tisdag, november 29, 2011

#småbarnsseminariumpåSFI



Har tillbringat dagen på SFI, där det hållits småbarnsseminarium. Det inleddes med ett klipp ur filmen ovanför: fina, fina 10 minutes older som jag bloggat om tidigare. Se den, se om den.

Annat vi fick se: bl a Potter Puppet Pals-klippet nedanför, och en liten söt barndokumentär från SVT/Bolibompa, En stund med Hugo.



(Vi fick också höra att det funnits en form av sjöjungfrutrend bland flickor. Man har tydligen tillverkat egna fenor en masse? Jag har aldrig hört talas om det här, och tydligen är trenden redan på övergående. Oh well.)

--

Åh. Glömde en grej! En dansk filmpedagog visade en övning de brukar göra med små barn för att lära dem lite om filmkonstruktion: att man tillsammans klappar på alla klipp i en spännande sekvens. Funderar på att göra det på nästa pressvisning av en Bay-film.

måndag, november 28, 2011

kulturlogg v. 47

X-Men: First class Vad ful den var! Och vad fånig. Och vad störtlöjligt, gammeldags lättklädda alla brudar var. Och vad illa January Jones passar i exakt alla sammanhang utanför Mad Men. (Samma sak för Jon Hamm.)

Oslo, 31 augusti Fastnade inte lika omedelbart för den som för Triers Reprise (se den om du inte gjort det!), men har märkt att jag gått och tänkt mycket på den efteråt. Anders leenden på krogen tog hårt. Cykelturen med rökpuffarna var magiskt vacker, och är en perfekt beskrivning av hur roligt man kan ha när man är oerhört ledsen och aldrig vill gå hem. Tycker också att det varit intressant att läsa hur olika recensenter beskriver hans problem. Helena Lindblad använde ord som "existentiell provokation" och "i-landsproblem", skrev att filmen ställde frågor som "Har man verkligen rätt att kasta bort sitt liv – om man inte behöver göra det?". ("Behöver" någon ta sitt liv, mer än andra? Har vissa mer rätt att må dåligt än andra?) Jeanette Gentele skrev om "tidspessimism". Tycker att Bernt Eklund beskrev Anders känslotillstånd och filmen mycket fint: "... även likgiltigheten är honom likgilitg" och "... en nästan alldaglig bild av den hisnande tomheten bortom såväl droger som vardagsrutiner." Många tycker att mötet mellan Anders och Thomas är bäst i filmen, men jag hade väldigt svårt för just den biten. Thomas stannar vid att vara en typ. (En typ som jag dessutom avskyr med hela mitt hjärta, vilket kanske är anledningen till att jag ogillar de scenerna. En annan sak med deras möte skaver: Anders har ju någon att prata med. Men det är kanske mest för att jag själv musslar och skojar bort när jag mår dåligt och/eller går in i avstängdhetsmode.)

The Umbrella man Intressant Errol Morris-dokumentär i miniformat! Se den här, och läs bakgrundsinfo här.

Real steel Se recension.

Rio Bravo Dean Martins ögon i öppningsscenerna! Så mycket känslor förmedlade med så små gester! Över lag mycket fint spel från John Wayne, Dean Martin och Walter Brennan.

Red river Njä. Inte riktigt min påse, och mil från det fina spelet i Rio Bravo.

söndag, november 27, 2011

Real Steel ++

Drama/Robotaction

Av Shawn Levy med Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly m fl

År 2020. En kringresande i robotboxningsbranschen är skyldig en massa pengar. Han får besked om att ett ex dött, och att den son han för länge sedan tappat kontakten med bara har honom och en adoptionsvillig moster. Vad han gör? Säljer ungen. Till moster plus man, som först ska semestra lite. Därför måste han - hemska tanke! - umgås med sitt barn i två månader innan han blir av med honom. Detta vore i en mer socialrealistisk film underlag för livslånga ärr. Här är dock tanken att man ska tycka det är underhållande och gulligt när en empatistörd nolla bondar med sin son över robotar som boxas. Det gör man nu inte. Men, lite gulligt är det när sonen tar en uträknad robot till storslagen final, ”Rocky”-style. ”Real steel” trycker på alla underdogknappar i boken, och tårarna som undertecknad fällde på slutet var högst motvilliga.
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.

--

Tror inte att jag övertolkar om jag tänker att det är något djup, djupt skevt med ett samhälle där publiken förväntas hålla på någon som beter sig så jävla illa som Hugh Jackmans figur gör i början. Komedier där all humor byggs upp kring att pappor/män är inkapabla att ta hand om ungar är illa nog, men det här?

torsdag, november 24, 2011

Dean Martins ögon i öppningsscenen i Rio Bravo. Aaahhhhhh!

tisdag, november 22, 2011

kulturlogg v. 45 - 46

Snows of Kilimanjaro Ken Loachig saga av det väl sockriga slaget, med klumpiga politiska poänger. Men fint spel och rolig då och då.

Drive Se recension. (Lustigt det där. Jag hade lite grann tänkt tiga ihjäl min recension eftersom den skrevs under tidspress och jag tyckte den blev dålig och tramsig, men jämfört med en del andra är den helt ok. Min är alltså fortfarande inte bra, Drive verkar bara ha genererat ovanligt mycket dåliga texter. Som om fler än jag skrev utifrån vad de trodde/ville att filmen skulle vara, och mest reagerade på hur andra redan reagerat.)

