensionärer. Trots att den golfande Motorsågsmassakern-familjen med uppenbar brist på reseskills inte förmådde uppbringa minsta bevis på att de redan betalat övervikt (minst fem väskor för mycket per skalle + golfbag) skyllde de tumultet på mannen i disken, skällde och gnällde och vägrade ge plats åt andra i kön. När mannen i familjen vände sig om mot M och mig och ville ha vår sympati efter att på riktigt ha muttrat om jävla kamel och typiskt italienare troddde jag ett kort ögonblick att jag skulle kasta mig över väskorna och sänka honom.

hej så länge!

Jag kastar in blogghandduken ett litet tag, tillbaka with a vengeance den 16:de. Ha det fint!

Jag vet inte vad det betyder, men...

Inatt drömde jag att jag hade tillfredsställande sex med en chokladtårta, blev jagad av ruttna zombies på min gamla skolgård, såg mitt liv passera förbi på stor duk och skrek Men vafaan, är det här allt?.

--

Läste en bloggpost inne på Deadline Hollywood Daily med rubriken Warner's Robinov bitchslaps film women; Gloria Allred calls for Warner's boycott och önskade att jag fortfarande sov. Sen läste jag en till på samma ställe och tema, vilket inte gjorde saken bättre.

--

American History X-regissören Tony Kayes abortfilm, Lake of Fire, kan ju vara precis hur som helst - men verkar onekligen intressant.

--

Föreläsningen i Umeå gick strålande. Yay!

Läs Barbro Hedvalls text på ledarplats i DN idag.

Läs med fördel bara första meningen. Den fungerar utmärkt som sammanfattning.

varför gör jag sådana här grejer?

På lördag ska jag föreläsa om sex på film för 8 st Ramadan-utmattade killar, 2 st Ramadan-utmattade tjejer och 2 st från något som heter African resources i Umeå. Enligt programmet ska jag bland annat "tillämpa perspektivbytande övningar för att skapa förståelse för karaktärernas beslut." Hahahahahahhahahaha. Jag har ingen aning om vad det innebär. Jag har ingen aning om vad jag ska prata om i en timme och trettio minuter. Just nu känner jag att jag kan vara tillräckligt sövande även för dem som fått tillräckligt med mat och sömn.

UPPDATERING: Nu när jag läser på lite om Ramadan inser jag att det här med att man förlagt en hel helg med sexsnack just nu, känns... en smula ogenomtänkt.

--

Apropå just ingenting damp Djungelboken-dvdn ner på min hallmatta idag. Yay!

--

Djungelboken-relaterad trivia: Min mormors kodnamn inom Lottakåren var Bagheera.

Lite perspektiv någon?

Är det inte lite genant att läsa alla skriverier om den senaste veckans Schulman/JOA/bloggstopps-debacle? Är inte yttrandefrihet ett lite väl stort ord att använda i sammanhanget? Nätmobbing? Ska pressombudsmannen verkligen uttala sig i frågan? Sedan när har det med yttrandefrihet att göra att man tycker att en skribent är platt? Vad har det med nätmobbing att göra? Spelar plattformen någon roll? Vem pratar om yttrandefrihet och mobbing när vi filmkritiker sågar en film? Alex Schulman skrev att han skämdes över att ha JOA som kollega. JOAs recension av t ex Hjärta av sten - bara för att ta ett exempel close to home - såg ut så här:

Man ska vara snäll mot debutanter, men Martin Munthe, med ett förflutet som reklamfilms- och rockvideoregissör, har verkligen inte lyckats med någonting i sin debutfilm. .../... Den enda som inte behöver skämmas över filmen är väl fotografen Pär M Ekberg.

Och Mats Bråstedt recension av Camp Slaughter såg ut så här:

Att den över huvud taget visas utanför Munthes privata sfär är obegripligt. Finns det någon paragraf i Filminstitutets stadgar som möjliggör yrkesförbud? Vad säger Åse Kleveland?

Och kom inte dragande med att ni tycker att Hjärta av sten/Camp Slaughter är det sämsta som någonsin gjorts. Det finns de som tycker att Camp Slaughter är mycket bättre än JOA/Mats Bråstedt och det finns de som tycker att JOA/Mats Bråstedt är mycket bättre än Camp Slaughter. Det handlar inte om det. Det handlar om vem som får tycka och hur och tydligen också var och om vem och vad.

(Bioannonsen hittade jag hos Fredzilla.)

UPPDATERING: Strular det här inlägget för någon annan än mig? Det försvann ett tag av oklar anledning.

