Everest +++

Regi Baltasar Kormákur, med Jason Clarke, Josh Brolin, Jake Gyllenhaal, Keira Knightly m fl

DRAMA I 3D

1996 var det dittills dödligaste året för bergsklättrare på Mount Everest, och "Everest" handlar om de expeditioner i maj som tog åtta människors liv. Beroende på hur mycket man vet i förväg kan man se filmen som ett spännande, om än obehagligt, äventyrsdrama eller en ren tragedi. "Everest" är på det stora hela oväntat osentimental, och lägger inte fokus på några heroiska insatser – man får tvärtom veta så lite om de flesta av klättrarna, och så lite om vad som driver dem att projektet mest framstår som dumdristigt och onödigt. Där många filmer i genren svarar "ja" på frågan om det ändå var värt det, säger "Everest" definitivt "nej". För en gångs skull fyller 3D:n en funktion, och det svindlar när kameran sveper över landskapen, djupen och höjderna.

Melbourne +

Regi Nima Javidi, med Peyman Moaad, Negar Javaherian, Roshanak Gerami m fl

IRANSKT DRAMA

Det är bara timmar innan Amir och Sara lämnar lägenheten i Tehran för att flytta till Australien. Mitt i fixar- och packningskaoset inträffar så något oväntat, och i ett försök att göra en film om moral har regissören/manusförfattaren låtit huvudpersonerna reagera på det oväntade med att fatta det ena obegripligt dumma beslutet efter det andra. Så obegripliga och dumma är deras reaktioner att det är omöjligt att känna varken med eller för Amir och Sara, eller att överhuvudtaget ta filmen på allvar.

(Publicerad i Aftonbladet.)

Min lilla syster (4) / Dheepan (4) / Sicario (3)

... recenserade jag i Gomorron-soffan. Klippet finns här.

Flocken (4) / Straight outta Compton (2) / Ricki and The Flash (2)

... recenserade jag i Gomorron-soffan. Klippet finns här.

Flocken bygger i mångt och mycket på verklighetens Bjästa-fall, och i ljuset av vad offrets mamma skrev i Aftonbladet skäms jag djupt över att jag tar så lätt på verkligheten vs fiktion i min recension. Det hade varit så lätt att göra filmen utan att plocka detaljer från det som hände i Bjästa.

Men then again, jag var ju t ex en av Call Girl:s mesta försvarare när det kom till samma frågor, om verklighet vs fiktion. Kanske det handlar om hur nära i tid en film görs, och vem som är offret. Jag vet inte. Men så lätt som jag fick det att låta i recensionen är det helt oavsett inte.

Så ock på jorden (2) / Mandarinodlaren (3) / No Escape (2)

... recenserade jag i Gomorron-soffan. Klippet finns här.

HIPPOKRATES +++

Regi Thomas Lilti, med Vincent Lacoste, Reda Kateb, Marianne Denicourt m fl

DRAMAKOMEDI

Full av entusiasm börjar Benjamin sin allmäntjänstgöring på ett stort sjukhus i Paris, och kastas tillsammans med andra AT-läkare ut i korridorerna. Ansvaret är stort, arbetspassen långa, resurserna små. Tunga beslut måste fattas – och det blir snart tydligt att besluten ofta har mer med pengar än med etik att göra. Regissören Thomas Lilti är själv läkare parallellt med filmandet, och det märks att han har på fötterna när han skildrar de här miljöerna. Gemenskapen och jargongen bland personalen, villkoren de jobbar under, rökrutepraten och festerna. Patienternas utsatthet och de anhörigas oro. "Hippokrates" är kanske inte något hårtslående socialdrama som gör mycket väsen av sig, men filmen lyfts av fint spel ner i smårollerna, och Lilti har hittat ansikten som skänker äkthet. Det är synd att han inte hållit den realistiska tonen hela vägen, utan har känt ett behov av att både salta och sockra mot slutet.

(Publicerad i Aftonbladet.)

BLACK OR WHITE +

Regi Mike Binder, med Kevin Costner, Octavia Spencer, Jillian Estell m fl

DRAMA

Elliots fru har dött och nu måste han ensam ta hand om 7-åriga Eloise, barnbarnet de haft vårdnaden om sedan mamman dog under förlossningen. Pappan är ute ur bilden. Eller? Nu vill Eloises farmor Rowena ha vårdnaden. Barnet ska växa upp med mer kärlek, leva i en svart familj där hon kan känna sig mer hemma. Däri ligger nämligen filmens upplägg: Elliot är vit, Rowena svart. Elliot är rik, lever i ett fint område i LA. Är kall, nästan omänsklig. Kostymerad alkoholist. Rowena bor i Compton i ett hus packat med släkt som umgås i färgglada kläder och gungstolar på altanen. Vid ett tillfälle visar det sig att de nästan alla behärskar instrument och improvisationsjazz. Grannarna röker crack, på gatan pumpar hiphop. Helt oavsett motsättningarna: ingen bryr sig riktigt om att prata med Eloise om vad hon vill och det är snudd på omöjligt att hålla på någon i tvisten. Regissören vill skildra fördomar, men har gjort en djupt fördomsfull film. I slutet står han givetvis där, Elliot, och glatt klappar takten när Rowena & co dansar.