Drive (soundtrack) Grämer mig över att jag missade att skriva om soundtracket i recensionen. Det var så uppenbart och självklart bra att jag glömde bort det.

Abschied von Gestern (Yesterday girl) Skrev om den lite som hastigast här.

Hollywood (bok) Bukowski om tillblivelsen av Barfly, som han skrev manus till. Rolig, rörande, fantastisk! Måste se om filmen nu.

Fils unique (My only son) Småputtrig bagatell med fläckar av både rörande och roliga scener, och med väldigt fint spel från Laurent Capelluto i huvudrollen.

Generation P Ibland ser jag filmer där jag får svårt att avgöra om det är någon form av kulturkrock som uppstått, eller om en film bara är obegriplig (eller dålig). Ryska Generation P var en sådan film. Snygg för det mesta, rolig då och då. Men ja... uppåt väggarna konstig. (Enligt Wikipedia är det DJ Shadow som gjort musiken, men det har jag oerhört svårt att tro, och en snabb googling verkar inte bekräfta.)

Here I am Mer välmenande än bra, men den hade sina stunder.

Collaborator Som amerikansk 00-talsindependent brukade vara, innan allt blev quirky. Smart, om än med vissa brister.

Silver Tongues Den enda film jag såg på Mannheim - Heidelberg-festivalen som jag hade några egentliga förväntningar på, mest kanske för att den är så festivalberest. (Visades t ex på Stockholms filmfestival.) Gillade inte alls. Självmedveten och låtsassmart filmskolefilm.

Elle ne pleure pas, elle chante På filmfestivaler drunknar man ofta i filmer om sexuellt utnyttjade, trasiga kvinnor som alla beter sig ungefär likadant. Den här tillförde just ingenting, men Laurent Capelluto dök upp igen och var bra i en pytteroll.

Lao Wai (The Foreigner) Lagom söt kärlekshistoria, som lyftes av fint spel från Gauthier Roubichou. Vill se mer av regissören Fabien Gaillard!

Tatal Fantoma (The Phantom Father) Småcharmig.

Up there Imponerande konsekvent långfilmsdebut! Rolig, fint spel från Burn Gorman (som jag ju måste ha sett innan, men aldrig har tänkt på tidigare).

Some dogs bite Socialrealistiskt äventyr, fint spel från Aaron Taylor. Nyfiken på vad regissören Marc Munden kan hitta på framöver.

Secrets of the tribe Inte precis en reklamfilm för antropologyrket, men sevärd. Finns här.

(Fint spel, fint spel, fint spel. Ja, jag upprepar mig. Det jag mest av allt tog med mig från Mannheim - Heidelberg är ett gäng nya skådespelare att hålla ögonen på, och bara en och annan regissör.)

söndag, november 20, 2011

Drive ++++

Av Nicolas Winding Refn med Ryan Gosling, Carey Mulligan m fl

Drama/Action

En namnlös huvudperson (Ryan Gosling) varvar bilmeckarjobb med stuntförardito om dagarna, om nätterna jobbar han som rånarchaufför. Han blir förälskad i en granne (Carey Mulligan), indragen i hennes och hennes sons liv - och in i en stöt som kan lösa problem eller leda åt helvete.

I sina senaste filmer har Nicolas Winding Refn (mest känd för ”Pusher”-trilogin) varit extra tydlig med varifrån inspirationen kommer. I snudd på mästerliga ”Bronson” både lånade han från och hyllade Stanley Kubrick, i hypnotiska och oförtjänt hårt kritiserade ”Valhalla Rising” gick han Werner Herzog. Vad gäller ”Drive” har han pratat om den som en Alejandro Jodorowsky-hyllning, och här låter han Jodorowskyskt ultravåld möta Ryan O’Neals tystlåtna rånarchaufför från ”The Driver” (1978) och Michael Mannskt 80-tal. Mest finns det av det senare. Förtexterna är rosa, soundtracket synthigt, bilderna nattglittrande stadssiluetter, motorljuden mullrande, männen sorgsna machos vars planer går snett. Det är gåshudssnyggt, från första bildrutan till sista. Hade människoporträtten bara varit en aning mer... djuplodande hade ”Drive” varit perfekt. Perfekt!

Vissa har hyllat, andra har avfärdat filmen som “bara snygg”/tom och innehållslös/för våldsam. Någon annan har sagt att det är en film om våld som inte ger bakgrund eller förklaringsmodeller. Och ja, ”Drive” är våldsam. Blodig och splattrigt kladdig. Men, utan den sortens brutala våld hade ”Drive” varit en till - ytlig och tom - film med en lättidentifierad hjälte i en svartvit värld. Istället är det en film om män som inte har några andra lösningar på problemen än våld - och om att våldet aldrig kan vara lösningen. Med våldet som drivkraft åker man ensam mot solnedgången, varje gång. Vare sig man vill eller inte. (Dock oerhört sällan lika snyggt som här.)
Recensionen publicerades i fredagens Aftonbladet.