Halo-konserten

Jag kan inte låta bli att bli lite tårögd när Berwaldhallen är fylld av gamers, en och annan småknatte och deras mammor och/eller pappor och en och annan kulturtant eller kulturfarbror som lyssnar på Sveriges Radios Symfoniorkester och tittar på live motion capture/dans och Halo-klipp tillsammans. När man gick ut fick man en liten voucher som innebar fritt inträde på ett annat event anordnat av Berwaldhallen. Way to go! (Ska nog försöka ta mig dit igen och få ett annat intryck, jag gissar att lokalen vanligtvis inte är full av rekvisita från Överskottsbolaget och inte är lika kompaktfylld av discorök och blått ljus.)

För dem/oss som inte fick tillfälle att se Daniel Espinosas (halvfusk)machinima-film under kvällen, finns glimtar av den att titta på här.

--

Och för dem som apropå samma tema vill se en lite halvrolig Wilkinson-reklamfilm som M går omkring och fnissar åt, gå in här.

Halo, ung, svensk film & Upp till kamp

Snart: Halo-konsert i Berwaldhallen.

--

I helgen: Pixel-jury-möte i Helsingborg på fredag, prata dvoted på Frame-festivalen på lördag.

--

Såg en bild från Vera Drake i tidningen igår apropå att den skulle visas på Canal+, och jag kopplade direkt ihop den med mina svårigheter för Upp till Kamp. Jag är så trött på de där onyanserade skildringarna av rika och fattiga. Som när Mike Leigh lät de rika överklassbrudarna i (annars fantastiska) Vera Drake obekymrat göra abort med ett cocktailglas i handen, medan de fattiga arbetarklassbrudarna tog det hela på klädsamt allvar. (Överdriver jag mina minnen från den filmen nu?) Upplevde Upp till kamp lite på samma sätt. Plus förstås att repliker som t ex Din fitta är som ett bårhus ligger bra i vansinnigt få munnar.

kommer ni ihåg...

Harmony Korines video till Sonic Youths Sunday? Jag är ruskigt nyfiken på hans nya film.

Få saker irriterar mig mer än artiklar som den i dagens DN om "kvalitetsfilmen". (Finns inte på nätet än.) Come on, people. Det har sagts tusen gånger förut, men det verkar inte gå in: Film - av alla sorter - har aldrig någonsin varit så lättillgängliga som de är idag. Det är bara det att det inte funkar så bra på bio. (Att DN dessutom i sammanhanget kallar Järnets Änglar för en av höstens kommande kvalitetsfilmer är lite udda.)

Stephen Fry

Via Dahnielson hittar jag Stephen Frys sprillans nya blogg. Och, mother of all things holy vilket långt förstainlägg. Av hans eminenta och nyligen SVT-sända dokumentär om sin egen och andras manodepressivitet kan man gissa sig till att inlägget skrivits under en manisk period. Samme Dahnielson tipsar förresten om att dokumentären finns upplagd i 14 delar på YouTube.

två favoriter i repris

Maude: I should like to change into a sunflower most of all. They're so tall and simple. What flower would you like to be?
Harold: I don't know. One of these, maybe.
Maude: Why do you say that?
Harold: Because they're all alike.
Maude: Oooh, but they're not. Look. See, some are smaller, some are fatter, some grow to the left, some to the right, some even have lost some petals. All kinds of observable differences. You see, Harold, I feel that much of the world's sorrow comes from people who are this, [she points to a daisy] yet allow themselves be treated as that [she gestures to a field of daisies].

--

Maude: A lot of people enjoy being dead. But they are not dead, really. They're just backing away from life. Reach out. Take a chance. Get hurt even. But play as well as you can. Go team, go! Give me an L. Give me an I. Give me a V. Give me an E. L-I-V-E. LIVE! Otherwise, you've got nothing to talk about in the locker room.

Båda ur Harold and Maude.

herregud. jag - en outgrundligt tråkig människa.

Skicka mig genast roliga länkar på saker att göra/läsa/lyssna på/se! Jag har blivit så tråkig att klockorna står still. Igår till exempel, när jag kollade på den gränslöst tråkiga Döden i Venedig, var den så tråkig att jag för att pigga upp mig på fullt allvar tog fram en överstrykningspenna och boken 1001 filmer du måste se innan du dör och började stryka under filmer jag sett, och läsa på om alla filmer jag inte sett. Ni förstår ju. (Och ja, jag ska ge filmen en andra chans. Någon helt annan gång.)

I morgon åker jag till Gestrike filmfestival. Kom dit om ni är i krokarna!

en fulblogg i väntan på att ni ska tröttna på Facebook och komma tillbaka och leka med mig

Steg upp 04.40 i morse, flög direkt från Karlskrona till jobbet, tog en ganska fin bild och avslutade dagen med rundpingis.

på filmfestival i Karlskrona

I morgon bitti kommer förhoppningsvis Konserthusteatern i Karlskrona, en helt fantastisk funkisbyggnad ritad av Wolter Gahn 1939, att vara full av unga filmare på TellUs-festival. Jag guidar genom morgondagens visningar och håller i fyra samtal (eller egentligen sex, eftersom de inte riktigt hänger ihop) och en live feedback på söndagen. Om du är i krokarna, kom dit!