(Publicerad i Aftonbladet.)

MAGIC MIKE XXL ++

Regi Gregory Jacobs, med Channing Tatum, Joe Manganiello, Matt Bomer m fl

DRAMA/KOMEDI

I uppföljaren till Steven Soderberghs underskattade "Magic Mike" har Mike (Channing Tatum) lämnat strippandet bakom sig och lyckats med drömmen om att starta en egen möbeldesignfirma. Men, det gamla gänget dyker upp i hans liv igen och vill få med honom till en stor strippmässa där de ska göra ett sista brakframträdande. Han säger nej, men ändrar sig samma dag när han står i verkstaden och svetsar med spelande, svettiga muskler: hans signaturlåt går igång på en hiphoplista på Spotify, det börja rycka i benen och han bara måste dansa, ligga med en stol och sexjucka en planka samtidigt som han borrar. Valet är självklart, han ska med. På vägen till mässan knarkas och dricks det, det pratas känslor och drömmar – och de har bara två dagar på sig att hitta på nya nummer.  

I föregångaren fick Soderbergh in riktiga känslor, riktiga människor och nyanser mellan strippnumren och de enstaka roligheterna, här ligger fokus mer på komedi. Det är inte helt lyckat, och "Magic Mike XXL" är klumpigare, sämre spelad och pajigare över lag. Men det finns ändå en hel del charm i hur de helt ogenerat kört ända in i kaklet vad gäller att vända sig till manstorsodyrkare och deras ögon – i filmen främst mot heterosexuella kvinnoögon, men också med en tydlig blinkning till HBT-delen av publiken. I en scen går Mike & co till en dragqueenklubb, inte alls på ett grabbflabbigt sätt utan med kärlek och med showandet som gemensam nämnare med de andra som uppträder. De passar också på att göra ett (helt fruktansvärt) voguing-inhopp. Överhuvudtaget är Mike och hans vänner den raka motsatsen till äckelgrabbigheten i till exempel "Baksmällan"-filmerna, och man har också ansträngt sig att leka med traditionella könsroller och fått med så många olika sorters kvinnor att i alla fall en och annan tanke går till "Mad Max: Fury Road".    

Mike och hans vänner reikihealar och pysslar med yoga, är bra på yoghurtglass och att måla tavlor, sy kläder och sjunga Bryan Adams "Heaven" i kör. En av dem säger till och med "hon" om Gud. De ser sig som helare och lyssnare, deras uppgift är att få kvinnor att känna sig hörda och sedda och känna sig vackrare. De är, kort sagt, strippor med hjärtan av guld. Och ja, ni hör, en motsvarande film om kvinnliga strippor skulle bli otittbar i de flesta regissörers och manusförfattares händer. Och fullständigt otittbar är faktiskt också "Magic Mike XXL" till stora delar, trots charmen. Mycket är så avgrundspinsamt att det är en mental kraftansträngning att ens hålla ögonen öppna. Man kvider, så att säga, inte helt sällan av helt fel anledningar.

(Publicerad i Aftonbladet.)

SELF/LESS ++

Regi Tarsem Singh, med Ryan Reynolds, Ben Kingsley, Matthew Goode m fl

SCI-FI/THRILLER

Den extremrike och helt skrupelfrie affärsmannen Damian (Ben Kingsley) kan förgöra finansvalpars karriärer med en fingerknäppning, men kan inte stoppa cancern som snabbt sprider sig i hans kropp. Däremot kan han förlänga livet genom att utsätta sig för ett mystiskt företags medicinska experiment: "ömsning", en bortom exklusiv metod för att överföra någons medvetande till en ny kropp. Damian har roligt med sitt nya skal (Ryan Reynolds), men får också märkliga hallucinationer och flashbacks som inte är hans egna. När han försöker ta reda på varifrån de kommer och varför blir det twist-, jakt- och skottlossningskalas med inslag av "Bourne"-fimerna och mer än en hel del stulet från John Frankenheimers "Seconds" från 1966 (som för övrigt ska ha skickat Beach Boys Brian Wilson ännu längre ner i paranojaträsket). Tarsem Singhs tidigare filmer – bland andra "The Cell", "The Fall" och senast sagan "Spegel, spegel" – har lidit av att de handlat betydligt mer om vacker form än om funktion, men här är det mindre av det förra och i alla fall något mer av det senare. Resultatet är en på intet sätt fläckfri, osentimental eller internlogisk sci-fi-thriller som funkar som hyfsad underhållning.

(Publicerad i Aftonbladet.)

RÄTTEGÅNGEN – AMSALEM VS AMSALEM ++

Regi Ronit och Shlomi Elkabetz, med Ronit Elkabetz, Simon Abkarian m fl

ISRAELISKT DRAMA

Viviane vill skilja sig – i ett land där något sådant är omöjligt utan mannens tillstånd: inte ens rabbinerna i den religiösa domstolen i Israel kan fatta beslut utan den tvärvägrande Elishas medgivande. Viviane är maktlös, situationen fruktansvärd. Processen blir utdragen och Kafka-artad, ofta komiskt absurd. Ett klaustrofobiskt kammarspel som, trots inslagen av svart humor, blir för stelt och teatralt.

(Publicerad i Aftonbladet.)