Sekunderna efter att jag såg det här...

... hände ungefär följande på samma gång:

1) Ett knastertorrt oj, jaha samsades med
2) chock och glädje som rusade genom kroppen innan de lämnade plats åt
3) känslan av att åka Fritt fall ner i ett snurrande Vertigo-hål till ljudet av en testton och tusen frågor och tankar av varierande viktighetsgrad. Som

Vad gör man nu? Vilket jävla ansvar. Herregud. All oro som det här barnet kommer att innebära i resten av mitt liv, kommer jag att orka det? Hur gör man för att oron inför om ungen ska klara sig, bli påkörd, få te spillt över sig, få kompisar, tycka om sig själv, få snälla pojk- eller flickvänner, allt sånt, inte ska ta över? Kommer jag och M att fixa det här? Kommer jag att fixa det här? Det här kommer att bli jobbigt. Vi måste bli ett lag. Vi måste fixa våra issues innan ungen kommer ut. Jag måste fixa mina issues. Vad gör vi med mina perioder när jag känner mig avstängd? Kan man förklara sådant för ett barn och få det att känna sig omtyckt och älskat ändå? Tänk om M och ungen bondar så mycket att jag hamnar utanför? Tänk om jag blir den känslokalla surfittan som håller ordning och M blir lekkompis och trygghet? Kan vi bo kvar här? Får vi plats? Vi får ta bort mitt skrivbord i sovrummet och ställa en säng där. Vi har inga dörrar i lägenheten. Vi måste ha en dörr. Vi kanske måste bygga någon skiljevägg. Folk kommer att ha så mycket åsikter om hur vi ska göra det här och vad vi ska tycka och hur vi ska må. Är det här slutet för mitt sexliv? Långresan till San Fran får vi nog skippa. Herregud, jag som är i så jävla dåligt skick. Hur ska jag orka bära runt en unge i magen? Hur ska jag orka föda en unge? Förlossning. Jag kommer att ha ont och stackars M kommer att stå där och inte veta vad han ska göra och jag kommer att vara så jävla arg. Jag kommer att förstöra det som ska vara det finaste ögonblicket i våra liv. Jag kommer att skita på mig i ett rum fullt med folk och någon kommer att sätta på en cd med avslappnande delfinljud och jag kommer att bli så förbannad att jag nitar M i ansiktet.

och sedan

4) ett totalt lugn som la sig som ett kastrullock över allt annat. Det bestod av två olika delar: Stannar ungen kvar i min mage så gör den det, får jag missfall så får jag missfall. Det är helt utanför min kontroll. och Det här fixar vi. På vårt sätt.

Sedan gick jag ut i vardagsrummet med stickan i handen och frågade M om han fortfarande kunde tänka sig en liten unge med mig. (Han hävdar att det första jag sa var We're fucked men det är inte sant.) Responsen var ungefär Va? Men. Är det sant?! Sådär kan du väl inte bara. Oj. Haha! Klart jag vill. Oj. Haha!. Sedan satt vi lite chockade och omtumlade och begrundade det hisnande stora i alltihop och sedan tror jag att jag var tvungen att skriva några recensioner och börja packa inför Italien-resan dagen efter. Vi hann ungefär kolla upp vad jag kunde äta innan vi åkte. Inga italienska delikatesser visade det sig.

(Testet gjordes ironiskt nog några timmar efter att det här inlägget skrevs. Hade med andra ord exakt samma symtom som jag brukar ha. Förutom kanske att jag plötsligt behövde D-kupa och det kändes som om någon New York Ripper-ade brösten med rakblad om de snuddade vid något.)

Väl i Italien visade det sig att graviditet, redan existerande åksjuka och italienska bergsvägar var en synnerligen misslyckad kombo. 10 dagar förflöt hur som helst i ett tillstånd där mat verkligen inte var gott alls och illamåendet växte i styrka varje dag. Hemma igen började två veckor av den värsta bakfylla man kan tänka sig: jag behöll ingen mat överhuvudtaget, var för trött för att orka något, titta på film och datorskärm framkallade åksjuka. Vet inte riktigt hur det gått om jag inte jobbat hemma. Sedan skrev vi in oss hos en barnmorska (jag hade stålsatt mig inför massivt moraliserande, men det uteblev) och jag fick tips om att börja käka åksjuketabletter. Funkar! Istället för att vara handikappande illamående och sjukt trött har jag varit något mindre illamående och sjukt trött de 6 veckorna sedan dess. Att spy en eller två omgångar om dagen känns mycket trevligare än att göra det fem, sex. (Att magen helt slutat processa mat är en annan sak. Varje natt är som att gå och lägga sig efter en lite för sen, lite för fet middag med för mycket vin: man sover oroligt, magen står åt alla hörn, man svettas, kissar kanske fem gånger och har mat som står en upp i halsen. Ett tag var jag förresten säker på att maten skulle lägga sig lager på lager i magsäcken och börja en förruttnelseprocess där inne som skulle innebära att jag skulle börja kräkas fermenterad mat och/eller fekalier. Men det är en parentes.)

De här veckorna har hur som helst varit en allt annat än positiv upplevelse. Det är svårt/omöjligt att vara glad när man mår illa, vill dra sig undan, ingenting är gott och man lever nästan uteslutande på morötter, frukt, torkad frukt, sallad, keso, nötter, nyponsoppa, mackor, yoghurt och lagad mat i enstaka små doser. Men i onsdags! I onsdags gick vi på en ultraljudsundersökning. När vi såg bilderna blev M fuktig i ögonen och hörde 2001-musiken inne i huvudet. Jag tror att jag mest blev förvånad. En unge! I min mage! Som rör på sig och ser frisk ut! Det blev verkligt plötsligt. Och jag blev gladare. Lite lättare att må illa nu. Det är verkligen inte kul, men väldigt mycket lättare. Mitt i all brist på glädje hade jag nästan börjat tro att jag inbillat mig alltihop, eller att det kanske var en tumör de skulle hitta. Men, nä. Det var en liten hoppjerka med jättelånga ben som låg där inne och cyklade med benen och sparkades och boxades. Vi kallar den Grodan och den ser ut så här:

Jag är i vecka 14 och jag vet att precis allt kan hända med det där lilla knytet, men känner mig ganska lugn i det att det faktiskt inte finns något jag kan göra för att påverka saker och ting. Om allt går som det ska är det i alla fall mitten av maj som gäller. (Vilket för övrigt verkar vara när Katrin Zytomierska ska föda. Jag ser framför mig en showdown på BB Stockholm, där vi kommer in exakt samtidigt och det bara finns ett rum kvar. Hon får det och jag får föda ensam i en badbalja i en korridor.)

--

Till sist, en fråga: M har kollat på Marlon Brandons tal till sin son i Superman misstänkt många gånger nu. Är detta något jag bör oroa mig för eller är detta ett helt normalt sätt för 70-talister att förbereda sig inför föräldraskapet på?

--

Ni har ingen jävla aning om hur läskigt det är att trycka på publicera-knappen nu. Jag kan inte. Jo, nu gör jag det. Geronimo!