--

Tydligen har huset använts som bio också. För mer biografhistoria, läs här.

Atlas of creation

Idag landade två tunga litterära verk på hallmattan: den årliga maskeradkatalogen och, lite mer otippat, Adnan Oktars/Harun Yahyas Atlas of creation. Jag måste erkänna att jag inte alls kände till varken honom eller boken eller sättet den tydligen skickas ut till random människor över hela världen, men tydligen är det Adnan Oktar som sett till att man i Turkiet inte kan läsa WordPress-bloggar.

--

Bonusinfo: Jag trodde en snabb sekund att UPS kom hit med en låda anthrax eftersom jag inte såg "complimentary" före "gift" på den illröda etiketten.

det här är inte ens i närheten av en recension...

... men Catch and release funkar mycket, mycket bra tillsammans med lite rödtjut, mat, vänner och Chocolate Therapy. Särskilt på en grå och trött måndag. Jennifer Garner är ovanligt opräktig för att vara hon, Kevin Smith är charmig, jargongen mellan vännerna i filmen är hemskt heart warming och Timothy Olyphant lyckas vara ganska rom-com-hot trots en besynnerligt stel överläpp.

--

Oh, och när jag egentligen borde ha jobbat gjorde jag ett personlighetstest som jag hittade hos Stefan Malmqvist. Jag blev en FREE-WHEELING DIRECTOR och så här ser min personlighet tydligen ut i färg:


Dra musen över färgerna för att kolla vad varje ruta står för, och lägg särskilt märke till den pyttelilla lila rektangeln om du funderar på att anställa mig.

--

UPPDATERAD: Såg just något (d)Arn funny hos Degrell. Förlåt för ordvitsen, jag kunde inte hejda mig.

När jag ändå uppdaterar: likheten mellan Ms affisch till Hjärta av sten och den till Cronenbergs nya är... rätt stor.

Tove Jansson-festival

...kan man ha om man går in här.

what's up?

Är det någon sekt i stan? Något lajv-konvent? Har i helgen sett något som skulle kunna beskrivas som popkväkare på lite olika ställen i stan. Min kompis tyckte iofs att de såg ut som argentinska cowboys från 1800-talet. Platta hattar, lager på lager-stil med väst och kort jacka och utsvängda byxor. Någon som vet vad det handlar om?

UPPDATERAD: Gåtan kan vara löst. En anonym hjälpande hand tipsade om att det kunde handla om tyska snickarlärlingar på wanderjahre.

veckans bio for dummies, stressdövhet och Martin Parr

2 dagar i Paris: Betyg 4. Om man bortser från de inledande, neurotiskt Woody Allen-pladdriga minuterna är det underhållande, roligt och romantiskt, och skildringen av Paris är spot-on. Man får se staden i ett mindre smickrande, sliskromantiskt ljus, tänk rantande taxichaffisar, raggande drageurer, otrevlig service, McDonalds-personal som inte fattar om man inte säger öhn Bigg Mäck genom näsan när man vill ha en hamburgare. Paris är faktiskt inte en så väldigt trevlig stad. (Sist jag var där åt jag på Palais de Tokyo, saltkaret gick sönder och allt salt åkte ut över min mat, servitören slog ut med händerna i ett bah!, blev sur, slet åt sig min tallrik och jag kunde se att han i köket borstade bort saltet, lät tallriken stå i fem minuter innan han kom tillbaka med den och ställde den sedan på mitt bord med en demonstrativ smäll.)

The Cats of Mirikitani får en fyra av mig i AB. Se! Se! Se! Överjävlig, men väldigt, väldigt fin!

28 veckor senare har jag skrivit om tidigare. Inte riktigt lika mäktig som 28 dagar senare, men obehaglig, politisk och med några helt sjukt otäcka scener. (I alla fall för dem som tycker att mörkerglasögon/mörkersikten i kombination med utsatta människor i beckmörker är väldigt, väldigt jobbigt. Och det gör jag. Jag kan fortfarande börja tänka på den i övrigt inte alls så bra Beck-rullen Spår i mörker om lamporna flimrar till när jag sitter på tunnelbanan.)

The Lookout ger jag en tvåa i AB.

--

Blev nyss klar med en liten artikel om saker jag inte vet (eller ja, visste) någonting alls om. Har pratat med i stort sett varje skandinavisk tv-chef, och alla kanalers tittarsiffer-analys-människor i veckan och har yrat om shares, ratings och har känt mig lite in way over my head i största allmänhet. Tur att jag är bra på att härmas. Det är en av mina bästa och sämsta egenskaper.

--

Har för övrigt gått omkring med en stressnivå från helvetet i några dagar och undrat hur den här hösten egentligen ska gå till med föreläsningar här och där, moderatorsuppdrag, nyhetsskriverier, halvtider, krönikor, veckovisa recensioner, juryuppdrag och annat. Sen fick jag en liten mini-insikt: jag kan på sin höjd göra bort mig och ingen dör om jag står och stammar och pratar filmsex framför ett gäng lärare, eller för all del, ett gäng svenska för invandrare-killar. (Det är inte så roligt att göra bort sig, men helt okej.)

--

Vissa ord ser lite konstiga ut, tror att jag glömt bort hur man stavar. Jag är helt väck. Oh well. (Jag hör ruggigt dåligt också plötsligt, man kan bli stressdöv?)

--

I morgon: Martin Parr-utställning på Kulturhuset. För dem som inte bor i Stockholm kan man kika på hans grejer här.

Holy fuck!

Det åskar och vräker ner isbitar över Filmhuset med omnejd och ovädersmolnen ser ut som en hel armada Indpendence Day-farkoster.

+
Utsikten över Gärdet är helt fantastisk.

-
Jag måste snart gå.
Jag har ballerinaskor på mig.
Jag har inget paraply.
Det ser inte ut som om det tänker sluta snart.

feeling a tad bit blah

Coming home-citatet jag har hemma på väggen påminner lite om det senaste fantastiska Nietzsche-citatet hos Mannen utan egenskaper.

--

Apropå Coming Home och Jane Fonda: När jag intervjuade Hard Core-författaren Linda Williams satt hon och skrev ett helt eget kapitel om Jane Fondas orgasmer. Håll utkik efter dem i t ex Klute - en smart snut, Barbarella - och Coming Home.

--

Jag knarkar L word.

60 år av löpsedlar & den danske fotbollsmarodörens ångest

Dagen har tillbringats mestadels under jord på Kungliga Biblioteket i deras microfilms-läsesal. Jag tänkte att det skulle vara en bra idé att ge mamma en kopia på löpsedlar från alla hennes födelsedagar i 60-årspresent. Om man gör en kort resumé har Aftonbladet sedan 1947 gått från att handla om svält till mobbarskolor, via olyckor, Liz Taylor, ond, bråd död, Björn Borg, Clark Olofsson, upphittade likdelar, Bert Karlsson och diverse andra kändisar. (För att det inte skulle bli för mycket död fick mamma alla Hasse & Tage-filmerna också.)

--

En liten bonus med att sitta i microfilms-läsesalar: Man känner sig som att man är med i en 70-tals film och håller på att lösa ett viktigt fall.

--

Något helt annat: Ahhh, den här kommande teveintervjun med den danske fotbollsmarodören skulle man ju vilja se. Alldeles särskilt vill man veta om de tanker, der gik forud for hans hovedløse handling - følelsen af at kæmpe for Danmark, landsholdet og fællesskabet, og om øjeblikket efter, hvor det gik op for ham, hvor idiotisk det var. Argh. Handsvettsteve!

UPPDATERAD: Fick nyss ett mail om att mina första filmer från lovefilm var på väg hem: Jag är din krigare och Life after sex. En spännande double feature om inte annat.

lovefilm

Jag är efter och sen på bollen och allt det där. Men, med något nr av Glamour fick man en gratis provmånad på lovefilm och erbjudandet går ut i morgon, så jag tänkte att jag skulle prova. Satte ihop en lista på filmer jag och/eller M inte sett, eller som man skulle vilja se om, och nu väntar jag på att de här filmerna ska dimpa ner i min brevlåda:

Allt om Eva (1950)
Best of Marty! (1968)
De röda skorna (1948)
Döden i Venedig (1971)
Förspillda dagar (1945)
Harvey (1950)
Illusionisten (2006)
It Happened One Night (1934)
Jag är din krigare (1997)
Letters from Iwo Jima (2006)
Life After Sex (2002)
Lyckliga tillsammans (1997)
Nick Broomfield - Soldier girls (1981)
Quadrophenia (1979)
Skånska mord - Hurvamorden/Yngsjömorden (1985)
Storsvindlarna (1966)
The Ballad of Jack and Rose (2005)
The Departed (2006)
The Office: An American workplace (2005)
Tillsammans (2000)
Ungkarlslyan (1960)
Zombie Flesh Eaters (1979)
Du ska nog se att det går över (2002)
Satyricon (1968)
Flåklypa Grand Prix (1975)
Hemma värst - Säsong 1 (1985)

Yay! Varje dag kommer att vara julafton om det nu funkar lika bra som alla säger. Problemet är att det alltid är trevligare att se en film man är på humör för, annars känns det lite för mycket som jobb. Oh well.

måndagsaftermath, amatörporr, A.M Homes och The Reykjavik Whale Watching Massacre

You've gotta love en måndag som började med en timmes ineffektiv Skype-konferens med svajjigt ljud, sen stammade jag och var folkskygg hela dagen och sen slutade det med att jag gick och käkade middag och mitt middagssällskap av misstag stoppade ner båda våra betalkort i sin plånbok innan vi skildes åt och innan det uppdagades hade jag redan hunnit spärra mitt kort i panik. Oh well.

--

Annars, jag kan rekommendera The Amateurs. Något som ser ut och låter som en porrbuskis visade sig vara oväntat rolig och charmig. Happy Feet däremot var vi tvungna att stänga av efter tjugo minuter. M muttrade om musikalisk våldtäkt. Jag höll med. Ett öga rött var fin, kanske lite mörkare än jag mindes boken. Men å andra sidan minns jag knappt boken alls.

--

Jag trodde att A.M Homes var en ny bekantskap för mig när jag skrev om/läste ut This book will save your life häromdagen, men det visar sig att filmen The Safety of Objects (som heter Suburbia i svenska videobutiker) som jag har för mig att jag gillade rätt mycket, bygger på en bok hon skrivit. Märkligt nog har hon också skrivit för andra säsongen av L Word som jag köpte ovetandes häromdagen. Kristoffer Poppius skriver om hennes The End of Alice - och jag får genast lust att beställa den och hennes andra böcker.

--

Det här verkar roligt.

--

UPPDATERAD: Det här är så jävla roligt. I alla fall om man är barnslig och trött.

svensk kortfilm

Har precis sett Csaba Bene Perlenbergs timslånga Väsenpumpen/The Walk. Lars-Erik Berenett och Anders Granström på en skogspromenad. En enda tagning. Tight, välspelat, bra idé - och det ser så jävla lätt ut att man glömmer bort hur väldigt mycket det är som faktiskt stämmer och klaffar och flyter. Helt klart något en public service-kanal nära dig borde köpa in! (Kanske hade jag varit ännu mer imponerad om något dystert stickspår skalats bort, men hey, that's just me.)

Förresten, att SVT inte har något program där man regelbundet kan se svensk (och för all del, internationell) kortfilm är en smärre skandal. Det finns så mycket talang, så mycket filmskaparenergi som helt försvinner under radarn.

Lite tips på kortfilmer av olika slag (och med varierande grad av barnslig humor) som ligger uppe på dvoted:

Felicia av Alain Darborg som nästan, nästan kom in på DI. (Filmen vann Videomarathon 2006, gjord på två dagar, temat var "tabu".)
Vad tyst det blev av Daniel Sandberg. (Vann Bästa film (tungvikt), bästa manus, bästa ljud och publikens pris på Novemberfestivalen förra året.)
One minute av Andreas Öhman.
Nachtessen av Mika Tervonen. (Finsk stumfilmshyllning.)

(Man måste registrera sig för att kunna kolla på filmerna - men det är det väl värt för att kunna hålla koll på lovande, skandinaviska talanger huh? HUH?)

trött

Jag är så trött. Sov till elva och hade kunnat sova i många, många timmar till. Och så tänker jag på Nietzsche-citatet jag hittade på eminenta bloggen Mannen utan egenskaper häromdagen:

Livskonst består i att på olika slags vis kunna falla i sömn vid rätt tillfälle.

--

Läste just ut This book will save your life. Så enkel, och fin. Vad ska jag läsa nu? Tips mottages tacksamt.

--

Egentligen vill jag bara sova framför teven, men är bjuden på middag och har fått i uppdrag att ta med mig film. Tror att Snow cake, The Upside of Anger, The Science of Sleep och Go'dag yxskaft/What's up, doc åker med.

Jag - en masochist

Jag har inte bara sett Wild Hogs, jag har också sett det det alternativa slutet - alltså det som slutar med ett bögpolisskämt och inte med att tre av farbröderna blir distraherade av bikinibrudar och åker rakt in en surfbräda och drattar på ändan - och extramaterialet med titeln How to get your wife to let you buy a motorcycle.

--

Förresten, kan någon förklara det vettiga i att den svenska titeln på female revenge-rullen The Brave One blir The Stranger Inside?

freaks

Den här bilden på Tod Browning och skådespelarna från Freaks fick mig nyss att börja gråta. Av någon anledning har jag haft chanten We accept her! We accept her! One of us! One of us! Gooble gobble, gooble gobble! One of us! One of us! i huvudet varje dag den senaste månaden.

Om ni inte sett filmen, gör det. Helt fantastisk! Och, det är helt ofattbart att den gjordes 1932.

--

Apropå något helt annat: Formatkriget trappas upp. HD-DVD vs Blu-ray.

helgen v. 33

...har varit helt fantastisk! Juryn var en dröm, jag fick höra så mycket juicy teater, film- och teveskvaller att tårna krullade sig (tyvärr har jag glömt det mesta redan), jag såg några riktigt, riktigt bra svenska kortfilmer (och en rafflande massa riktigt usel svensk kortfilm) i en söt liten minibio ägd av en hängiven samlare, jag fick blåsa glas, göra en liten... skev glasplupp, gravera glas, sitta på en hotellbalkong och dricka sponsorchampagne till sent och lyssna på skvalet från Sveriges tydligen farligaste gata, äta chokladfondue, bo i ett fint litet vindsrum med bjälkar, se en regnbåge och börja läsa på en bra bok. Ibland känner jag mig så mitt uppe i smöret att det är direkt löjligt. Jag har världens bästa jävla jobb.

--

I anknytning till denna helg kan jag också rapportera från en mycket märklig hotellfrukostupplevelse:

X: (Tittar på min tallrik.) Ohhhhh du är så livsbejakande, Emma!
Jag:--
X: (Tittar uppskattande på min frukost.)
Jag: (Tittar ner på min tallrik där det inte finns något annat än två frallhalvor och ett ägg.) Eh... för att jag äter... ägg menar du?
X: Allt det där på din tallrik.
Jag: --

Något senare.

Jag: Ursäkta. (Reser mig från bordet och kommer tillbaka med kaviar.)
X: Ohhhhh, Emma, det är fantastiskt! Du är så livsbejakande! Fantastiskt!

veckans biorecensioner for dummies

The Secret life of words. Betyg: 2. (Lägg märke till hur jag använder ordet metaforer på ett fullständigt felaktigt sätt. Oh well.)

-

På smällen får fyra plus av Jan-Olov Andersson, som tycker att det är en film om människor man tycker om. Mina snabba fem cents: Jag hatar alla i den här filmen, förutom kanske systern som det är meningen att man ska hata. Alla är dumma i huvudet. Män är från Mars/pårökta jättebäbisar/idioter/socialt obegåvade losers från helvetet och Kvinnor är från Venus/totala kontrollfreaks/idioter som tror att 1) de måste leva med mannen de blivit gravida med och 2) verkar fullständigt omedvetna om abortens och dagen efter-pillrets existens. Ordet abort nämns inte ens. Jävla pro life-smörja. Och är det verkligen meningen att man ska tycka att de gör en bra grej som försöker få ihop det trots alla odds? Är det meningen att man ska se det som romantiskt när de typ ödelägger sina liv? Man vill bara avgrundsvråla neeeeeeeeeeeeeeeeeeej mot duken men allt går i slowmotion. De ska dock ha all heder för att de tog med en i Hollywood-mått mätt chockerande födsloscen. Det är underligt, men...

-

This is England: Fantastisk! Miljöerna! Stämningen! Den lille killen i huvudrollen har förföljt mig sen jag såg den för någon månad sen. Vilket ansikte! Vilken skådis! Se!

--

Ska snart ta flyget mot Karlskrona och jury-duty med Peter Harryson. Jag är lite rädd, men inte alls så rädd som jag skulle varit om det hade handlat om, säg, Börje Ahlstedt.

Sist jag var i Karlskrona var jag 21, 22, bekantade mig typ för första gången med internet och skaffade mig min första hotmail-adress när jag hälsade på en kompis i hennes cell på Hyper Island och åt pommes frites med en helt fantastisk vitlökssås. Ett helt liv sen, minst.

vaknade på ett osedvanligt gott humör (eller, eat this ni som inte gillar att höra om andras drömmar)

I natt drömde jag att jag skrattade och skrattade, helt hysteriskt, sen kom jag på att skratta i drömmar enligt Dream Moods kan betyda att man borde försöka se ljusare på livet och knep ihop ögonen och försökte med viljekraft uppbåda all positiv energi och bra tankar och plötsligt började jag springa runt på väggar och tak som en motorcykel i en velodrom, jag var helt förvånad över hur lätt det gick och hur stark jag var, sen svingade någon ett trollspö med en glitterstjärna i ena änden över mitt huvud och det regnade silvergrönt glitter. Så pass mycket glitter att jag kunde sätta på mig en liten glitterväst.

--

Att Zoë Bell, Uma Thurmans stunt-stand in i Kill Bill som fick en roll som sig själv i Death Proof, fått sin första huvudroll gör mig inte direkt på sämre humör. Yay!

--

Ahh, för att ytterligare förgylla min dag går den nya versionen av Gossips "Listen up" på loop. Lyssna och se videon här. Löjligt svängigt. (Och går nog utmärkt att velodromspringa till.)

från kollo till Peter Harryson

I helgen stod jag och bölade när en lycklig trettonåring satte upp ena foten på en högtalare uppe på Popkollo Metals avslutningsscen och drog av ett plinkplonkigt gitarrsolo, och när de fyra Popkollo Film-filmerna (finns snart på ett dvoted.net nära dig) visades framför en publik av tillresta mammor, pappor, syskon, pojkvänner och andra i kretsen av närmast sörjande var jag typ i upplösningstillstånd (vilket ärligt talat försvårade konferencierandet lite grann, jag tror att jag halvbrölade ge dem en stående jävla ovation med darrig röst minst en gång för mycket).

Nästa helg ska jag åka till Karlskrona och sitta i en jury med Peter Harrysson. Hur konstigt är inte det?

(Då kanske jag iofs känner mig lite ungdomlig igen. Det gör man inte när man umgås med 12-18-åringar på kollo. Särskilt inte när man hamnar i baksätet med tre av dem när alla har vinkat hej då, kramats tusen varv, skrivit på varandras t-shirts och varit vakna hela sista natten och sitter och skakar av gråt. Då känner man sig ungefär som, jag vet inte, trehundra år. )

I shit thee not.

Jag är på Popkollo Film och bor på ett övergivet sanatorium längst bort i en mörk korridor.

7 lästips

1. Glancing, cruising, staring - queer ways of looking. Hittat via GreenCine Daily.

2. Back to basics - Talking to Paul Verhoeven. Också från Bright Lights. Guldgruva! Queerfilmsdokumentären Here's looking at you, boy som gick på SVT häromkvällen fick mig otroligt nyfiken på Verhoevens Fjärde mannen som jag inte sett. Än. (Apropå queer ways of looking: dokumentären gjorde mig förresten också rejält förvånad, över att Wolfgang Petersen gjort en film som ses som queerklassiker - jag hade aldrig hört talas om den - vilket kanske gör Troja något mindre förvånande, men inte desto mindre modig, rent mans-huds-mässigt. Inte så mycket bättre dock.)

3. Before The Green Door - The Mitchell Brothers, the counterculture, and hard-core's beginnings. Också från Bright lights.

4. Spielberg mulls quitting olympics to pressure Chinese on Darfur. Missade det här under semestern, tydligen har Mia Farrow kallat Spielberg för "en Leni Riefenstahl".

5. Ten pop culture references to Antonioni and Bergman.

6. IFC news podcast #39: The most disturbing sex scenes of all time.

7. Ebert strikes back. Jonathan Rosenbaum och Roger Ebert bråkar om Bergman.

--

UPPDATERAD: De danska Arn-medfinansiärerna DR får nys om SVTs avhopp genom att läsa på SVTs hemsida. Snyggt.

Arn del 2

Jag fattar inte. Skrevs inga kontrakt? Hur kan SVT i så fall dra sig ur (så här lätt)? Vad är det egentligen det här handlar om?

UPPDATERING: Martin Jönsson om vad som kan ha hänt, och det låter inte alls helt orimligt.

Arn

På väg hem från en pressvisning lyssnade jag på ett lämnat meddelande om att en redaktion ville att jag skulle uttala mig om "de nya turerna kring Arn". Jag fattade ingenting. Nu har jag surfat runt lite (t ex Daniel länkar till alla tidningar som skriver om debaclet) och ska ringa tillbaka till redaktionen i fråga och försöka hitta på ett bättre sätt att säga I don't give a flying fuck through a rolling fucking donut.

(Eller jo, det är klart jag bryr mig. Jag blir skitarg. Och trött. Hur kan man klanta sig så jävligt när man har 200 000 000 att leka med? Oavsett om det handlar om bristande kvalitet eller något annat? Större bolag, ta hand om kompetensen bättre än de små? Tillåt mig skratta. )

--

Förresten, ett samtal från häromdagen när jag köpte ny dator - eftersom ett sodding logikkort bestämt sig för att lägga ner, givetvis efter att garantin gått ut. Jag är fortfarande sur över att den gamla gick sönder och kan inte riktigt känna prylglädje över den nya, även om M säger men lukta på den, det luktar nytt och gott och datorn är så ny och ren att mina svettiga fingrar gör att det gnisslar på locket - och de skulle ha mina uppgifter:

Försäljare: Namn?
Jag: Emma Gray Munthe. G-R-A-Y M-U-N-T-H-E.
Försäljare: Adress?
Jag: (säger min adress)
Försäljare: (rodnar) Oj. Nej. Eh... vänta. Nu skrev jag Emma... eh... Gay. Det heter du inte va?

slå genast på teven, svt2!

Here's looking at you, boy - the coming out of queer cinema började precis!

4 x dn (eller ledare, motton & den eviga frågan om pengarna till svensk film)

Läs dagens ledare i DN om Bergman och 68-vänstern - och hur den senare påverkat svensk kultur. Niklas Ekdal menar att det är bättre idag - men det finns fortfarande så oerhört mycket kvar av det konforma tänket som fanns då när det gäller "kvalitet", "viktiga" filmer och "bra" och "dålig" film. I mina ögon bakåtsträvande och trött, snarare än progressivt.

--

Njut sen av Marc Almonds fantastiska motto (som jag hittade i Strages intervju från igår som jag av outgrundlig anledning inte kan hitta på nätet):

Älska som om du aldrig blivit sårad, arbeta som om du inte behöver pengarna och dansa som om ingen tittar.

--

Läs Eva af Geijerstam om två böcker om norsk film, och hur småskaligheten räddade den. Betänk sen de nya - och helt motsatta - strategier som planeras i Sverige. Mer pengar till färre filmer, små filmbolag ska bort and whatnot. Se sen en fantastisk bild från inspelningen av Terje Vigen hos M.

--

Har förresten inte Johan Cronemans Manuel-följetång i DN blivit jävligt tröttsam? Var den ens rolig från början?

--

UPPDATERAD: Länkade nyss från min Båstad-bloggpost från häromdagen - men tänkte för säkerhets skull göra det här också: Försökte hitta Jimmy Somerville-låten från slutscenen i Orlando på iTunes - men den fanns inte. I brist på bättre kan man titta på den fantastiska slutscenen och lyssna på den här.

sex, fotboll och livesändningar (och ett hysteriskt roligt klipp om bananer)

De 50 sexigaste sexscenerna genom tiderna, i alla fall enligt IFC och Nerve, hittar du här. Min favorit, Sex, lögner och videoband, ligger helt oförtjänt på 46:e plats. Vilka är era all time favoritsexscener?

--

Apropå något helt annat: kolla in den 9-åriga Fimpen-knatten som signades till Manchester United när hans morfar skickade en filmsekvens på dvd.

--

Och, om du inte har alltför låg andrahandsgenanströskel, se och läs om en livesändning från helvetet. Jag får så mycket handsvett att jag halkar runt på tangenterna. På riktigt.

--

Ahahahahahaaaaahahahahah. Bananen - en ateists värsta mardröm? I just wet my pants. Hittat via Scanners.

Lilla Filmfestivalen i Båstad

Kom hem igår, och precis som efter förra årets festival kom jag hem med några helt fantastiska Widerberg-ögonblick runtskramlandes i hjärtat. Såg Barnvagnen för första gången - och helvete. Vilken film! Vilken lyx att få se den på duk! Jazzouvertyren! Scenen där Inger Taube sitter på spårvagnen med sin kristallkrona! Biblioteksscenen! Thommy Berggren är så fin! Lite teatral emellanåt, men så fin! Dialogen! Och hennes ansikte! Jag trodde att jag skulle gå sönder.

Widerberg ska ha sagt att Bergman var vår dalahäst ute i världen - och det var han väl. Också. Av hans filmer är det kanske scenen där Harriet Andersson tittar rakt in i kameran i Sommaren med Monika och Persona som skramlat runt mest i hjärtat - men jag tänkte ha en Bergman-festival framöver och se om hans filmer. Det behövs. En del av dem har jag inte sett sen jag pluggade film i Lund - och då var man verkligen förgiftad av alla akademiska texter om honom. (Jag kan ha drömt det här - men jag har för mig att Bergman själv refererat till några av de mest akademiska som "torrknull".)

--

Annars kunde man på festivalen se ett helt gäng amerikanska undergroundfilmer - och det var synd att det satt typ 20 pers och såg ett så oerhört ambitiöst ihopsatt program. I vilken annan svensk håla kan man se Maya Deren, Kenneth Anger, Jack Smith, Stan Brakhage, Jonas Mekas och bröderna Kuchar på duk på en och samma dag? Allt var verkligen inte bra (riktigt, riktigt bra var det väl egentligen bara Meshes of the afternoon och Scorpio rising som var, men Hold me while I'm naked var rolig att se och Sins of the fleshapoids är om inte annat en sjukt bra titel) - men att få chansen att se dem på det sättet är fantastiskt! Snälla, snälla Skåne-bor - åk till Båstad i helgen och stöd filmfestivalen. På måndag kan ni se 545 minuter kinesisk underground. Bara en sån sak. Programmet hittar ni här.

--


Passade på att se Orlando hemma hos mina föräldrar också. Slutscenen... Gåshud! Se delar av den här. Tilda Swintons ansikte!